Var glada om ni inte känner igen er!

Fortsätter att läsa kommentarerna till DN-artikeln... Läser flera kommentarer som går typ så här: "Men jag känner inte igen mig alls, jag struntar i alla krav, jag känner ingen press!"

Men, grattis då! Var glad för det! Njut! Var stolt! Känn dig som en bättre människa. Eller känn vad du vill! Men dissa inte problemet bara för att du inte känner igen dig! Bara för att du kan stå över - betyder det inte att det inte finns!

"Jag är inte mobbad, jag känner inte igen mig alls! Det finns nog ingen mobbning..."
"Jag har aldrig känt mig diskriminerad, alltså finns det inte!"

Menar de som skriver att eftersom de kan stå emot, så borde alla kunna det? Eller menar de att kraven inte finns?

Det släpps en kokbok om dagen i Sverige. Hur många inredningsprogram har vi inte sett på tv de senaste åren? Är det någon som tror att svenska folket inte håller på att renoverar som galningar - bara för att just deras familj inte gör det?

Och mammaskulden - tror de att det är något som jag och Tinni har hittat på? Nej, det finns massor av studier om den. Läs Ylva Elvin-Nowaks, fil dr i psykologi, I sällskap med skulden. Så här står det bland annat om den:

"Ylva Elvin-Nowak har inga färdiga svar men utifrån sin mångåriga forskning resonerar hon om det moderna moderskapets gissel - skuldkänslorna. En bok för alla yrkesarbetande mammor - för eftertankens och den igenkännande glädjens skull.

VI har inte hittat på mammaskulden. Känner du ingen – var glad! Och kanske lite tacksam.