Har ni någonsin funderat över varför små tjejer så ofta har långt hår? Kortklippta tjejer var vanligare på 70-talet än det är nu. När vi läser de gamla klassiska Totte och Malin-böckerna, eller Emma-böckerna, så går det inte att på ytan se vem som är pojke och vem som är flicka (varken på kläder eller frisyr).
Att ha långt hår innebär ett evigt fixande. Man måste borsta (aj!), fixa med snoddar, fläta, fixa med hårspännen, hålla undan håret om det blåser eller om man springer och hårspännena halkat undan osv osv. I vår familj har min dotters långa hår och allt grejande med det inneburit massor av konflikter ("nä, stopp, vänta, du kan inte gå ut sådär, vi måste fixa håret först)". Nu är hon så stor att hon själv måste få bestämma, men tidigare. Varför hade hon inte kort och lekvänligt när hon var liten? Varför låter vi våra små döttrar begränsas av en sådan sak som frisyren så tidigt? Vad lär vi dem?
Suck.
Inlägg
14 kommentarer:
Håller med, fram för det praktiska! Samtidigt som jag minns min egen förtjusning i långt hår när jag var i femårsåldern. Kanske för att jag hade praktisk pottfrissa à la 70-tal?
En spaning jag har gjort är att långt hår är inne bland pojkar också. Min sons hårlängd varierar kraftigt eftersom vi är för lata för att gå till frisören med honom särskilt ofta. Men aldrig att han blir tagen för flicka pga håret. Däremot ofta pga färg på overall, byxor, mössa. Färgen ifråga är oftast röd eftersom vi och han gillar den och han klär bra i rött.
Konstigt nog har jag ingen "långt hår"-hangup, trots en ganska småbarnstraumatisk tvångsklippning när jag var fem. Tja, det var inte tvång men mamma övertalade mig att klippa av rejält långt hår av praktiska skäl, och sedan sörjde jag bittert i flera år.
Men vår femåriga dotter har vi alltså hållit korthårig. Som nyklippt har har en alldeles bedårande bob, som längst blir den en halvlång page, och det är så skönt att slippa hålla på med hennes hår. Dessutom gillar hon frisyren jättemycket själv, som tur är.
Fast, i ärlighetens namn finns det ju inget som håller håret bättre borta från ansiktet är flätor?
Det blir väl vad man gör det till. Vår äldsta dotters långa hår är inte någon källa till konflikt, snarare till glädje. Man kan vara en "riddar-prinsessa" med svärd och flätor som har både klänning och klättrar springer, hoppar och jagar brorsorna...
Min dotters fina hår är också en glädje. Men alltså, Annika, varför tycker vi så?
Jämställdheten sitter inte i håret - det är jag säker på! Hår är ju vackert! Mitt långa hår har aldrig hindrat mig, det har varit till glädje och det är enkelt och praktiskt. Däremot märker jag ibland att det är kontroversiellt med långt hår på kvinnor +... och det är så löjligt...
Storasyster hatar både att kamma sig och att fixa med håret så hon har page, på Lillasyster klipper vi bort de värsta dreadsen och håller någon sorts pagefrisyr där också. Praktiskt... Kan inte tänka mig att kamma gråtande Lillasyster (lockigt hår och håröm är ingen bra kombi). Både vi och de trivs. Mannen tycker det är synd på Lillasysters lockar men jag säger att i så fall får han vara håransvarig ;-)
Men jag tror att både tjejigt hår och tjejiga kläder kan hindra ibland för att vi vuxna är lite knasiga...
I samma andetag som jag säger till min femåring att sätta på sig sina enligt henne "fula" kläder så utbrister jag att "jag har inget att ha på mig" och dyker med huvudet före in i garderoben. Jag känner att jag måste vara en förebild, om jag själv håller på och nojjar med kläder, hår osv så kan jag inte samtidigt ha ambitionen att mina barn ska sluta nojja.
