Jag hittade en annan blogg via en av kommentarerna här på vår blogg. Jenny skriver jättefint om vår bok och om mammaskulden. Mycket var tänkvärt i hennes inlägg, jag fastnade för det här, som väckte en del tankar hos mig:
"Nu är ju vi rätt priviligerade också med bra ekonomi, fria jobb, bor kvar i stan nära jobb och förskola vilket underlättar i vardagen. Men det underlättar också att vi faktiskt varit två om att prioritera på det sättet vi gjort, varit hemma länge båda och strävar mot ett jämställt förhållande. Det är jag väldigt tacksam och glad för. Även om vi absolut har en bit kvar. Inte minst jag i mina förväntningar på mig själv och hur jag tycker att det ska vara med barnen, hemmet osv."
JA! Ni är privilegierade, men ni har också varit med och sett till att ni är det, ni har skapat det – genom att leva jämställt! Ofta används just ekonomin som försvar för att man levt ojämställt. Men det finns forskning som visar att man får det bättre ställt ekonomiskt OM man lever jämställt. Det visar bland annat den statliga utredningen om föräldraförsäkringen som kom för några år sedan.
Sedan får jag en annan tanke och det är just detta att man ska vara så tacksam. Man är medelklass, man lever i en kärnfamilj, man har friska barn, man har ett okej jobb (man HAR ett jobb, i dessa tider...), man är själv frisk... När man har allt detta är det rätt skämmigt att "gnälla", att be om mer. Vad har jag att klaga över, liksom! Och i media klagas det över gnälliga medelklassfeminister, så kallade livspusselfeminister, särskilt gnälliga mammor, bortskämda lattemammor...
Nästan all kritik vi har fått mot vår bok går ut på detta - att vi har ett sånt medelklassperspektiv, vi skriver för en priveligierad "subgrupp", varför ska man bry sig om kärnfamiljen, den heterosexuella medelklassen...
Jag VET att det finns en massa andra grupper som har det mycket, mycket svårare. Och jag tycker att det är fantastiskt att det finns en massa engagerade människor, feminister som slåss för dem! Men kärnfamiljen behöver också hjälp med de här frågorna. För vi är inte jämställda! Långt ifrån! Det är till exempel inte rättvist att Jenny känner mer föräldraskuld än sin man.
Och skulle den medelklassiga kärnfamiljen börja leva jämställt så skulle mycket hända ute i samhället. Arbetslivet skulle till exempel var tvungen att räkna med att en rätt stor del av arbetstagarna får barn och måste ta hand om dem. I dag finns en massa backupmammor som pusslar och trixar och går ner på deltid och räddar sin egen familj, men också hela samhället. Och företagen kan förlita sig på männen. Skulle kärnfamiljen bli jämställd skulle det gynna även de ensamstående mammorna, det skulle gynna de yngre barnlösa - eftersom de skulle bli mer attraktiva på arbetsmarknaden. Det skulle gynna de äldre på samma sätt. Och, icke att förglömma, det är i kärnfamiljen de flesta av barnen lever! Det är där de fostras!
Det ligger faktiskt i allas intresse att kärnfamiljen blir jämställd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jah har full förståelse för att det är jobbigt att höra samma, i många fall slentrianmässiga kritik hela tiden. Men någonting kan det väl åtminstone i en del fall ligga i kritiken mot "medelklassperspektivet"? Det finns även en hel del kärnfamiljer där bägge föräldrarna jobbar heltid inte för att ha råd med Alpresor och Thailandssemestrar, utan för att ha råd med en bostad där barnen har varsitt rum och för att de få ha åtminstone en fritidsaktivitet var. Jag vet inte vad ni tycker men ett eget rum för en sjuåring (åtminstone om familjen bara har ett eller två barn och man inte bor i Stockholms innerstad) samt en fritidsaktivitet i veckan är kanske ingen direkt rättighet men åtminstone ett rimligt önskemål. Jobbar bägge heltid inom mindre välbetalda yrken för att kunna ge barnen detta kan det kännas som om andra lever i en helt annan värld när man hör om att tid med familjen är viktigare än designermöbler, den nyaste bilen, Thailandsresan o.s.v. Eftersom det snarare är mer jordnära saker som varsitt rum och hockey/dans/målarskola en gång i veckan man vill ha.
Därmed INTE sagt att medelklassmammor bara gnäller när de upplever en helt befogad ilska över att deras män inte tar sin del av ansvaret för barn och hem...
Jag har så mycket att berätta att jag vet inte vart jag skall börja. Jag blir både ledsen och upprörd över hur det ser ut i kärnfamiljerna idag - att vi inte har kommit längre med det som kallas jämställdhet. Jag delar helt era åsikter om att man skall dela lika när man är gifta. Det är en förutsättning för att det skall kunna fungera och att kärleken hålls vid liv. Något som min man aldrig har förstått och aldrig kommer att förstå. Han har utnyttjat mig för att bygga upp sina egna egendomar och sin egen ekonomi. Efter 26 år har jag fortfarande inte tillgång till några gemensamma resurser tillsammans med min man trots otaliga familjebehandlingar, advokatsamtal mm. Han lovar och lovar men genomför inga ändringar. Alla ekonomiska transaktioner gör han dessutom i hemlighet och jag har ingen insyn, vilket av naturliga skäl resulterar i konflikter. Läste artikeln om kvinnan ovan där mannen kuvar henne i relationen och jag kände igen mig i precis allt förutom att min man dessutom för att bibehålla sitt kuvande använt sig av våld under vissa perioder. Ett våld som samhället aldrig har tagit på allvar och som aldrig lett till åtal. Just nu befinner sig hela familjen i en rejäl kris och mannen har målat upp en historia för socialtjänst för att rädda sitt eget skinn och utsett mig till förövaren. Som sagt jag skulle vilja berätta vad jag har gått igenom - och det under 26 år, varav 18 år som gifta. Min största oro är hur barnen kommer att klara sig i livet efter det här som jag ser det kärlekslösa äktenskapet? Själv växte jag upp under lugna förhållanden och tror att min pappa var före sin tid. Det är obegripligt att det kunde bli så här när mina avsikter bara har varit att ha en vanlig familj med mycket kärlek och gemenskap.
Skicka en kommentar