Ramlade in i Debatt på SVT nu - måste se hela på nätet sen. Mycket intressant. Om Ett fall för Louise och Ensam mamma söker och om barn verkligen ska vara med på det sättet på tv.
Jag har ju inte ens orkat se Ett fall för Louise (bara läser om det) och det beror ju på att jag vet vem Louise Hallin är och vad hon står för. Så jag orkar inte ens lyssna på henne... Och ensam mamma har jag heller inte sett. Men det är ju självklart att det inte kan vara bra för barnen att hängas ut på det sättet!
Men jag irriterade mig lite på Malin Wollin som gör det hela till en moralfråga när det gäller mammor och sexualitet. Jag tycker inte heller att barnen behöver blandas in om mamma ska söka ny pojkvän i tv. Men på Malin lät det som att mammor inte ens skulle få dejta!
Kattis Ahlström tog ner diskussionen på en bra nivå och sa att hon inte vill gå på någon mamma - hon ville bara skydda barnen! Och det är ju det man måste diskutera. Inte om en "slampa" som Malin uttryckte sig tar hem en massa potentiella pojkvänner/sexpartner.
Lars Jalmert är också alltid vettig.
Var det någon annan som såg hela? Som tycker något? Vore intressant att höra! Ska försöka se hela programmet så fort som möjligt.
Inlägg
7 kommentarer:
Ett fall för Louise är ett jättebra och tänkvärt program som alla föräldrar kan se tillsammans med sina barn. Sanningen kan göra ont, det är därför dom flesta väljer att blunda och sopa under mattan. Dom allra allra flesta väljer också att låta bli att larma om man misstänker att ett barn inte har det bra hemma, om det inte är uppenbar misshandel.
Carl-Fredrik hade en uppgiven mamma och ingen kärleksfull kontakt med sin pappa.
Så fort pappan kom i närheten blev pojken stissig och nervös och pappan irriterad och så spårade det ur. Ett välstädat och vackert hem. Propra, ordentliga föräldrar. Ingen skulle väl kunna tro att Carl-Fredrik hade skäl att vara jätteledsen "det känns som att hjärtat ska brista". På ett fantastiskt fint sätt berättar Carl-Fredrik i programmet vad som gjorde honom så olycklig - och han får prata utan att bli avbruten, eller att någon försöker släta över. Det Louise upplyser föräldrarna om är inte kontroversiellt, att inkapslad sorg ger självdestruktiva beteenden. Målet är ju att lyfta fram sorgen och öppna upp en kommunikation mellan far och son så att Carl-Fredrik ska undvika depression i tonåren. Jag tror inte att Carl-Fredrik kommer det minsta till skada av att ha varit med i programmet, däremot kan jag tänka mig att föräldrarna har det kämpigt just nu. Kan tänka mig att pappan blev pressad att ställa upp och att det blev komplicerat pga att Lousie anmälde till soc.
Om dom ska fortsätta att vara ihop måste dom rikta sin ilska utanför famijen.
Skulle jag låta mina barn vara med i tv? Njae, troligen inte, men jag uppmuntrar mina barn att vara öppna. Vi har inga familjehemligheter, inga förbehåll, barnen pratar om vad dom vill på livskunskapen. Bottennapp och Höjdare. Vi är två stressade yrkesarbetande föräldrar och vi är usla föräldrar ibland, men det står barnen fritt att ha synpunkter på det - så är det verkligen inte för alla barn.
Fast nu var väl ändå poängen här att man kan få hjälpen utan att exponera barnen i TV? Precis som så många påpekade i debatten.
I Bullen var den tjatiga men viktiga återkommande kommentaren denna: "Och det är inte tjejen/killen i filmen som har skrivit brevet". Precis så skulle man kunna göra här med och på så sätt skydda barnen. Man hade kunnat dramatisera det hela.
Nu kommer jag inte ihåg vad den ansvarige utgivaren från SVT hette, men han hade sanslöst dåliga argument för att exponera och eventuellt förstöra framtiden för ett liten barn. (Nu kan man inte ha bra argument för detta, men min poäng är att han inte var trovärdig)
Louise Hallin är enligt mig en relik som ligger snäppet över Anna Anka i intelligens och smarta uttalanden. Att hon får ett så stort utrymme i SVT är vansinnigt och skrämmande.
