Till er bloggläsare som inte är gifta, men som lever tillsammans med någon:
- Varför är ni inte gifta?
Hej från Tinni - gift.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Finns i en bokhandel nära dig eller på www.adlibris.se
Populära inlägg
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
Min blogglista
My blog is worth $564.54.
How much is your blog worth?
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
10 kommentarer:
Förr kändes det viktigt för mig att inte gifta mig för att vara "någons"
Sedan kom det att handla om att man inte älskar varandra mer för det..
Det blev en grej att inte vara gifta för att så många undrade varför vi inte "bara gifte oss"
Nu vet jag inte.. Kanske är det osmart att inte vara gaft, men framförallt är det nog osmart att inte skriva papper på divserse viktiga saker
Är det viktigt med samma namn?Inte för mig
Är det viktigt att vara smart när det handlar om barnen? Ja såklart
kommer vi att gifta oss? Kanske
Tack för en blogg som väcker oss gång på gång
Linda
www.vackravansinnigavardag.blogspot.com
Det där med att vara någons fru ger inte mig nånting. Att ha en man ger mig inte heller nåt. Äktenskapet ger mig helt enkelt inte mer än ett samboskap. Jag ser det inte som något mer värdefullt eller finare eller något man ska göra av tradtition.
Rent juridiskt skulle det kanske vara enklare att dra till the cityhall, men jag vill fortfarande inte vara någons hustru, det passar mig inte. Inte än i alla fall.
Jag tjänar inte på det.
För att jag blir förbannad på att så mycket i vårt samhälle bygger på att man som par ska vara gift. Det känns som en otroligt förlegad tradtion. Dessutom är äktenskapets historia rätt sunkig, med mannen som förtryckande patriark.
För att äktenskapet har så unkna associationer historiskt. För att jag inte känner mig bekväm med orden "gift", "man" och "fru". Normerna kring dem känns begränsande. Lite också för att det känns så himla heteto och som bi känns inte det helt bekvämt. Även om det juridiskt och ekonomiskt är väldans praktiskt...
För att äktenskapet som institution inte har följt med sin tid.
För att jag, liksom Stina, har otroligt svårt att relatera mig själv med exempelvis stämpeln "fru". För att jag, när någon pratar som "sin fru, X", får en annan, mer begränsad bild av den personen, än när någon pratar om "sin sambo, X". Att äktenskapets historia gör att jag uppfattar frun, mot min vilja, som mer underordnad sin man än vad en sambo är underordnad sin sambo. Bara att det finns olika ord för personerna i ett äktenskap - ord som blir symboler för olika roller - gör att alternativen känns fräschare.
För att argumentet om att allt blir bättre och lättare juridiskt och praktiskt aldrig nyanseras, att man alltid utgår från optimalfallet där allting funkar. Tämligen mycket skit har väl drabbat människor som för sent insett att totalt gemensam ekonomisk solidaritet med just den här personen inte alls var någon bra idé...
Håller med om att det är fånigt/löjligt/förnedrande att behöva intyga för socialen att man är föräldrar till det här barnet. Och jag förstår också poängen med ceremonin, symboliken, nu är det vi! Men är det inte snarare dags att bredda alternativen? Vad sägs om ett registrerat samboskap? (Eller partnerskap - det uttrycket borde ju vara ledigt nu äntligen!) Skulle t ex kunna innebära att man ärver varandra, och att barn som föds av ena parten automatiskt räknas som barn till andra parten. Torde, i de fall så önskas, gå utmärkt att kombinera med fest och ceremoni!
Hanna,
det du beskriver låter väldigt likt att gifta sig... Idag går det bra att gå till rådhuset i mysbyxor och skriva under ett papper så är man "registrerade" på en halv minut.
Fast jag håller med dig om att man borde byta ut ordet rent formellt från äktenskap till partnerskap och silja det från kyrkan helt. Fast i "verkligheten" kommer vi nog aldrig komma ifrån ordet gifta, har ett par homosexuella vänner, alla säger att de är "gifta" och alla kallar sina partner för fruar :) Kanske har även ordet gift förändrats med tiden?
Själv är jag inte gift, men jag tycker på nåt sätt om ordet "äkta hälft" att man är delar ett gemensamt liv på hälften...
Jag vill inte bliva stur...Det är nog en anledning. Nu har vi levat ihop i 10 år och jag planerar inget annat. Men gifta sig...vad hjälper väl det mot livets vändningar? Vi är lite maskrosungar båda; vilket gör att yttre ceremonier inte har så stor betydelse. Jag har svårt för att fira de flesta högtider tyvärr. Det ryckte min barndom ifrån mig. vänl Anne
När det gäller själva kärleken ser jag inte att juridisk kontraktskrivning skulle tillföra något; i den mån parterna önskar ladda en viss ritual med mening för att skapa "vi-känsla" så skulle jag nog hellre välja en ritual med mindre dogmatiskt och förlegat kulturellt och historiskt baggage.
När det gäller det rent praktiska mervärdet (kalla det "tryggheten") i att genom äktenskapet ha ett juridiskt "skyddsnät" kan nog underlätta för vissa och då speciellt för svagare individer som inte känner att de inte utan juridiskt stöd kan försörja och förverkliga sig med egna resurser. Speciellt värdefullt blir det väl om man inte känner fullt förtroende för sin partner och möjligheten till en rimlig hantering ifall samlevnaden skulle ta slut.
Lyckligtvis har jag hittills alltid känt mig både tillräckligt stark i mig själv, i min ekonomi och haft tillräcklig tillit till min partner för att ínte känna behov av att juridiskt kontraktera eller offentligt marknadsföra ett så innerligt personligt, känslomässigt och intimt förehavande.
För att min kille inte vill! Han tycker det är borgerligt med äktenskap. Att hur man än ser på det så är det en institutionaliserad sak, tex borde man kunna få välja att låta en partner få arvsrätt utan att gifta sig - men så funkar inte lagstiftningen. Vi måste få stå fria från tvång.
Skicka en kommentar