Jag känner mig jävligt missuppfattad!

Oj vad jag håller med Linda Skugge om det hon skriver: "Vem står hemma och lagar marmelad och springer häcken av sig för att fixa perfekta barnkalas och perfekt trädgård och perfekt inrett hem?" (och jag håller med Belinda Olsson också för den delen - hon var ju inne på samma linje i en krönika om Skriet för ett tag sen "känner ni igen er i det här? Är det inte tvärtom så att dom flesta av oss just lever efter just dessa råd? Vi ger våra barn halvfabrikat rätt ofta, vi blåser lite ballonger till kalas, vi renoverar inte hallen ens under pistolhot, vi köper festis och torra färdiga pannkakor till dagispicknicks och vi är allmänt halvbra eller halvkassa hur man nu väljer att se på det").

Jag låg hemma och vred mig halva söndagen (efter att jag hade läst DN söndag) för att jag tycker att Skriet har blivit så smalt presenterad i media sen den kom. Alla journalister hoppar på det här med hemmafruidealen (linneskåpsdrömmen, liksom). Det är bara en pytteliten del av boken som handlar om detta: och då handlar det inte om att kvinnor idag GÖR ALLT DET HÄR (bakar, manglar, har växthus) - utan om att vi liksom jämför den vi är med bilden av den vi hade kunnat vara (månadstidningsdrömmarna om den där fiffigt planerade hallen).
Och så handlar den om vad den där skillnaden med vad vi faktiskt orkar (färdigköpta plättar) och den vi tror att vi skulle kunna vara (den som gör den där perfekta, nyttiga matsäcken) gör med oss: nämligen får oss att känna oss kassa. Och så handlar det om att männen mår lite bättre i vardagen för de dealar inte med alla dessa klassiska kvinnoideal som sköljer över oss dagligen.

Phu.

Men mest av allt handlar Skriet om alla orättvisor som fortfarande frodas. Som att det är en stor skillnad på om en mamma uteblir från luciafirandet jämfört med om pappan gör det (såväl för mamman och pappan som för barnen - och för resten av omgivningen, en mamma är liksom självskriven. Och poängen är att hon är liksom självskriven på rätt många olika tillställningar och i rätt många situationer, medan pappan mer är en slags bonus). (Ja, ja, kanske inte på Södermalm, Belinda, där "folk inte renoverar hallen ens under pistolhot", men i övriga Sverige - som faktiskt är ganska så stort, är det så. Faktiskt.)

Jag känner mig jävligt missuppfattad!