Fick tips om en annan debattartikel på Newsmill från alltid lika underbart skarpa Unni Drougge. Kanske är jag inte riktigt lika arg, radikal eller desillusionerad. Men läs bara dessa stycken. Skulle kunna vara en sammanfattning av Skriet från kärnfamiljen!
"00-talet påminner om en gravt dysfunktionell medelklassfamilj. En prydlig familj med rosa flickrum och ljusblå pojkrum. Väl synligt står bröllopsfotot, med bruden i vitt. Det nya, högteknologiska köket skiner. Man har röstat fram det nya arbetarpartiet. Alla som arbetar är ju arbetare, det har en av 00-talets medieikoner med ett efternamn som börjar med "von" sagt.
Och arbeta hårt, det måste den här familjen göra, för att betala lånen på villan, sommarlandet, båten och de två bilarna. De arbetar så mycket att det lyxrenoverade köket i regel står oanvänt, förutom microugnen där fabriksmaten värms och äts på stående fot. Familjen måste ju hinna med sina schemalagda kvällsaktiviteter som alla ska bättra på deras nuvarande eller blivande varumärken. Men ingen gnäller. 00-talet har nämligen inte råd med ångest. Av med offerkoftan! Tänk positivt! Ta dina lyckopiller. Mellan yoga och viagra pausar du med botox och detox. Och som självaste jultomten kommer livscoachen in, ger dig en klapp och säger att du duger. Du behöver bara lite självkänsla. Nu! Intravenöst och avdragsgillt.
Men mitt i vardagsrummet står den sjuka grisen. Den som ingen låtsas om.
Det sägs att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. 00-talet har i så fall varit en farsartad repris av 50-talet. Ett 50-tal med McCarthyismens förföljelse av homosexuella och kommunister, med både det kalla kriget och Koreakriget i bakgrunden alltmedan de klockade kjolarna svängde runt i boogie woogie och barnen fick lära sig att i händelse av en atomvapenattack glatt följa informationsfilmens lättnynnade uppmaning: "Duck and cover".
Också 00-talet dolde sin svärta med vit glasyr och ett lamt, pastellfärgat fyrverkeri av unga, lillgamla flickor som hade sin trettioårskris i femtonårsåldern och som inget hellre önskade än att en dag bli stora nog att få fylla upp sin byst och sina läppar som de stora flickorna Blondin 1 och 2 så att de kunde rätta sig i ledet med Blondin 3, 4, 5 ... 99. Under tiden fick vi Bushadministrationen, Irakkriget, islamofobin, nätmisogynin och en feminism som plötsligt tycktes handla om priset på en handväska."
"00-talet påminner om en gravt dysfunktionell medelklassfamilj. En prydlig familj med rosa flickrum och ljusblå pojkrum. Väl synligt står bröllopsfotot, med bruden i vitt. Det nya, högteknologiska köket skiner. Man har röstat fram det nya arbetarpartiet. Alla som arbetar är ju arbetare, det har en av 00-talets medieikoner med ett efternamn som börjar med "von" sagt.
Och arbeta hårt, det måste den här familjen göra, för att betala lånen på villan, sommarlandet, båten och de två bilarna. De arbetar så mycket att det lyxrenoverade köket i regel står oanvänt, förutom microugnen där fabriksmaten värms och äts på stående fot. Familjen måste ju hinna med sina schemalagda kvällsaktiviteter som alla ska bättra på deras nuvarande eller blivande varumärken. Men ingen gnäller. 00-talet har nämligen inte råd med ångest. Av med offerkoftan! Tänk positivt! Ta dina lyckopiller. Mellan yoga och viagra pausar du med botox och detox. Och som självaste jultomten kommer livscoachen in, ger dig en klapp och säger att du duger. Du behöver bara lite självkänsla. Nu! Intravenöst och avdragsgillt.
Men mitt i vardagsrummet står den sjuka grisen. Den som ingen låtsas om.
Det sägs att historien upprepar sig, först som tragedi, sedan som fars. 00-talet har i så fall varit en farsartad repris av 50-talet. Ett 50-tal med McCarthyismens förföljelse av homosexuella och kommunister, med både det kalla kriget och Koreakriget i bakgrunden alltmedan de klockade kjolarna svängde runt i boogie woogie och barnen fick lära sig att i händelse av en atomvapenattack glatt följa informationsfilmens lättnynnade uppmaning: "Duck and cover".
Också 00-talet dolde sin svärta med vit glasyr och ett lamt, pastellfärgat fyrverkeri av unga, lillgamla flickor som hade sin trettioårskris i femtonårsåldern och som inget hellre önskade än att en dag bli stora nog att få fylla upp sin byst och sina läppar som de stora flickorna Blondin 1 och 2 så att de kunde rätta sig i ledet med Blondin 3, 4, 5 ... 99. Under tiden fick vi Bushadministrationen, Irakkriget, islamofobin, nätmisogynin och en feminism som plötsligt tycktes handla om priset på en handväska."
Läs hela hennes debattartikel här!
Inlägg
3 kommentarer:
Det var en av de bästa krönkikor jag läst över 00talet. Jag tror att jag ska skriva ut den och sätta upp den både här och där på mitt jobb....
Hej, har bott utomlands i tio år ,køpte er bok igår, stræcklæste den, och nu inne på er blogg....i wow you two!!!! såååå viktigt!!!!milimeterjæmstælldhet - i like !!!! nu skall jag læra mig borra...och min sambo ska læsa boken, gott nytt sparkling 2010, Yvette
Åh, tack Yvette (vilket häftigt namn)! Vad glad jag blir! Synd att du kom in när bloggen är lite vilande... men vi kommer tillbaka - jag lovar! Efter jullovet sätter vi fart på bloggandet igen. Jätteroligt att du är här och att du gillade vår bok! Gott nytt år!
Skicka en kommentar