I det här fallet är det inte ett dugg kul att få vatten på sin kvarn. Enligt Aftonbladet vill 70 procent av kvinnorna bli hemmafruar – framför allt 80-talisterna.
Psykologen Eva Rusz kommenterar: "Det skapar ett slags över- och underklass som inte lägger grund för en hälsosam relation. En annan komplikation är att det kan vara svårt – om inte omöjligt – att bryta mönstret senare, exempelvis när barnen börjat i skolan."
Nu tror jag inte på siffrorna. Men även om hälften skulle stämma så skulle det vara tråkigt nog. Är det så här långt vi har kommit? Eller var det hit vi ville? Tragiskt.
Jag tror framför allt att det här är en reaktion mot det stressade arbetsliv vi lever i i dag. Och det är särskilt stressigt för kvinnor som gör merparten av jobbet där hemma. Men att stanna hemma och bli försörjd av sin man är ingen lösning! Det är en kortsiktig lösning som kan leda till katastrof! Vad händer den dagen då förhållandet tar slut? Minns att de ojämställda förhållandena har större risk att spricka än de jämställda.
Mitt förslag är att i stället tagga ner, se över vad som verkligen måste göras, DELA på ansvaret och uppgifterna. Försök leva jämställt! Gå ner i tid båda två. Då hinner ni, och ingen behöver vara beroende av den andra.
Terri Herrera Eriksson ger i sin krönika tre skäl till varför man ska ha en egen försörjning:
1. Visst kan det vara kul att puffa på kuddar och shoppa i några år, men studier visar att efter ett tag sjunker självförtroendet hos hemmafruarna.
Nej, inte för att de har låg status, utan för att de känner sig tråkiga och utanför.
Vilket de på sina sätt också blir.
2. Att vara beroende av en mans inkomst är säkert skönt så länge förhållandet funkar, men det är aldrig, aldrig jämställt.
När det börjar svaja och du inser att han kan sitta kvar i tolvrumsvillan medan du måste utbilda dig, söka jobb och flytta till en sunkig tvåa dit knappt bussarna går blir det inte så roligt längre.
Och Maria Montazamis uttalade om att hon och maken inte behöver skriva äktenskapsförord eftersom de har LOVAT varandra att aldrig skiljas är så naivt att man bara häpnar. Ta upp det i rätten du, Maria, när din snubbe har stuckit med en tjugo år yngre kvinna.
3. Vid separation i en ojämställd relation har mannen en tendens att dra den stora vinstlotten när det gäller pengar, men nitlotten när det gäller barnen, vilket sällan är bra för någon part.
Varken för den som får hela umgänget med barnen, den som tappar kontakten med sina barn eller barnen som växer upp med en frånvarande farsa.
Jag skriver under på alla tre.
Inlägg
15 kommentarer:
Montazami - hjälp! Jag blir helt förskräckt. Men jag känner igen resonemanget; har fått spö i mången debatt till exempel på Aff när jag påpekat hur konstigt det kan bli i händelse av skilsmässa. Man är en krass olyckskorp bara - hur kan du drista dig att komma med Ekonmiska Spekulationer Om Vår Kärlek?
Håhåjaja.
Tror för övrigt att de här nya åttiotalisthemmafruarna är väldigt inspirerade av Underbara Clara. Att hon jobbar mer än de flesta och står för huvuddelen av försörjningen där hemma verkar inte gå in...
Nej, där är Underbara Clara kraftigt missförstådd! Hon får betalt för att göra en fin blogg med inspirerande bilder. En vanlig yrkesarbetande mamma KAN inte göra det hon gör. Det är omöjligt. Men om man jämför sitt hem med hennes så är det klart att man känner att man kommer till korta. Men det är inte Underbara Claras fel - så har det alltid varit. Innan Clara var det något annat ouppnåeligt ideal.
I den mån siffrorna stämmer - eller för all del om det handlar om bara hälften - tror jag att de som svarat inte vill jobba utan bara vara hemma och pyssla med sitt.
Vilket inte är riktigt samma sak som att vara hemmafru ...
Malinka - du har helt rätt! De vill vara lyxhustrur... Eller så tror de att de vill vara hemma med barnen och ta hand om hushållet. Jag tror dock att många kvinnor har intressen som rör hushållet (särskilt i dag), de vill helt enkelt gå där hemma och pyssla.
Tycker du ser det hela lite för enkelspårigt faktiskt, och fördummar kvinnor i hela landet.
http://uppsnappat.mooki.se/hemmafru-eller-inte/
Jag undrar också om vi inte kommit längre än till hemmakokad sylt och 50 - talsromantiserande? Åt helvete med hemmafru - idealet. Och glöm inte att vi är en stor del 80 - talistkvinnor där ute som jobbar och sliter för lägre lön än männen men med lika långa utbildningar.
