Innan min treåring somnar på kvällen ligger han och viskar vad han önskar sig i julklapp. Han viskar transformers, pokemon, starwars-skepp, lasersvärd, Yoda, Darth Wader-skor.
Jag bara: suck.
Megasuck.
När mina vänners killar har kommit upp i den åldern att de har börjat leka med såna här leksaker har jag liksom tappat intresset för dem (inser jag nu). Jag är svårartat ointresserad av Starwars till exempel. Och av Batman.
Och detta är naturligtvis ett problem. Inte minst på förskolorna runt om i vårt land, där det mestadels jobbar kvinnor som mestadels är lika ointresserade av Starwars och de andra sakerna som min lille pojke ligger och drömmer om. Småkillars intressen möter inget gehör. Ingen orkar leka engagerat med dem när de halkar in i lasersvärdsåldern - och så skapas den där hörnan på gården där killarna ångar omkring och leker något dom tror är Starwars (för de har ju inte en susnign heller - bara att det slåss med lasersvärd typ).
Detta har vi diskuterat mycket på min yngstas förskola. För att kunna umgås och få en relation måste vi engagera oss i varandras intressen. Annars är distansen där - och med den också den träningen i att umgås och samtala som små tjejer får när de pyssla med pärlplattor tillsammans med pedagogerna.
Vi har spånat om en slags lösning: att vi mammor och de kvinnliga pedagogerna läser på om Starwars (gjorde just det på wiki...), kollar in lite basic info om Batman osv.
Kanske blir vi bättre lekkamrater då? Kanske kan vi hjälpa dem lite mer i de där lekarna som handlar om liv och död och det onda och det goda - lekar som tydligen är oerhört intressanta för barn. Kanske kan vi dessutom skola in de tjejer och döttrar som kanske också är intresserade av att leka dessa lekar, men som inte vågar därför att de tidigt pejlar in att Starwars - det är något som tydligen inte intresserar tjejer.
Inlägg
10 kommentarer:
Intressant! Och klokt. Jag bär med mig tankarna till min lasersvärdsönskande son. Det blir ju lätt slentrian - inte sikta med svärd, inte, inte... Tänker vidare.
Bra initiativ, tycker jag! Även om man inte tycker att det är världsakul med något, funkar interaktionen bättre om man vet något litet om grejen.
Kanske ni skulle ta och ordna Star Wars-kvällar på förskolan med filmvisning, till exempel? För pedagoger och föräldrar, då. Treåringar är lite för små för att titta, tycker jag, men bara det att de vuxna i deras liv intresserar sig måste vara en stor grej.
Jag älskar Star Wars, men kan ändå känna att jag inte riktigt når in i den där lasersvärd-världen.
Fördet är ju filmerna, och själva storyn - Star Wars-mytologin - som intresserar mig, inte att spela Lego Star Wars på XBox...det är ett dilemma, helt klart.
Och ofta gäller ju att ju mer kunskap man har om nåt, desto roligare blir det.
Malinka - vilken BRA idé. Filmvisning på förskolan. Grundkurs i Starwars, liksom.
Fint inlägg, Tinni. Jag håller på och försöker förstå backugan, vilken färg som är starkast (svart och röd har jag lärt mig), yo-gi-oh-kort (vilka som är bäst) och vilka trick och hopp man kan göra med finger board. Skulle jag inte lära mig det skulle det blir som i ett gammal Twilight zone-avsnitt jag minns där en man vaknade upp och märkte att orden sakta förändrades/byttes. Snart kunde han inte kommunicera med sin familj längre.
Smart med kunskap om lekstoffet, tycker jag. Då kan även lekarna omvandlas lite, ibland: svärden måste tas om hand, hjältarna måste äta, R2D2 är fånig och clown-aktig, Darth Vader är egentligen pappa till Luke Skywalker, osv, osv. Det finnsingångar till att göra leken mer intressant och inte bara till en fäktas-och-slåss-övning.
Jag känner att jag måste dela med mig av en liten konversation jag och min treåring hade tidigare i höstas angående att leka stawoo (starwars tydligen). Jag, som faktiskt är ett starwars fan och namngav vår son Anakin i andranamn, tycker jag borde förstå den här leken så jag frågar vem min son var. Var du darth vader eller kanske yoda? "Men mamma (med en ton som totalt dumförklarar mig) vi lekte ju stawoo (starwars igen) då cyklar vi jätte fort runt runt efter varann."
Det där känner jag igen - och det gör ju saken ännu konstigare. Vari ligger magin när de inte ens vet det grundläggande om Stavros (som didi länge sa... Haha).
Egentligen är det kanske inte just Starwars det handlar om utan att kunna rusa runt i lgh/huset med sin dotter eller son, och jaga varandra, att kasta sig i golvet med ett dödsvrål, att krocka i en dörröppning och fäktas med brödkavel och linjal. Att tillsammans dimpa ned på sängen, andfådda och svettiga och fundera kring ond bråd död.
Det borde inte behövas filmvisning och föredrag för att lyssna på sina barn och låta dem berätta om deras uppfattning av för dem aktuella figurer. Låt dom prata och i samma veva utveckla sitt språk och förmåga att förklara.
Att bli idiotförklarad av sitt barn kan vara bra att träna på. I tonåren är man ändå helt körd ;-)
Skicka en kommentar