För husfridens skull?

Det förra inlägget kommer mig att tänka på ett annat samtal jag hade i dag. Det handlade bland annat om detta att folk hävdar: Men vi har valt att leva så här själva.

Ja, ja, visst finns det de som väljer att leva ojämställt. Men, och detta är återigen inte vi som "tycker" utan det finns massor av studier (läs boken), de allra flesta familjer som lever ojämställt gör det för att "det bara blev så". När man inte gör något, när man inte diskuterar, när man inte förhandlar, när man inte bestämmer sig - då blir det allt som oftast ojämställt.

Par som delar jämställt däremot gör det inte av bara farten, visar forskningen. Det finns en tanke bakom, det finns en diskussion, någon har drivit på, det kan vara båda, ibland är det bara en.

Par som lever ojämställt har påfallande ofta en syn på konflikter som något ont. Man håller sams för "husfridens skull". Man "bråkar inte om småsaker". Man bryr sig inte om "milimeterrättvisa.

Och det visar sig att det är hon som drar det kortare stråt.

Par som lever jämställt har en annan inställning till konflikt. De tror på förhandling, på att säga högt vad de tycker och tänker, de låter inte saker bara vara.

Man undrar vad som är bäst för barnen? Ett hem där föräldrarna sätter sig ner vid köksbordet som likar och förhandlar och diskuterar hur de ska fördela sysslorna hemma (med utgångspunkten att båda två är lika mycket värda, att bådas jobb är lika mycket värt, bådas vänner, intressen, egentid är lika mycket värt). Eller ett hem där kvinnan biter ihop och gör mer eftersom hon inte vill röra upp några känslor, där de håller sams för "husfridens skull".

Det första är en ren demokratiskola för barnen. Det betyder att de ser att saker och ting inte bara "blir" på ett visst sätt. Det går att påverka. Allt kan man inte välja, men mycket. Man kan forma sitt liv, man kan bestämma över sitt liv. Och ingen är till för någon annan, båda är lika mycket värda.

Vad ser de andra barnen? De i de ojämställda familjerna? Att bråk är något farligt, att man får finna sig i sin lott? Att saker och ting bara blir? Att pappas saker, jobb, vänner, tid är mycket viktigare. Att hon inte har lika många rättigheter? Är det vad som väntar dem när de växer upp?

Och. En annan sak som också studier har visat: I de ojämställda familjerna VÄLJER pappan hur mycket han vill göra i familjen, hur mycket tid med barnen eller hur mycket tid han vill lägga på hushållssysslorna, efter vad hans jobb och därefter hans intresse kräver i tid. HON gör resten och anpassar sin egen tid OCH sitt jobb efter det.

Och med detta sagt tycker jag inte att det enbart är kvinnan som är förloraren. Hon får ju betydligt bättre kontakt med barnen, har ofta hand om de flesta sociala kontakter i familjen. Han blir väldigt ensam vid en eventuell skilsmässa.