Jag undrar vad det är som är så hemskt med att de senaste generationerna som har växt upp i ett feministiskt samhälle också har sett baksidorna av det?
Varför är det fel att själv välja hur man vill leva? Vem säger att ni feminister är mer lämpade att avgöra hur en kvinna vill leva sitt liv?
Sist men inte minst; det är väldigt många som verkligen vill vara hemma med sina barn. Dagens samhälle tillåter inte det, istället ska barnen dumpas på institution för att få en offentlig uppfostran tillsammans med 20 andra barn i samma ålder - det är så man skapar den nya feministiska människan.
Nej, er elitistiska attityd är en av anledningarna till att allt fler vänder sig mot stollerierna som kommer från de svenska feministerna.
En sak som jag börjar bli väldigt trött på är att man ALDRIG ställer den här frågan till män! Jag gjorde det, frågade män runtikring mig: Vad säger ni, skulle ni sluta jobba om era fruar försörjde er? De bara - självklart! Vem vill inte slippa jobba? De flesta vill väl för fan inte jobba, och ändå ha pengar för att skrota runt hemma. Allt annat är naivt att tro.
Jag tror jag förstår varför just 80-talisterna vill bli hemmafruar. Det skulle jag inte heller haft något emot när barnen var små, det vet jag att vi diskuterade, jag och mina kompisar. Det är tufft att lämna trötta, ibland gråtande, ofta under vintern, snoriga ett-, två- och treåringar till kvinnor som tar hand och får vara med dina barn mer än vad jag tyckte att jag fick själv. Före maxtaxans tid kändes det dessutom bedrövligt att jag skulle få ut cirka 8000 kronor efter skatt och drygt hälften av de pengarna, 4.500 kronor i månaden, skulle jag betala i dagisavgift. Sen hade jag en bensinräkning på cirka 1.000 kronor i månaden eftersom jag inte kunde ta mig till jobbet kollektivt och jobbade deltid så att jag inte heller kunde samåka med mina kollegor. Ett vårdnadsbidrag på 3.000 kronor efter skatt hade jag gått runt på och fått pengar över dessutom. Alltså är jag inte alls förvånad över att det är flest 80-talister som vill bli hemmafruar, men jag tror inte att det handlar om kuddpuffande. Det handlar nog helt enkelt om det du är inne på: "Jag tror framför allt att det här är en reaktion mot det stressade arbetsliv vi lever i i dag. Och det är särskilt stressigt för kvinnor som gör merparten av jobbet där hemma." Jag tror inte du ska lägga för stor vikt vid resultatet från den undersökningen.
Jag tror NI helt enkelt har för bra jobb för att förstå varför andra människor inte vill jobba.
Det finns många menlösa jobb som inte är ett dugg utvecklande eller stimulerande och som helt enkelt endast är tråkiga, tröttande, påfrestande och deprimerande. Jobb där arbetskamraterna är den ENDA eventuella positiva aspekten utöver lönen (vissa arbetskamrater är ju faktiskt också pest).
Prova att ta ett sådant jobb några år så får vi se om kanske även ni skulle tycka att det vore nice att få stanna hemma lite mer.
Ja, för alla andra föds vi ju in i mediesväng och avancerade akademiska yrken. Duh.
Vem är verklighetsfrånvänd, Anna? Jag har jobbat inom en hel massa yrken, en del både monotona och rent ut sagt äckliga och inte var arbetskompisarna så jäkla roliga heller. Men inte någon enda gång har jag dragit slutsatsen att jag borde "få" vara hemma i stället. Det har i stället sporrat mig till att försöka komma vidare.
cruella,
Även om du inte vill vara hemma finns det många andra som vill det givet en situation snarlik den jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Och det finns ingen naturlag som säger att det är fullt eller sämre att vilja eller faktiskt vara hemma/inte arbeta.
Jag tror att väldigt många gärna skulle byta tillvaro med Maria Montazami. (Inte jag-aldrig i livet-men alla är ju inte som jag.)
Tror att hon har en ganske skön tillvaro och verkar trivas bra med sitt liv. Har också mycket svårt att tro att hon skulle bli helt lottlös vid en eventuell skilsmässa, även om mannen kanske skulle få mer.
Maria Montazami är kanske en hemmafru-eller lyxhustru snarare-men här i Sverige finns väldigt få hemmmafruar i de yngre generationerna. Om det finns ett hemmafruideal handlar de som många redan skrivit mer om estetik än ett reellt livsideal. Det fanns ett heroin chic-ideal för ett antal år sedan, men jag tror knappast att det innebar att de flesta ville bli knarkare...
