Nu vred jag mig också...

...Tinni hade ångest över att hon är missförstådd. Jag kände, så farligt var det väl inte. Även om jag håller med om att det är synd att det nästan enbart vinklas på hemmafrubacklashen i media.

Men nu läste jag kommentarerna till DN söndag-artikeln... Det skulle jag inte gjort!

Här försöker man vara lite mänsklig och bjuda på sina tillkortakommande. En som kommenterar skriver: "Dåligt samvete för att man lämnar barnet hemma med pappan? Herregud! Då har man valt fel man att få barn med. Båda föräldrarna är lika mycket värda."

Snälla, snälla. Jag har verkligen skaffat barn med rätt person. OCH jag har delat föräldraledigheten rätt av med honom. OCH jag har gjort det därför att jag verkligen TYCKER att vi är lika mycket värda som föräldrar och att våra barn behöver oss lika mycket. Vad jag försöker säga är att trots det, så finns det något som skaver i mig. Inte för att jag inte litar på min man, herregud! Utan för att man faktiskt, än i dag, får en massa kommentarer om man är tillbaka på jobbet efter nio, tio månader... Folk tänker inte ens att det finns en pappa - de frågar utan att tänka: "Men var är bebisen? Har du satt den på dagis?" Jag försökte bara illustrera hur svårt det är det här. ÄVEN om man är övertygad feminist, övertygad om att delad föräldraledighet är det rätt, så är det inte helt lätt. Och du som har gjort kommentaren – vad är det för övermänniskosyn du har? Det är endast 0,4 procent som har gjort som jag och min man – delar exakt lika på föräldraledigheten. Tyder inte det på att de flesta verkar ha ett problem med att lämna bebisen till sin man.

Gud, vad det är svårt att bli intervjuad, Gud vad svårt det är att svara rätt! Eller – det kommer man aldrig att kunna. Det känns som att folk VILL missförstå.