måndag 16 mars 2009

Nu vred jag mig också...


...Tinni hade ångest över att hon är missförstådd. Jag kände, så farligt var det väl inte. Även om jag håller med om att det är synd att det nästan enbart vinklas på hemmafrubacklashen i media.

Men nu läste jag kommentarerna till DN söndag-artikeln... Det skulle jag inte gjort!

Här försöker man vara lite mänsklig och bjuda på sina tillkortakommande. En som kommenterar skriver: "Dåligt samvete för att man lämnar barnet hemma med pappan? Herregud! Då har man valt fel man att få barn med. Båda föräldrarna är lika mycket värda."

Snälla, snälla. Jag har verkligen skaffat barn med rätt person. OCH jag har delat föräldraledigheten rätt av med honom. OCH jag har gjort det därför att jag verkligen TYCKER att vi är lika mycket värda som föräldrar och att våra barn behöver oss lika mycket. Vad jag försöker säga är att trots det, så finns det något som skaver i mig. Inte för att jag inte litar på min man, herregud! Utan för att man faktiskt, än i dag, får en massa kommentarer om man är tillbaka på jobbet efter nio, tio månader... Folk tänker inte ens att det finns en pappa - de frågar utan att tänka: "Men var är bebisen? Har du satt den på dagis?" Jag försökte bara illustrera hur svårt det är det här. ÄVEN om man är övertygad feminist, övertygad om att delad föräldraledighet är det rätt, så är det inte helt lätt. Och du som har gjort kommentaren – vad är det för övermänniskosyn du har? Det är endast 0,4 procent som har gjort som jag och min man – delar exakt lika på föräldraledigheten. Tyder inte det på att de flesta verkar ha ett problem med att lämna bebisen till sin man.

Gud, vad det är svårt att bli intervjuad, Gud vad svårt det är att svara rätt! Eller – det kommer man aldrig att kunna. Det känns som att folk VILL missförstå.

6 kommentarer:

Anonym sa...

JAg fattar precis, det är svårt och det är rollen som gnager. Förväntan att det finns ett rätt sätt, en god mor. Som tid på dagis, all tid efter kl 16 är minus tid, efter 16 börjar barnen ta lite skada, det är bättre med korta dagar på dagis oberoende av hur stressad du blir för att hinna leva upp till före 16 idealet! Så grattis till boken, den behövs kan jag säga utan att ha läst den. Tack för att ni tar plats och vågar beskriva det ni ser. Ni äger, kram Ulrika

Laura Lorentz sa...

Jag har inte heller läst boken. Hade tänkt köpa den i helgen men den var slut på Amakdibokhandeln, tyvärr.
Läste dock intervjun i Söndags-DN och reagerade lite på det här med linneskåp. Känns lite 1950-tal om du frågar mig.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Lite 50-tal, skojar du? ;-)

Var den slut på Akademibokhandeln - det var ju ett gott tecken ;-)

Johan Ahlin sa...

Vill ha ett linneskåp, från 40-talet, gärna med en svag doft av malmedel.

Bara för att hedra min Mormor som på egen hand tvättat och fyllt ett sådant gång på gång i mer än 60 år, helt utan "hjälp" faktiskt...

Mia Althoff sa...

Hej Rebecka och Tinni!
Ni skrev i min blogg på barnsidan igår och jag har svarat er där.
http://www.barnsidan.se/blogs/ego/5432.htm#comments

Christina sa...

Du kan få skriva en hel bok om mig så kan jag vara en av de som bekräftar det som faktiskt heller inte är så ok att prata om. Som ni gör. För vad säger det om oss själva? Att vi inte räcker till. Faktiskt. Och herre-GUD vad det tog lång tid för mig att erkänna det för mig själv. Jösses.
Och jag tycker inte att ni ska ägna mer tid och kraft åt att förklara er. Stå för vad ni anser och låt andra hålla på att tycka annat. Tänk hur en trad man skulle gjort ... inte skulle han förklarat sig ;) Det är också ngt som ligger hos oss kvinnor mer än hos männen.