Jag talar med en gammal kompis i telefonen, jag är på jobbet och går undan lite för att kunna prata privat. Min kompis är höggravid och hemma med sin 1,5-åring. Hon fick barn sent, och jag har liksom längtat lite efter att dela familjelivsvåndor med henne. Men när mina barn var bebisar levde hon ett liv som i mina ögon var lika flashigt som Sex and the city. Ganska olikt mitt liv med andra ord.
Nu skrattar vi. Hon har ischiasvärk, och hennes 1,5-åring sitter bredvid henne och river sönder tidningar på köksgolvet.
"Jag låter honom hållas, för då får jag lite utrymme" säger hon och jag fattar PRECIS.
Vi säger knappt något, vi bara garvar. Tillsammans. Så jäkla skönt.
Sen säger hon, skitduktiga juristen som levt livets glada dagar och fnyst åt husmorsångest, detta: "Bara för att jag är här hemma går jag runt och tänker på allvar att jag borde ta ner alla gardiner och tvätta dem".
Och jag förstår precis. Igen.
Vad är det som händer när man blir familj?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Åh, jag vet! Jag hatar att vara hemma med bebis (som jag är just nu) och det är inte så mycket bebisens fel. Det handlar istället om att man är hemma så mycket att man bara kan se allt som "borde" åtgärdas. Vårt hem har aldrig varit så prydligt som under min föräldraledighet och ändå tycker jag att det är rimligt att vi ska spendera helgerna åt att städa. Jag vill inte vara den här personen, hjälp! Tur att jag har er blogg som en räddare nöden...
Jag har haft anledning att tänka på er blogg på sistone. Jag har otroligt mycket att göra på jobbet de närmaste veckorna och har precis blivit gravid vilket gör att jag är ganska trött (dessutom vaknar mon tvååring på nätterna eftersom hon just fått en säng som hon kan gå ur). Ändå kan jag inte för mitt liv förmå mig att tänka tanken att köpa in tårtor och fikabröd till det tvåårskalas för släkten som vi ska ha i helgen. Småkakorna, kan jag ju köpa tänker jag, men inte kan jag bjuda in tjugo släktingar utan att ha två sorters hembakt tårta och muffins med olika sorters glasyr. Det är ju helt sinnessjukt. Varför ställer man dessa knäppa krav på sig själv? Och så ska det städas och fejas och preppas. Känns som bigpackglassen ni skrev om för ett tag sedan är långt borta. Jag tror att jag ska ägna resten av veckan åt tårtinköpsterapi. Men sanningen är att jag skulle känna mig misslyckad om jag inte bjöd på hembakat. Måste nog definitivt läsa er bok... Och skärpa mig.
Det här rör inte riktigt det här inlägget men ni måste verkligen läsa insändaren av Monica Bodling på "Skriv i DN" idag. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, så förbannad blir jag. Överskriften lyder: "Barnen blir svikna av feminister o politiker". Smaka på den. Aaaargh!
Man gör så som man tror att man ska göra när man blir mamma... Till en början handlar det nog om att man prövar sig fram i soín nya roll. Man leker dockskåp till en början. Sen får man en massa cred från andra kvinnor för att man har tvättat gardinerna (eller vad det nu är) och bekräftelse är ju skönt... och småbarnföräldrar behöver massor. Jag tror att det är skitviktigt att unga kvinnor och män får andra förebilder så att det aldrig hamnar i dockskåpsleken - som ju helt plötsligt blir verklighet! Där kommer ni in :-)
Skicka en kommentar