fredag 20 mars 2009

Inskolningstrubbel

Det här tycker jag var ett tänkvärt inlägg på Ann Victualia Rullgardina Söderlunds blogg.

Att det (i allmänhet) är svårare för mammor att skola in (och lämna på dagis) - barnen gnäller mer då - är något jag själv upplevt och har hört från många håll.

Varför är det så, undrar Ann.
"Beror det på att barnen instinktivt känner att det spelar ingen roll hur man behandlar mamma, hon älskar mig alltid mest ändå. Eller beror det på att pappor sätter tydligare gränser? Eller beror det på att pappor mer sällan skolar in. Förmodligen en mix av alla tre."

Vad tror ni?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Det beror på att pappor är mindre f-lediga. Barnet har svårare med separationer från den förälder det är mest knutet till. Ju mer knuten till mamman desto svårare att lämna henne.
Och i de fall där det förekommer: ju mer knuten till pappan desto svårare att lämna honom.
Svårast blir det när man har uppfostrat ett barn helt själv. Vet jag av egen erfarenhet. (Det kan man förstås moralisera över, men ibland blir det så. Ofta är det den förälder som finns kvar som får ta skammen.)

Anonym sa...

Underbar Blogg tjejer. Tror att det där med lämningsbekymmer också kan hänga ihop med att mammor ofta är fostrade till att få mer skuld för att de inte är hemma för jämnan. Tror inte jag känner en enda pappa som ens i sin svagaste stund efter en taskig lämning funderat på att bli hemmaman men jag känner en hel del mammor som funderat på att säga upp sig...

Anonym sa...

Det skulle också kunna vara så att barnet läser av mammans oro långt innan, hemma och i bilen. Denna oro "spiller över på barnet". Som mamma har jag redan en förväntning på hur det kommer att gå och det är dessa signaler som gör att mitt barn svarar på min oro, genom att protestera mot separationen. Då pappa lämnat kan det vara så att han förväntat sig att det kommer att gå smidigt och fungera bra. Detta tror jag signalerar ett lugn, som kanske frigör oxcytosin (eller vad lugn och ro hormonet heter) hos barnet, som då visar en reaktion som stämmer överens med pappans förväntningar. Barnets sätt att kommunicera med oss är att svara på de signaler vi sänder ut. Så tänker jag kring detta.