Maria B skriver också (i långt hår-tråden nedan) att hon "minns känslan av att bli tagen för pojke. En vagt olustig känsla." Det var likadant för mig. Jag var också kortklippt och en gång i tioårsåldern när jag gick in i damernas omklädningsrum (pappa och jag var i simhallen och gick in i var sitt omklädningsrum), fick jag höra "Du, det här är damernas".
Jag minns det e x a k t. Jag kände mig så förnedrad.
I går morse så råkade det slumpa sig så att min 3-årige son fick på sig typiska pojkfärger (grön mössa, blåa överdragsbyxor, svart jacka och svarta vantar). Vi har mycket färgglatt i barnens garderober, så det brukar aldrig bli så där murrigt.
Men när 3-åringen såg sig i hallspegeln innan han skulle gå ut så sa han:
- Mamma. Jag är en kille.
Inte nöjt, mer konstaterande.
Hmmm. Vad vill jag säga med detta? Guldstjärna till den som hjälper mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Är inte både 3-åringens och 10-åringens reaktion tecken på att vårt kön är en stor del vår identitet? Och kanske även damernas reaktion när du klev in i omklädningsrummet är ett tecken på samma sak? Själv minns jag när jag som sjuåring kom till min första skoldag i livet och blev välkomnad av min lärare med orden "jaha, och här vi lilla Elisabeth förstår jag". Varför har det etsat sig fast? Kanske därför att min värld för en sekund ställdes på ända när mitt kön ifrågasattes. I de här exemplen handlar det inte om att värdera pojkar och flickor olika utan om identitet och tillhörighet, tror jag.
Vår 3-åring pratar just nu mycket om att han är kille, och det oavsett om han är blåklädd, rosaklädd eller naken (okej, lite mer när han är naken kanske). Tror du att er 3-årings kommentar hade att göra med färgerna på kläderna?
Jo, jag håller med dig Claes - vad vi har för kön är oerhört viktigt! Det är det första vi frågar efter när ett barn föds. När någon inte vill uppge sitt kön blir de flesta väldigt frustrerade! Tänk bara på föräldrarna som inte berättade sitt barns kön - oj, vad folk blev upprörda! Och när människor korsar könsgränserna blir det också väldigt många starka reaktioner. Jag var nere och debatterade manlig amning (!) i Göteborg för SVT:s Debatt och oj, vad folk var upprörda! Det är intressant. Varför är det så oerhört intressant och avgörande vilket kön man har? Och fatta hur jobbigt det måste vara för dem som har en osäker könsidentitet eller är födda i fel kropp eller på något annat sätt avviker från normen! För deras skull, och för allas skull bör vi försöka problematisera detta med kön, tycker jag.
What's the problem, han är ju de facto en kille?!
Inga problem - han är kille! Det är bara intressant att det är så viktigt med kön. Tycker jag.
Ja du Claes, ungefär så tänker jag nog. Tack. Guldstjärna till dig. För normer är en stor trygghet, och att alla som bryter mot dem måste vara starka och modiga.
Och just precis på pricken som du säger handlar detta ju inte om värdering, utan om vår identitet.
Därför var det så rörande att se lille Didrik där framför spegeln. "Jag är kille". Jag är övertygad om att det hade med klädfärgerna att göra. Han var precis färdigskrudad.
Det var på många sätt en fin stund. Och på många sätt ett komplicerad stund. Tänk att ytan är så viktig.
Min största känsla var dock att jag älskar honom så förbaskat otroligt mycket.
Rebecka: Såg programmet om manlig amning och håller med dig - det var verkligen intressant att se alla reaktioner.
Sen tänker jag att det kanske inte är säkert att det skulle bli lättare för den som är född i fel kropp om vi lade mindre vikt vid könet. De om några måste väl tycka att könet är viktigt? Ska vi inte lyfta fram dem och hur viktigt könet är för deras identitet och på det sättet skapa förståelse för deras situation och lära oss behandla alla lika oavsett kön, kropp eller vad det nu må vara?
Tinni: Låter rätt härlig den där stunden, trots allt. Ett tankeexperiment: hur hade du reagerat om han varit klädd i "flickfärger" när han yttrade orden, tror du?
Jag minns min fyraåriga dotter som för några månader sig klädde sig i speciell klänning och ställde sig framför spegeln och sade "jag ser ut som en vacker flicka". Och det gjorde hon ju. Jag tolkar det ungefär så här: hon är en aktör med olika skepnader, och en av dem provade hon den gången.
Och i otaliga andra situationer kommer ju kön att aktualiseras och aktualiseras och aktualiseras, ty sådan är kulturen, men helt givet är det inte att det måste göras till den främsta av identiteter.
Vi "är" våra åldrar också, våra syskonroller, vår klassposition, vår etnicitet, vårt yrke ...
Jag vill bara säga att jag är så glad att ni och den här bloggen finns! Tack för att ni orkar tjata, diskutera och analysera. Jag går ofta in här och hämtar kraft till mitt eget vardagsliv.
Åh Ingrid - tack!
Vi suger i oss positiv feedback, ibland känns ju hela grejen som att man bara tjafsar. Då är det så viktigt att få ett uppmuntrande inlägg.
Oj! Kommenterade nyss ditt senaste inlägg med min replik från barndomen: "Jag ser ut som en flicka." Otäckt likt din sons kommentar :-)
Skicka en kommentar