Här är en annan kommentar från DN.se:
"Kvinnor måste omprogrammeras att tro att de är lika viktiga på arbetsmarknaden". Det far mig att undra om jag och min sambo tillhor samma generation som forfattarna. I ett sunt jamstallt forhallande tror jag inte att man behover sitta och alta fram och tillbaka, respekterar man varandra och sig sjalv kommer det av sig sjalv."
Oj, oj, oj, oj. Om det var så här - då skulle det inte se ut som det gör i Sverige. Det är en sådan brist på kunskap så det är förskräckligt. Det är inte så att vi har "hittat på" att det är ojämställt ute i stugorna. Alla studier, all forskning, all statstik visar att så är det. Kvinnor gör betydligt mer av det obetalda arbetet, kvinnor tjänar sämre, kvinnor står för den allra största delen av de ofrivilliga deltiderna, männen har försörjningsbördan, kvinnorna jobbar deltid, männen förlorar på det sociala planet i och med en skilsmässa, kvinnorna förlorar ekonomiskt. Vi är så långt ifrån jämställda i det här landet! Det är nästan ett hån att sitta och skriva: "I ett sunt jämställt förhållande tror jag inte att man behöver sitta och älta fram och tillbaka, respekterar man varandra och sig själv kommer det av sig själv." Inget kommer av sig själv. Och det är ren och skär härskarteknik att kalla de här frågorna för ältande. Liksom en annan idiotisk kommentar: medelklassfeminister och floskler.
Det här handlar om rättvisa, om demokrati, om jämställdhet. Viktigt för alla, kvinnan, mannen, barnen, samhället!
måndag 16 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vi har också delat föräldrarledigheten rakt av med båda barnen. Och ja, jag har också fått svara på otaliga frågor om var den lilla bebisen är när jag REDAN är tillbaka på jobbet. Dessutom måste jag typ motivera att mitt jobb är viktigt och känna extra press på att bevisa att jag gör karriär typ (jag tar det ganska lugnt på jobbet:)) medan min man snarare klassas som ganska ointresserad av jobbet eftersom han är ledig länge och sen också går ned i arbetstid. Precis som jag.
Ja, min man fick frågan från några kollegor: Gillar inte du ditt jobb? Och hans chef antydde att han var lat! Han var hemma 1 år med första, sen tillbaka och jobbade i 8 månader och sen hem för att vara hemma i 8 månader med andra. Och sen gick det ju två och ett halvt så skulle han vara hemma igen... Att en kvinna är borta så mycket från sin arbetsplats är ju inte ett dugg ovanligt, men en man. Nej, de kunde inte riktigt förstå det. Men det har blivit bättre, bara sen vi fick tredje barnet är många, många fler pappalediga, dock inte ett år...
Skicka en kommentar