Själv kunde jag inte titta klart på programmet om Carl Fredrik. Och det handlade just om att han på ett nyanserat sätt berättade om sin sorg. Men jag tyckte om att han blev för exponerad, för blottad. Hans sorg och hans föräldrars i tv dokumenterade oförmåga gjorde ont i mig. Det handlar på intet sätt om att man ska ha familjehemligheter eller lägga locket på. Jag är öppen, mina barn är öppna, min man är öppen och jag jobbar dessutom i branschen och har hört det mesta. Men när jag hör saker i mitt yrke, baserade på oerhörd smärta och sorg, så är det inom fyra väggar. Det finns ingen annan som tittar, ingen annan som vet. När vi behöver hjälp av andra instanser kallas den hjälpen tillsammans med föräldrarna in. Ibland vill de inte, och då anmäler jag ändå. Men de vet om det. Jag uttalar mig aldrig kategoriskt. Det som gäller på gruppnivå gäller inte nödvändigtvis för individen framför mig.
Att göra tv av människors olycka är beklagligt. Att människor försvarar det med att det handlar om bilda allmänheten är förkastligt. När du är som mest sårbar behöver du få känna dig trygg. Inte exponerad. Och ett barn kan ALDRIG överblicka konsekvenser av ett tv-program, det kan knappt vi vuxna, så de ska öht inte vara med. Nä- för mig är detta program ett riktigt bottennapp och helt oförståeligt ur ett etiskt perspektiv. Jag förstår inte hur Louise Hallin kan stå bakom detta. Helt obegripligt!
Jag håller med Trogen läsare om att uttalandena om Carl-Fredrik var för kategoriskt uttalade och borde ha formulerats som en mer generell beskrivning av vad som kan hända med barn som känner sig oälskade och förtryckta.
Men jag reagerar mot synsättet att ingen annan ska se eller veta när det finns problem. Det känns som att man skambelägger och tystar på det viset. Låt barn berätta och låt föräldrar stå till svars.
Vem känner igen Carl-Fredrik idag om man möter honom på gatan? Hans kompisar verkar ha tagit det bra om man ska lita på producentents uppgifter. Dom som har det jobbigt nu är såklart föräldrarna, dom lär ju vara samtalsämnet vid många middagsbord. MEN - alla som har funnits nära familjen borde såklart också rannsaka sig själva och undra varför dom inte såg, eller agerade?
Och hur det med oss själva, hur många barn i vår närhet sviker vi?
Om programmet kan öka medvetenheten och civilkuraget för barnens bästa, så kan Carl-Fredrik vara stolt i framtiden, liksom hans föräldrar.
Jag tycker de som kritiserade Ett fall för Louise tenderade att framföra sin kritik på ett mycket osakligt och onyanserat sätt. Och man använde sig ofta av cirkelresonemang. Man påstog att programmet gjorde en sak och sen kritiserade man programmet för att göra detta. Till exmpel påstog man att programmet trampar på barnen och sen kritiserade man programmet för att det trampar på barnen. Kritikerna dömde bland annat programmet med uttryck som socialpornografi och offeraltare. Jag tycker detta visar att kritikerna är inte intresserade av förståelse, nyanser och eftertänksamhet med mera. Det var fördömandet som var det viktiga och när man ändå var igång skulle man ta i ändå från tårna.
Att föräldrarna mår dåligt beror säkerligen på den mycket omfattande och negativa mediareaktionen. Så det är inte programmet som är den direkta orsaken. Det beror på hur media och profstyckare har valt att framföra sin kritik mot programmet och som själfallet spiller över på familjen då programmet kritiseras föra att familjen var med.
Jag har sett både Ett fall för Louise och Debatt. Mycket intressant!
Jag är kluven.
Är det bra, spännande och medryckande TV? Som väcker viktiga frågor? Som är verkligt givande åtminstone för mig som förälder att se?
Absolut.
Är det fel att exponera barn på det här sättet? Att sedan ta ett rejält kliv bakåt och inte följa upp vad exponeringen får för följder?
Lika givet.
Sedan håller jag med om att det är positivt att man talar om problem i familjen, att man avdramatiserar och visar hur vanligt det är. Men inte till detta pris.
Louise Hallin är ett kapitel för sig. Jag känner inte närmare till henne men de åsikter som tillskrivs henne är ju skrämmande, förstås. Detta sagt så gav hon ett bra intryck i TV, jag var imponerad av henne. Dock sjönk hon kraftigt i min aktning när det stod klart att hon fäller dessa tvärsäkra omdömen om barnen utan att ha träffat dem. För att inte tala om anmälan till soc! Que?
En svår och spännande fråga med andra ord. Precis som ni andra undrar jag varför man inte dramatiserade berättelserna. (Troligt svar: pengar)
Skicka en kommentar