Det finns en sak jag jämt får höra när jag diskuterar föräldraskap och jämställdhet. Och det är att papporna diskrimineras. Och ja, jag håller med. De diskrimineras!
Pappor ses i dag inte som lika viktiga föräldrar som mammor. Och det är inte rättvist. Så klart! På samma sätt som att mammor inte ses som lika viktig arbetskraft. Och att det inte är rättvist.
Enda lösningen på det är att leva jämställt. Eller. Att leva jämställt är den enda möjligheten att försöka komma till rätta med den diskrimineringen. För det är inte säkert att man når ända fram bara för att man lever jämställt. Det är en lång väg att gå. Men det är en början.
Det lustiga är att de som framhåller detta med att pappor diskrimineras ofta står för en rätt traditionell uppdelning. Det är liksom inte de jämställda papporna som kommer fram och påpekar att pappor diskrimineras. Det är konstigt.
Många av de här ojämställda, traditionella papporna som är upprörda över att jag inte slåss för pappornas rätt till sina barn (det gör jag visst!) tar som exempel att män diskrimineras vid vårdnadstvister. Men se, det finns det inte något belägg för längre.
Läs min krönika jag skrev om på det ämnet för VLT här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
"400 vårdnadstvister i hovrätten" - som först måste gått genom i Tingsrätten, och då överklagats till Hovrätten.
Tyvärr är det inte så enkelt innan man kommer dit, sitter själv i vårdnadstvist - där jag inte haft relation (varken gift, partner, sambo eller särbo) men försöker ta ansvar för mitt barn.
Motarbetas hela tiden från sociala myndigheter, utesluts från information som berör min son.
Till och med hans "allergi" användes som vapen.
Hinder i umgänget, fast Tingsrätten fastslaget både vårdnad och visst umgänge.
Oftast påverkas det vart man bor, tyvärr.
Där jag bor går oftast sociala myndigheter in för "ett barn mår alltid bäst hos mamman oavsett vad" (för citera dessa).
Tog tom upp med dessa att om det skulle legat sprutor framme med andra droger, och fick då till svar att man går in med insatser för mamman.
Kortfattat blev deras svar att de gör allt för barnet skulle vara kvar hos mammorna.
Annars fosterfamilj om inte insatserna hjälpte, och det var inte tal om pappan överhuvud taget.
Visst, jag vill och jag kan men hindras. Det där med föräldrarledigheten, den påverkas också i det statistiska.
Hindras du som som pappa innan barnet är 12 månader med ta ut föräldrarledigheten så finns det en del annat som kan påverka.
1 - har du socialbidrag kan du glömma klarar din försörjning på bara föräldrarpeningen.
2 - anställning, har själv inte fått vissa jobb pga småbarn.
Visst, det har förbättrats en hel del på tillämpningen av lagarna MEN det är fortfarande grisaktig syn när det gäller vårdnad.
Jag vet där är pappor som till sist ger upp.
Själv är jag för envis för det men även för min del finns det en gräns.
Ger sista chansen nu, sedan får jag avsäga mig hela faderskapet, för priset är för högt mentalt.
Skicka en kommentar