...men det är så svårt att motstå... det är så gulligt. Och man minns själv hur gärna man ville ha långt hår. Jag hade visserligen det - och min mamma kammade mig så att jag grät! Min mellantjej har alltid haft långt hår. Min yngsta har fortfarande alldeles för tunt bebishår - kanske tack och lov?
Jag hade kort hår när jag var 4-5 år, typ frivilligt. Jag minns känslan av att bli tagen för pojke. En vagt olustig känsla. För övrigt har hår mycket med jämställdhet att göra, och med klass, och med etnicitet. att småpojkar har långt hår idag (många) säger något tror jag. Att flickor inte lika ofta har kort hår, det säger också något. Att Beyonce har rakt hår säger även det någonting. Det är inte så många afrokillar som har peruk, weeds eller rakpermanentat hår.
Hår är superviktigt, det är jag övertygad om. Jag som hela mitt liv gått omkring som ett stort hårrufs är smärtsamt medveten om hur "söt" och "kvinnlig2 jag blir när jag fönar ut håret rakt, blankt, långt och prydligt. Jag skulle säga att det sitter mer kvinnlighet i den förändringen än i högklackade skor.
Någon som känner igen sig?
Ännu en observation/anekdot: När jag gjorde lumpen kände jag starkt att jag inte kunde klippa av mig håret. Det kändes som om jag då inte skulle ha någon "flicka" kvar i mig alls. Att fixa håret noga inför permis var ett sätt för mig att återerövra min kvinnlighet. Att bara dra på mina civila tjejkläder räckte inte.
Intressant! Evas värld skriver att jämställdheten inte sitter i håret, och så kanske det är. Men min fråga blir då: var sitter den då? Var börjar den berättelse som till exempel slutar i att tjejer med toppbetyg från universitetet löneförhandlar sämre än män?
Själv tror jag att vi kan hitta förklaringar överallt, och att vi måste försöka göra det.
Och Klara: du har så smärtsamt rätt. Vi försöker ibland att få de små att göra den revolution vi själva är för bekväma/rädda för att göra.
Alltså: jag kommer varken snagga mig själv eller mina barn efter den här tråden, men jag kommer ändå känna mig lite friare i mitt förhållande till frisyrer efter att ha fått tänka och diskutera kring det. Lite som Maria B som gjorde lumpen och fixade håret inför permis. Det fattar jag! Man väljer att göra det, men det är skönt att veta varför.
Kanske är det ett vapen att Gudrun Schyman har högklackat och läppstift?
Förstår ni hur jag menar?
Nu återkommer jag till tråden, lite sent. Det är en intressant fråga - varför tycker vi att våra döttrars långa hår är en källa till glädje?
Jag är pinsamt stolt över min söta dotter och hennes långa hår. Av den banala anledningen att jag själv var en bastant liten dam, absolut inte söt och nätt. Så primitiv är jag. Jag gläds åt hennes egen glädje i sin kropp och med sitt långa hår.
Det är inte rationellt eller "politiskt korrekt", men det är sant.
Ett välskött, långt hår är vackert, och det väcker känslor; både hos män och kvinnor.
På samma sätt som jag njuuter av mina vackra kläder, mina smycken och mitt långa hår, ser jag att min dotter njuter av att vara så tillfreds med sig själv. Men det är en förbaskat komplicerad ekvation.
Ska tilläggas att jag givetvis adlrig skulle hindra henne, om hon ville klippa av håret!
Annika - jag förstår precis! Känner på precis samma sätt! Jag älskar min mellantjejs långa fina hår. Hon är så otroligt söt och "flickig". Jag var själv en liten söt flicka, mycket rosa och prinsessig och jag kan se att min dotter är precis som jag var i den åldern. Jag brukar tänka att "det är inget fel med rosa!" Och jag blev ju råfeminist ändå, trots min faiblesse för rosa prinsessor ;-)
Jag tror som sagt på mångfald. Älskar små tuffa pojkflickor som spelar fotboll, men också små rosa prinsessor. (Skulle bara önska att pojkarna hade samma valfrihet.) Skulle aldrig förbjuda något hemma hos oss. Jag tror på att erbjuda dem allt!
Skicka en kommentar