"– Det krävs mer jämställdhet. Våga släppa lite på de här kraven på dig själv – saker och ting reder sig ändå, säger Katerina och förfasar sig över den renoveringstrend som drar genom lägenheter, radhus och villor just nu.
– Det är helt sinnessjukt. Heminredning är något man borde skita i fullständigt. När man väl har snickrat och tapetserat klart orkar man ändå inte njuta av den nya färgen i rummet och de nya fina kuddarna."
Katerina Janouch är inne på samma spår som vi. (Fast jag är inte emot heminredning, är bara inte så intresserad.) Börjar det bildas en motrörelse, månne? Läs här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag måste bara få fråga: (och se nu inte det här som kritik för det är inte menat så) lever ni som ni lär? Det har ju framgått att tidigare arbetsplatser varit bland annat Family living och om ni nu tar avstånd från den (?) så är väl det bra. Men det är ju inte så jäkla lätt att gå i bräschen för en sådan här "rörelse" och våga stå upp för sin stökiga hall och djupfrysta köpebullar. Ni är ju trots allt något av arketypen för mediemorsorna och man tänker att ni som framgånsrika 30plussare med ett par barn har just sådär tjusigt och välordnat hemma som tidningsreportagen visar. Eller har ni vågat ta steget fullt ut och gå mot strömmen?
Jag tror definitivt att det är en motrörelse på väg. Medveten för vissa, påtvingad för andra och livsnödvändig för många. Jag tror att det ligger i linje med att allt fler blir/blivit utbrända av att ställa alltför höga krav på sig själva inom alla livets områden.
Utmattning och utbrändhet leder många gånger till en vacker utveckling:
Insikt.
Insikt om att lyckan inte sitter i det nyrenoverade köket eller den trendiga färgen på väggen. Insikt om att även den till synes mest perfekta också har brister. Insikt om att det är OK att känna sig som en dålig förälder emellanåt. Insikt om att vi mår bättre om vi hittar balans i oss själva - utan att söka bekräftelsen hos andra.
När vi törs släppa fasaden är vi ett steg närmare den så kallade lyckan...
Hoppsan, långt från en hemlig dam...
Oj, det här måste man ju svara på. Först: Hemliga damen, jag tror att allt du skriver stämmer. Bra skrivet!
Och anonym: NEEEJ, vi lever inte som vi lär. Vi lär ingenting. Vi för en debatt. Vi kämpar själva med dessa frågor hela tiden. Vi ser ett ideal i samhället, vi ser en struktur, vi undrar hur man ska göra?
Om jag ska svara helt ärligt om jag har ett tjusigt och välordnat hem (så mediemorsa jag är ;-), så okej, även om det egentligen kanske inte är så intressant, för vad säger dig svaret? Att jag är bättre än andra? Eller sämre? Eller inte har rätt att föra diskussionen?
Nej, jag har inget tjusigt och välordnat hem. Jag har en liten 70-talsenplanshus med 5 rum på 117 kvadrat. Och vi är fem personer som bor här. Huset är byggt 1970 och vi har inte haft råd att renovera, så både badrum och kök är orginal från 1970! Men hade jag haft råd hade jag kanske renoverat. Men det känns mycket lättare i dag, sedan jag skrev boken, sedan vi pratat så mycket om det här, jag och Tinni, att ha det orenoverat. Jag drömmer inte alls om ett renoverat kök eller ett fräscht badrum (nej, vårt är inte så fräscht, det är inte badrum som är 38 år gamla...). Jag försöker tänka att det finns något gott i att vi inte har renoverat. Och nej, jag har inga designermöbler. Jag har två tapeter, de stora barnen har varsin tapetserad vägg i sina rum, annars är det vitt. Jag kämpar varje dag med att gå mot strömmer. Jag gör det inte för att vara bättre än någon annan, jag gör det för att överleva. Jag har tre små barn och ett heltidsjobb och jag vill försöka ha ett rikt liv och då vill jag ta bort onödiga saker som inredningshets, mammaskuld, inre och yttre krav på hur jag ska se ut eller hur mitt hem ska se ut. Bara vara helt enkelt. Jag jobbar med det varje dag. Att skriva boken var ett sätt.
När det gäller Family Living - jag jobbade där i knappt ett år. Jag har aldrig varit intresserad av inredning, men jag kände när jag var där hur svårt det var att stå emot. Fondtapeter, coola loppisfynd och klassiker och designermöbler blev mer och mer självklart, jag märkte hur jag sögs in i det - trots att jag aldrig har varit intresserad! Jag kunde helt enkelt, för min hälsas skull, vara kvar. Men. Det är inget fel på de som jobbar där. De har ett genuint inredningsintresse - för de var det rätt plats. För mig var det inte. Så jag slutade där i april 2007. Snart två år sedan.
Jag har skitsnyggt hemma.
Hjälp.
Jag vet inte om min tidigare kommentar missförstods för jag ville inte i fråga sätta er. Tyckte bara att det var intressant att veta hur ni egentligen väljer att prioritera er tid. Och som jag också sa så kan det ju vara svårt att vara den som tar täten när det gäller att sänka ribban och duktighetskraven. Kanske finns svaren i boken (som jag ännu inte hunnit läsa)? Jag är också småbarnsmamma som ställs inför samma dilemman varenda dag. Har en snart ettårig dotter och varje gång jag lämnar hemmet utan henne får jag frågan var jag gjort av mitt barn. Dessutom kan jag inte låta bli att fixa och trixa hemma (bor dock i hyresrätt så renovering slipper jag) men blir hela tiden förbannad på mig själv över att jag känner mig nödgad att dammsuga så fort någon ska komma på besök. Min man skulle aldrig komma på tanken... Själv har jag "alltid" varit intresserad av heminredning men ibland ställer jag mig frågan för vem jag egentligen gör det. Angående Family Living så händer det att jag läser den och kan inte säga något om att du Rebecka har jobbat den. Såg dock att Linda Skugge hade kritiserat dig (er) för den arbetsplatsen och noterade då att ni tog avstånd från det vilket jag respekterar. Jag tycker att det är fantastiskt att det debatteras så mycket kring er bok eftersom det riktar nytt ljus på jämställdhetsfrågan, vilket onekligen behövs.
Hej Bella,
jag fattar precis vad du skriver om. Jag tror att de flesta har det som du och jag. Livet är inte så enkelt. Och Family Living är ingen bov, de som jobbar där är också bara människor. Family Living är ett symptom bland många på att vi lever i en rätt, hur ska jag säga? ytlig tid, nervös tid, med många krav. Jag tror verkligen att du skulle känna igen dig i vår bok. Jag menar inte att sälja in den, att du måste köpa den. Men försök läsa den! Den handlar precis om detta. Att det inte är så lätt. Även de par som liksom jag delat på allt och verkligen kämpat redan från början med att leva jämställt faller ner i könsrollsfällor. Och det här är inget individproblem, eller ja, visst är det ett problem för individer, men det är större än så. Det handlar om strukturer, det handlar om att vi är så marinerade i våra könsroller att det så svårt att frigöra sig. Men en början är just en sådan här diskussion som du och jag har just nu - och jag är också glad att det blir mycket diskussion!! Det var därför jag och Tinni skrev boken.
Tack för att du ställde frågan! Och tack för att du läser bloggen och håller samtalet levande!
Skicka en kommentar