I stort sett varje dag funderar jag på om det är värt det. Om det är värt att jobba så mycket och förlora så mycket tid med mina barn.
Och jag är tydligen inte ensam! I dag läste jag detta dystra: att var tredje kvinnlig chef har övervägt att ge upp karriären på grund av slitningar mellan jobbet och föräldrarollen.
(Tack till Bloggen Networking, ni är en guldgruva!)
Det är fackförbundet Unionen som ligger bakom den alldeles färska undersökningen "Chefskap och föräldraskap". Den visar dessutom att fyra av tio kvinnor med chefsjobb upplever konflikter mellan jobbet och föräldraskapet. Var tredje har drabbats av sämre löneutveckling under sin föräldraledighet. I undersökningen har ettusen män och kvinnor med chefsjobb och vars yngsta barn är 0-12 år intervjuats.
Vidare kan man läsa:
"Undersökningen visar att både män och kvinnor upplever slitningar och intressekonflikter mellan chefs- och föräldraroll, men männen i lägre grad än kvinnorna.
Männen har svårt att släppa kontakten med jobbet under föräldraledigheten. 67 procent av männen hade kontakt dagligen eller varje vecka med jobbet, jämfört med 27 procent av kvinnorna.
30 procent av de kvinnliga cheferna och 21 procent av männen jobbar hemifrån mycket eller ganska ofta i stället för att ta ut ledighet för vård av barn."
Vad jag undrar är: Om jag funderar i stort sett varje dag på att ge upp och frågar mig om det är värt det – Gör min man det också? Han sitter mitt emot mig så jag frågar: "Ungefär en gång i veckan", svarar han.
Hm, inte lika ofta, men oftare än vad jag trodde. Kanske beror det på att vi delar lika på hemmasysslorna och barnen? Vi livspusslar mycket båda två, hämtar och lämnar varannan dag, jobbar hemifrån istället för att vabba, sitter på kvällar och helger för att kompensera...
Nu känner jag mig plötsligt mindre ensam! Puss på dig min man!
Inlägg
4 kommentarer:
Vad kul att ni gillar bloggen! Känslan är mycket ömsesidig :-)
När jag läser er blogg inser jag att ni är lika stressade som de kvinnor som lever ojämlikt.
Jag lever ganska jämlikt, vi jobbar ständigt på det, och vi har löst det så att jag jobbar halvtid, min man heltid. Men han tar alla morgnar med barnen så de står påklädda, mätta och tandborstade i parad när jag ska lämna dem på dagis. Sen hämtar jag dem vid 14 och har myseftermiddag med mina goa barn. Vid 16 kommer min man hem och lagar middag och vi har hela kvällen tillsammans.
Jag tycker vår vardag verkar tusen gånger mer avslappnad än er!
Vi skulle _aldrig_ jobba så pass mkt att vi ångrar våra livsval på ålderns höst. Jag tänker jätteofta på hur jagskulle tänka om jag var 90 år och såg tillbaka på mitt liv. Skulle jag ångra att jag jobbade lite och fick mkt tid med mina barn? Jag planerar att leva tills jag är 90 år. Jag tar väl hand om mig och planerar att jobba tills jag är 75 år. Barnens uppväxt går aldrig i repris. HUr kommer du tänka då du är 90 år?
Hej Anonym!
Visst, du har alldeles rätt! Visst är jag lika stressad som de som lever ojämlikt! Jag är säkert ännu mer stressad!
Men jag har aldrig sagt att jag lever ett ostressat liv eller att jag har något perfekt liv. Både jag och Tinni har svårigheter och problem och funderar hit och dit över hur vi egentligen ska leva våra liv. Och det är det vi skriver om i boken. Vi är inga gurus som vet hur livet ska levas. Vår bok är ingen bibel, gör så här så blir ni lyckliga (som vissa recensenter verkar tro). Tvärtom! Vi vill lyfta debatten! Vill diskutera de här frågorna!
Det du beskriver att ni har hemma är egentligen ett skolexempel på det vi beskriver i boken. På det sätt som ert familjeliv är uppbyggt är hela svenska samhället uppbyggt. Och varken ert liv, eller samhället i stort, skulle gå ihop annars. Mamman jobbar halvtid, pappan heltid och på så sätt får familjen/samhället ihop livet. Sverige är fullt av backup-mammor som får allt att gå ihop för att de lönejobbar halvtid.
Men jämställt - nej, det är det inte. Hur ser din löneutveckling ut? Hur ser din pension ut den dagen den blir aktuell? Bara för att ta några frågor.
Tro mig, jag har inga problem med deltid. Som jag skrev, jag funderar dagligen på om jag inte ska ge upp allt.
Vi frågar oss varför det alltid är mamman som tycker att hon är borta från barnen för mycket. Varför är pappans jobb alltid viktigare? Vad signalerar våra val till våra barn? Och vad gör det med samhället att det är män som kan jobba heltid och ha familj, samtidigt som inte kvinnor kan det? Och hur ska kvinnor kunna konkurrera med män som har en fru där hemma som sköter barn och hem? Hur ska det då någonsin kunna bli jämställt? Och papporna? Vill inte de vara hemma? Vill inte de vara med sina barn? Får de det? Eller är de födda till att tvingas vara den som alltid drar in pengarna så att mamman har råd att mysa med barnen på eftermiddagen? Och vad händer när den ojämställda familjen spricker (dessutom större risk om man lever ojämställt)?
Det är sådana frågor vi diskuterar. Och jag vänder och vrider på mitt eget liv, precis som de flesta andra. Det är mycket möjligt att vi inom en snar framtid skulle ha råd att gå ner på deltid båda två. Vi får se. Jag har inga svar på det än.
Kul att du är här och läser vår blogg!
Hej igen!
Vi har vridit och vänt på vår situation. Min man går ner till 75%bara jag knäpper med fingret. Men jag trivs med att jobba halvtid. Jag skulle sakna ihjäl mig efter barnen om jag jobbade mer än halvtid. Något min man inte gör. Så varför krångla till det.
Min man har skickat in papper till fk som ser till att hans pension går över på mig. Så kommer vi göra så länge jag jobbar mindre än han.
Jag tycker det är väldigt bra att lyfta sånna här frågor så som ni gör! Men om man har tänkt, tänkt och tänkt, vridit fram och tillbaka på allt man kan komma på och faktiskt kommit fram till att jo jag vill jobba halvtid för min skull och min man gör allt i sin makt för att det ska vara jämlikt trots det så får jag det bästa av två världar anser jag!
Min man är hemma och myser med barnen mellan 6 och 8 på morgonen. Sen tar jag em mellan 14 och 16. Sen mellan kl16 och 20 är det hela familjen tillsammans.
Menar ni att det är ojämlikt bara för att jag får ut mindre pengar i handen? Jag har vänner där båda jobbar heltid och de hämtar/lämnar lika ofta och visst ser det jämlikt ut men de är några av de mest ojämlika jag känner till.
Min stora fundering är så klart:
vad skulle jag vinna på att jobba lika mkt som min man? Om jag läser hur ert liv ser ut känns det inte som om jag har ngt att vinna, tvärtom, på att gå upp till 75% eller heltid.
Skicka en kommentar