Från början av traditionella skäl. För mig har det alltid varit en självklarhet. Nu efteråt är det ett helt fantastiskt minne. Det var inget storstilat bröllop, men både jag och mannen får något fuktigt i ögonen när vi pratar om känslan vi fick i kroppen när kyrkportarna öppnades och vi fick gå in i kyrkan med alla nära vänner som kommit långväga, bara för att dela dagen med oss. Vi kände oss mycket älskade och priviligerade den stunden.
Av praktiska skäl. Vi planerade barn så vi hade uppenbarligen tänk spendera en lång tid tillsammans. Samtidigt var jag ung och att då prata om "sambo" inför den konservativa släkten kändes oseriöst. Dessutom var många stressade över att jag och min nuvarande man bodde ihop trots att vi inte var gifta, och nu skulle vi dessutom skaffa barn.
För att markera inför alla att det var vi. Att vi hittat det vi sökte. Antar jag. Har inga riktigt grundade känslomässiga skäl som jag kan plocka fram.
Ur en praktisk synvinkel handlar det förstås om alla de juridiska fördelar som äktenskapet automatiskt ger. Varav inte alla går att lösa med samboavtal, testamente och dylikt.
Helt oromantiskt - för att vi hade köpt hus ihop och inte ville gå till juristen. Det var roligare att gifta sig. Såhär tio år senare är det fortfarande roligt att vara gift.
För att vi ville efter en mycket lång tid tillsammans ville fördjupa vår relation. Och det blev faktiskt fördjupad, samtidigt som vi fick ett fint minne tillsammans med släkt och vänner.
För att fira att vi klarat tio år och fyra barn... och för att det var mysigt och kul och för att när man har barn ihop så är man mer fast med varandra på grund av barnen än aktenskapet
Endast för att få visum till USA till hela vår familj under en längre tid. Annars hade vi nog inte gift oss. Det juridiska hade vi löst med skrivna papper innan.
Hhade det inte varit för visumet så var det i stort sett en nödvändighet för det dagliga livet i USA ändå T.ex så hade man fördelar som sambeskattning och när det gällde sjukförsäkringar o.s.v. Det samhället är till stor del uppbyggt på att man faktiskt är gift om man har en familj. Livet blir mycket enklare då.
För att blixten slog ned när vi träffades. Det var den stora kärleken. Vi ville leva tillsammans resten av livet - och i det paketet ingick att gifta sig. Sedan handlar det också om den juridiska tryggheten, så klart. Samt att jag i ärlighetens namn tycker att det är lite löjligt - ja, rent ut sagt löjligt, att så många har delad ekonomi, hus, bilar, barn, fritidshus, lån...men inte är gifta. Att inte gifta sig känns väldigt sossigt och 70-tal, i min lilla värld.
För att han friade. Jag har aldrig drömt om att gifta mig men har träffat mannen i mitt liv. Vi har ett barn och ett på G och i november förra året så friade han. Det skulle ha känts väldigt märkligt att säga nej till personen man älskar och vill leva med så jag sa ja och tänkte att det ju kan vara roligt med en fest för bara oss. Man får inte så många såna tillfällen som småbarnsförälder.
Jag var inte heller sugen på att återigen behöva gå till familjerätten poch bekräfta att mitt barns pappa faktiskt är pappan och att vi hade sex när barnet blev till. Det gjorde mig bara förbannad sist.
Min make har dessutom ett barn som han fick innan vi träffades och som bor 50% med oss. Skulle något hända honom så kan det bli knepigt juridiskt sett för mig om vi enbart är sambos.
Av alla de anledningarna gifte jag mig den 1 augusti i år.
För att vi älskar varandra och vill leva ihop (romantisk aspekt), men också för att det är bättre av rent praktiska skäl (juridik) när man skaffar hus och barn tillsammans. Det första skälet är dock det som överväger. Vi var sambos i fyra år innan vi gifte oss, sen tog det ytterligare tre år innan vårt första barn kom.
Inte heller jag har fantiserat om den stora kärleken, vit klänning etc men när min man dök upp så var det första gången som jag kände att jag ville vara gift med honom.
För det juridiska. I första hand. Men sen även för att det är roligt, för att vi hade varit tillsammans i 6 år och sambos i 5 år. Men hade det inte varit för att allt blir lättare med hus, barn etc om man är gift så vet jag inte.
För att bekräfta vår kärlek, för alla andra och för oss själva. För att göra bevisa att det är på riktigt, eller nåt i den stilen. Sen ville vi gärna ha en stor fest där vi för en gångs skull kunde bjuda alla våra vänner!
Jag förlovade mig idag. Jag friade. Vi besökte kyrkan min fästman konfirmerade sig i. Vi stod i kyrkan och kände båda att vi ville gifta oss. Vi blev rörda och glada och när vi kom hem frågade jag.