Vad som däremot finns i Sverige-inte de heller så många men fler än hemmafruarna i alla fall-är hemmaföräldrar. Och de går inte att dra över en kam. Det finns hemmaföräldrar av bägge könen, det finns hemmaföräldrar som är hemma ett år och hemmaföräldrar som är hemma 15 år. Det finns välbärgade hemmaföräldrar, mindre välbärgade, lågutbildade, högutbildade, hemmaföräldrar i jämställda relationer och hemmaföräldrar i ojämställda. Hemmaföräldrar som kommer ur en vänster/miljöpartistisk tradition med inställningen att alla borde gå ner i abetstid och få mer tid med sina barn. Hemmaföräldrar med konservativt borgerliga värderingar där den andra föräldern jobbar dygnet runt. Osv osv osv. Att dra alla dessa hemmaföräldrar över en kam och säga att samtliga sitter i en kvinofälla (även männen) funkar inte.
Jag var hemmaförälder under några år, och eftersom jag har ett betydligt större ekonomiskt kapital än min man såg jag självklart till att vi upprättade ett äktenskapsförord plus pensionssparade betydligt mer till mig än till honom. Hade våra tillgångar varit omvända hade jag enligt samma princip aldrig accepterat äktenskapsförord. En del hemmaföräldrar har romantiska illusioner om att förhållanden aldrig kan spricka, medan andra av oss ser om vårt hus.
Dra inte alla över en kam, ingen skulle väl komma på tanken att klumpa ihop alla förvärvsarbetande människor och tillskriva dessa vissa bestämda egenskaper?
Som 80-talist blir jag aningen irriterad på allt detta prat om att vi bara vill vara hemmafruar för att vi tittar på någon serie om lyxfruar, jag har ingen tv så jag har ingen aning om vad en lyxfru innebär. Jag har dock funderat över hemmafru-grejen. Varför? För att jag ser vad som händer i samhället. Jag ser alla skillsmässor, jag ser utbrända unga människor, jag ser folk som inte klarar av dagens press och stress och jag vill inte utsätta mig själv för det, varför i allsindar skulle jag vilja göra det? Jag tror att det delvis beror på att vi kvinnor får både ta det feministerna kämpat för, dvs att ha ett heltidsjobb med jämlik lön, men samtidigt fortfarande måste göra mer i hemmet och ingen hinner med allt detta. Det handlar inte heller bara om kvinnor, vi måste jobba ihjäl oss, hur ofta räcker det att jobba en vanlig åtta-timmars dag längre? Samhället sätter jobbet först, vi ska leva för att jobba istället för att jobba för att leva. Det är möjligt att svaret inte ligger i att bli hemmafru, men det ligger inte heller i att fortsätta på den vägen som samhället går just nu. Jag är välutbildad och har inte skaffat mig utbildningen bara för att lägga den på hyllan och bli hemmafru, men däremot tror jag inte att ett stressigt heltidsjobb skulle få mig att må bättre. Om jag får måla upp ett drömscenario för min framtid skulle det vara att jobba i ca 6 timmar om dagen eller jobba hemifrån med egna tider och eget ansvar. Jag vet att det bara är en dröm, men samtidigt tycker jag att det är konstigt att så få verkar tycka att vårt samhälle går mot ett totalt fördärv, det är ju vi som skapar dessa regler om att jobba ihjäl oss. Det här med att minska på jobb gäller ju inte bara kvinnor, utan även män. Det skulle ju vara mer intressant att undersöka hur båda könen mår i ett samhälle som har 40-50 timmarsveckan som standard. Det kanske inte handlar om kvinnor som vill bli hemmafruar utan om ett samhälle som har tagit på sig för mycket...
Varför gapas de så mycket över kvinnor som vill vara hemma med sina barn? De ligger i kvinnans biologiska natur att fostra de lilla spädbarnet.
Att vi män inte är fått den gåvan att föda barn ska ni vara stolta över.
Vårat stress och indviduella samhälle har demolerat kärnfamiljen och människans grundpelare.
De visar sig att kvinnor mår sämre sedan kvinnorörelsen började kämpa för eran frihet.
De har inneburit istället att män och kvinnor har ökat klyftorna.
Nu för tiden finns de inget sunt förnuft.
Män ska bli som kvinnor och kvinnor ska bli som män.
De viktiga är att vi får fria valmöjligheter.
Överlag så gillar kvinnor vara hemma mer än män för de ligger i mannens natur att försörja familjen.
Tacka veta jag när mannen jobbade hårt i skogen och kvinnan var hemma med barnen.
Barnen var trygga och då var de ingen tjafs om småsaker.
Att tjäna pengar har inte större värde en vara hemma med sina barn.
Men feministerna har fått de till något fult.
Självklart ska vi ha jämnställdhet och välja våra egna val.
Men sluta hacka på de kvinnor som vill vara hemma med sina barn.
Människans biologiska natur och arv kan vi inte ändra de är något medfött.
Skicka en kommentar