Unga kvinnor är den e n d a grupp i samhället som stadigt mår sämre, år efter år (enligt Folkhälsorapporter).
Vad vi kan göra åt detta diskuteras på Nalen nästa vecka.
Var med och stärk unga kvinnors hälsa! Läs mer här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Beror ju på hur man mäter och definierar ohälsa. Om man mäter ohälsa genom brottslighet, aggresivitet, droger, supande, självmord, extrema grupperingar, ensamhet, sämre skolresultat osv. så vinner ju de unga männen på att tävla i att må sämst.
Fast det var nog inte syftet med rapporten att de unga männen skulle må sämst. Skulle gissa att rapporten mäter genom intervjuer eller enkäter där tjejerna har lättare för att öppna sig och att erkänna inför sig själv hur de mår. Och ohälsa har förmodligen på förväg definierats så att tjejer lättare uppfyller kriterierna.
Fel gissat Anna. Folkhälsorapporten stöder sig på statistik från sjukhus och andra mottagningar (bland annat).
Då är det ju kanske ännu värre än vad jag trodde. Folk som sysslar med tex. samtalsterapi vet att det tar långt mycket mer svårigheter och tid innan män söker hjälp genom samtalsterapi än att kvinnor gör det. Män väntar vanligtvis flera år längre och situationen är oftast långt mycket värre innan de söker och ber om hjälp.
En mätmetod som mäter genom att undersöka hur mycket ett visst kön söker vård och får vård kan svårligen rensa bort oönskad inverkan på forskningsresultatet från kulturella könsroller och patriarkala strukturer.
Det vore som om man mäter fördelningen mellan män och kvinnor i bolagsstyrelser för att ta reda på villket kön som är bäst lämpat för att sitta i styrelser.
Man kunde ju tro att feminister skulle vara tillräckligt skolade i problematiken för att kunna inse att man inte kan använda sig av sådana mätmetoder om man vill ha ett trovärdigt resultat.
Unga kvinnor är självdestruktiva, äter mer psykofarmaka än andra grupper och samtidigt som antalet självmord har minskat i befolkningen i stort sedan 80-talet, så ökar de i gruppen tjejer mellan 15 till 24 år. Sen har vi anorexi och andra ätstörningar och verbala trakasserier. Socialstyrelsen inledde sin förra folkhälsorapport med orden ”Vi ser en väldigt positiv trend för alla grupper med undantag för unga kvinnor”.
Men vi tar och skiter i det va? För det finns ju mörkertal i andra grupper.
Att män har svårare att söka hjälp för sina problem bottnar också i våra förbannade könsroller (som jag arbetar med att få bort).
Precis, Tinni. Män är ju också förlorade i detta lotteri i vad som är manligt och kvinnligt just nu i just den del av världen vi lever i - dvs, något vi egentligen kan förändra, om tillräckligt många vill!
Och Anna - om män sågs som likvärdiga föräldrar och kvinnor som likvärdig arbetskraft så är det ett steg bort från alla självmord, droger, kriminalitet som nu "ingår" i en viss sorts manlighet. Samhällen där pappor tar stor del av vårdnaden om barnen är dessutom mindre våldsamma, det visar forskning. Det om något borde få oss alla att kämpa för mäns rätt att vara föräldrar på samma villkor som mammor är det i dag.
Det är upp till dig Tinni om du vill eller inte vill skita i en eller flera grupper. Jag bryr mig om alla.
Min poäng är främst att problematisera kring ovanan att lyfta fram en grupp och hävda eller antyda att denna gruppen har det värst. Samt att ge en motbild mot den närmast vedertagna sanningen att kvinnor alltid har det värst.
Mitt syfte är inte att kvinnor inte ska få hjälp eller vård.
Jag arbetar också med att förminska problematiken kring könsroller. Mitt angreppssätt är kritiskt tänkande och ifrågasättande och att få folk att i största allmänhet bryta mot samhällets normer och värderingar. Inte förmedling av diverse expertutlåtande som alltid kokar ihop till att kvinnor har det värst.
Anna - var gör du det? Hur gör du det? Blir väldigt nyfiken. På vilket sätt försöker du minska problematiken kring könsroller? Jag är allvarligt nyfiken.
Rebecka,
Nu blir du kanske besviken men det är inget avlönat arbete. Kanske för att jag helt enkelt inte har hittat någon som vill betala mig för det eller för att jag inte har hittat någon fungerande affärsmodell.
Det jag syftar på när jag säger arbete är att jag diskuterar på nätet som tex. här på denna bloggen. Jag diskuterar med vänner och familj och även de forskare och politiker som jag får chansen att prata med och om möjligheten ges. Och skriver debattartiklar som jag ännu dock aldrig skickat in till någon tidning men det kommer.
För mig är det uppenbart att samhällets normer och värderingar är både gott och ont. Ont på det sättet att dessa strukturer/institutioner är ivägen för och hindrar smahällsutvecklingen att ske på bästa sätt. Samtidigt som de gör att samhället fungerar överhuvudtaget.
Och för min egen del har jag inte alls någon lust att leva upp till den könsroll som förväntas av mig. Och det gör mig ganska frustrerad att detta i några avseenden gör det svårare att attrahera en partner, eller vänner för den delen.
Ojdå. Fler och fler av mina obehagliga kommentarer försvinner nu förtiden. En censurerad kommentar är iofs en av de bästa dopaminbostarna :)
Skicka en kommentar