Det är en romantisk grej, det är en manifestation.
För att vi bodde utomlands och väntade vårt första barn. Vi hade inte alls tänkt gifta oss, men sen fick vi panik när vi tänkte på vilken byråkratisk snårskog min man skulle behöva ta sig igenom för att få vårdnaden om vårt barn om något hände mig under förlossningen. Vi ville göra det borgerligt, men den holländska byråkratin suger, så det visade sig att det gick snabbare att gifta sig i svenska sjömanskyrkan i Rotterdam. Vi hann precis, två dagar senare föddes vår son...
Så här i efterhand kan vi båda ångra att det blev ett sånt gun shot wedding. Det hade varit roligare att ha en rejäl fest med familj och vänner. Men vi ångrar inte att vi gifte oss. Om någon av oss skulle dö imorgon har man det hela lite mer ordnat än om man bara är sambos.
Vi hade varit tillsammans i 9 år och alltid sagt att vi aldrig skulle gifta oss men så höll vi på att planera yngsta dotterns dop och jag läste igenom vigselprogrammet och kände att jag ville säga alla de där fina orden till min kille inför våra vänner och familjer. Så jag skrev en lapp och satte den på badrumsspegeln. Konstigt nog sa han ja.
För oss så var det endast av juridiska skäl. Man har aldrig samma efterlevandeskydd som sambo och med minderåriga barn så kan det vid ett eventuellt dödsfall bli en rktig soppa.
Fem minuters cermoni på Tingsrätten, därefter ett något tryggare liv som småbarnsförälder och husägare.
För oss behövs inga cermonier eller ringar för att markera kärlek. Vi vet att vi vill leva tillsammans och om någon av oss dör så vet också samhället våra önskemål och då har den som lever möjlighet att bo kvar i "orubbat bo".
Finns i en bokhandel nära dig eller på www.adlibris.se
Skriet från kärnfamiljen
I mars 2009 kom boken Skriet från kärnfamiljen ut på Albert Bonniers förlag. Jag skrev den tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. I den här bloggen fortsätter jag debatten om föräldraskap, familjeliv och jämställdhet.
Häng gärna med!
vem i din familj står mest i pulkabacken/barnbacken?
18 kommentarer:
Från början av traditionella skäl. För mig har det alltid varit en självklarhet.
Nu efteråt är det ett helt fantastiskt minne. Det var inget storstilat bröllop, men både jag och mannen får något fuktigt i ögonen när vi pratar om känslan vi fick i kroppen när kyrkportarna öppnades och vi fick gå in i kyrkan med alla nära vänner som kommit långväga, bara för att dela dagen med oss. Vi kände oss mycket älskade och priviligerade den stunden.
Av praktiska skäl. Vi planerade barn så vi hade uppenbarligen tänk spendera en lång tid tillsammans. Samtidigt var jag ung och att då prata om "sambo" inför den konservativa släkten kändes oseriöst. Dessutom var många stressade över att jag och min nuvarande man bodde ihop trots att vi inte var gifta, och nu skulle vi dessutom skaffa barn.
Så ja, mycket för släkten antar jag.
För att markera inför alla att det var vi. Att vi hittat det vi sökte. Antar jag. Har inga riktigt grundade känslomässiga skäl som jag kan plocka fram.
Ur en praktisk synvinkel handlar det förstås om alla de juridiska fördelar som äktenskapet automatiskt ger. Varav inte alla går att lösa med samboavtal, testamente och dylikt.
Helt oromantiskt - för att vi hade köpt hus ihop och inte ville gå till juristen. Det var roligare att gifta sig. Såhär tio år senare är det fortfarande roligt att vara gift.
För att vi ville efter en mycket lång tid tillsammans ville fördjupa vår relation. Och det blev faktiskt fördjupad, samtidigt som vi fick ett fint minne tillsammans med släkt och vänner.
För att fira att vi klarat tio år och fyra barn... och för att det var mysigt och kul och för att när man har barn ihop så är man mer fast med varandra på grund av barnen än aktenskapet
Endast för att få visum till USA till hela vår familj under en längre tid. Annars hade vi nog inte gift oss. Det juridiska hade vi löst med skrivna papper innan.
Hhade det inte varit för visumet så var det i stort sett en nödvändighet för det dagliga livet i USA ändå T.ex så hade man fördelar som sambeskattning och när det gällde sjukförsäkringar o.s.v. Det samhället är till stor del uppbyggt på att man faktiskt är gift om man har en familj. Livet blir mycket enklare då.
För att blixten slog ned när vi träffades. Det var den stora kärleken. Vi ville leva tillsammans resten av livet - och i det paketet ingick att gifta sig.
