Lever jag som jag lär? Det är den vanligaste frågan, nästan, som jag får angående Skriet.Tja, jag gör så gott jag kan.
Men jag kommer också dagligen på mig själv med att inte göra det. Tvååringen här hemma, en pojke med bestämd vilja, har till exempel redan blivit hals över huvud intresserad av stora maskiner, riddare, lasersvärd och coola svarta kläder (allra helst med fula spindelmän och sånt där på. ni vet...).
Jag förstärker dessa intressen i ungefär varenda kris-situation som uppstår märker jag. Bråttom på morgonen och han trilskas med påklädningen: "Koooom här så klär vi på oss tuffa tuffa tröjan med bilen på" lockar jag.
"Å så coola monsterjackan".
Ute på stan, han vill gå åt ett håll och jag åt ett annat (därför att vi MÅSTE det, annars brakar hela dagsupplägget liksom...) "titta, titta, därborta tror jag att jag ser en lastbil" säger jag lömskt och pekar diffust åt det håll jag vill.
"En stoooor lastbil". Och pojken kommer.
Det var dagens bekännelse.
Ge mig era, tack.
Inlägg
9 kommentarer:
Ja visst är det svårt, och du/vi är inte ensamma tänk dagis, kompisar mor och farförädrar, all övrig släkt etc... Men när man får syn på sej själv och börjar reflektera det är väl då en förändring blir möjlig, så stort grattis till din bekännelse. Kram Ulrika
Min akilleshäl är att jag gillar tjejiga saker, jag gillar att pyssla, sy, baka mm. Jag tvättar våra kläder och överlåter med glädje biltvättningen till herrn i huset. Ja vi är utåt sett ganska traditionella... Vad ger det våra barn för förebilder kan man ju undra!
Men trots detta har vi ett grundläggande jämställdhets tänk.
Jag tycker att vi för det mesta är ganska bra. Men när vi på sistone har frågat vår dotter vad hon vill ha i tvåårspresent (hon har nog egentligen mycket vaga begrepp om det här med födelsedagen), har hon med stor övertygelse sagt att hon vill ha en motorcykel. Det ska hon få också - en liten leksaksvariant. Men framföralllt får hon en briospis för det var det som hennes egoistiska men vanligtvis ganska feministiska mamma tyckte var roligast att ge.... Det var först när jag berättade det för en vän häromdagen som jag hörde att det inte lät så bra... Omskola en motorcykeltjej till husmor...
Min dotter äger tre leksaksbilar - alla är röda!
Jag blir alldeles galen varje gång man går in på barnavdelningen på någon av våra större klädkedjor och ser att det redan från de allra minsta bebiskläderna är uppdelat i tjej/kille. Vad är det? I ren protest köper jag nästan enbart kläder från kill-avdelningen till min dotter vilket får till resultat att alla tror att hon är en pojke. Men det kan man väl ta. Hoppas att folk skäms när de inser hur trångsynta de är, ett barn med blå kläder kan också vara en tjej.
Just i dag ligger jag på plus då jag bakat med sönerna. Annars tenderar vi att bli oerhört traditionella så fort det blir renoveringsdags, och det är det ganska ofta, jag står för markservice och maken hammrar och sågar...
Hälsar
/Malin
Fullt med Bionicle och spindelmannengrejer i grabbarnas leksakslådor. Storasyster har hela rummet glittrigt och rosa och Lillasyster ungefär vägrar ha något annat än kjol... Försöker väga upp med att också tvinga rabbarna att hjälpa till med mat och lära sig tvätta. Ungarna själva har en del snack om vad som är killigt och tjejigt, försöker hänga med och sprida annan info än det snäva könstänkandet men det är svårt
Det finns en (många?) fördel med att vara ensamstående mamma. Visst, allt hänger på mig och det är jag som gör allt. Men det visar också mina barn att mamma lagar mat, hon fäller träd, snickrar, städar, tvättar, byter däck... Och då är jag ändå inte särskilt händig av mig - dvs tränad (för inte kommer händighet som en gåva från himmelen...), utan tar tag i det som behövs och fixar, learning by doing. Kanske lättare också, det står ingen man bakom mig och kollar att jag gör saker rätt?
/ensamma mamman
Tack, gullungar.
Och ensamma mamman: jag tror dig!
Skicka en kommentar