Sedan handlar det också om den juridiska tryggheten, så klart. Samt att jag i ärlighetens namn tycker att det är lite löjligt - ja, rent ut sagt löjligt, att så många har delad ekonomi, hus, bilar, barn, fritidshus, lån...men inte är gifta. Att inte gifta sig känns väldigt sossigt och 70-tal, i min lilla värld.
För att han friade.
Jag har aldrig drömt om att gifta mig men har träffat mannen i mitt liv. Vi har ett barn och ett på G och i november förra året så friade han. Det skulle ha känts väldigt märkligt att säga nej till personen man älskar och vill leva med så jag sa ja och tänkte att det ju kan vara roligt med en fest för bara oss. Man får inte så många såna tillfällen som småbarnsförälder.
Jag var inte heller sugen på att återigen behöva gå till familjerätten poch bekräfta att mitt barns pappa faktiskt är pappan och att vi hade sex när barnet blev till. Det gjorde mig bara förbannad sist.
Min make har dessutom ett barn som han fick innan vi träffades och som bor 50% med oss. Skulle något hända honom så kan det bli knepigt juridiskt sett för mig om vi enbart är sambos.
Av alla de anledningarna gifte jag mig den 1 augusti i år.
För att vi älskar varandra och vill leva ihop (romantisk aspekt), men också för att det är bättre av rent praktiska skäl (juridik) när man skaffar hus och barn tillsammans. Det första skälet är dock det som överväger. Vi var sambos i fyra år innan vi gifte oss, sen tog det ytterligare tre år innan vårt första barn kom.
Inte heller jag har fantiserat om den stora kärleken, vit klänning etc men när min man dök upp så var det första gången som jag kände att jag ville vara gift med honom.
För det juridiska. I första hand. Men sen även för att det är roligt, för att vi hade varit tillsammans i 6 år och sambos i 5 år. Men hade det inte varit för att allt blir lättare med hus, barn etc om man är gift så vet jag inte.
För det juridiska. För att markera att vi hör ihop (men vi har olika efternamn!). För att få säga min man istället för min sambo, hatar det ordet.
Och inte minst, för att få ställa till med ett hejdundrande kalas!
Först åtta år senare visade det sig att vi var tvungna att vara gifta för att kunna få barn tillsammans!
För att bekräfta vår kärlek, för alla andra och för oss själva. För att göra bevisa att det är på riktigt, eller nåt i den stilen. Sen ville vi gärna ha en stor fest där vi för en gångs skull kunde bjuda alla våra vänner!
Supertrist, men för att mannen ska genomgå en stor operation och det ger ett bättre juridiskt skydd att vara gift.
Jag förlovade mig idag. Jag friade. Vi besökte kyrkan min fästman konfirmerade sig i. Vi stod i kyrkan och kände båda att vi ville gifta oss. Vi blev rörda och glada och när vi kom hem frågade jag.
Det är en romantisk grej, det är en manifestation.
För att vi bodde utomlands och väntade vårt första barn. Vi hade inte alls tänkt gifta oss, men sen fick vi panik när vi tänkte på vilken byråkratisk snårskog min man skulle behöva ta sig igenom för att få vårdnaden om vårt barn om något hände mig under förlossningen. Vi ville göra det borgerligt, men den holländska byråkratin suger, så det visade sig att det gick snabbare att gifta sig i svenska sjömanskyrkan i Rotterdam. Vi hann precis, två dagar senare föddes vår son...
Så här i efterhand kan vi båda ångra att det blev ett sånt gun shot wedding. Det hade varit roligare att ha en rejäl fest med familj och vänner. Men vi ångrar inte att vi gifte oss. Om någon av oss skulle dö imorgon har man det hela lite mer ordnat än om man bara är sambos.
Vi hade varit tillsammans i 9 år och alltid sagt att vi aldrig skulle gifta oss men så höll vi på att planera yngsta dotterns dop och jag läste igenom vigselprogrammet och kände att jag ville säga alla de där fina orden till min kille inför våra vänner och familjer. Så jag skrev en lapp och satte den på badrumsspegeln. Konstigt nog sa han ja.
För oss så var det endast av juridiska skäl. Man har aldrig samma efterlevandeskydd som sambo och med minderåriga barn så kan det vid ett eventuellt dödsfall bli en rktig soppa.
Fem minuters cermoni på Tingsrätten, därefter ett något tryggare liv som småbarnsförälder och husägare.
För oss behövs inga cermonier eller ringar för att markera kärlek. Vi vet att vi vill leva tillsammans och om någon av oss dör så vet också samhället våra önskemål och då har den som lever möjlighet att bo kvar i "orubbat bo".
Skicka en kommentar