fredag 27 februari 2009

1000 pusselbitar?


Apropå detta med att vi 2000-talsföräldrar har lagt till en massa pusselbitar som inte tidigare fanns - vilket alltså bidrar till att göra det där förbannade så kallade livspussel ännu svårare att lägga läser jag denna artikel om att vi överbeskyddar våra barn.

Det tar kraft och tid att överbeskydda sina barn, och tid och energi att oroa sig också för den delen. Min boss Amelia påpekade också efter att ha läst boken att dagens föräldrar lägger betydligt mer tid på barnens aktiviteter. För det första har barnen fler aktiviteter (alltså ordnade sådana), för det andra är föräldarna med i betydligt större utsträckning.

Jag är gympaledare för min sons gymnastikgrupp och min man skjutsar och hjälper till att bära och sätta på hans hockyutrustning (cirka 2-3 dagar i veckan)... så jag fattar precis vad hon menar...

Och för att göra livspusslet ännu mer komplicerat kan man lägga till dessa små "detaljer" som inte fanns i tidigare föräldragenerationers liv (något Amelia också påpekade):

mobil, mejl, blogg, internet.

"valfrihet" - alla val inför skola, dagis, fritids.

Bara för att nämna några "pusselbitar" som tillkommit.

4 kommentarer:

Mia sa...

Och så har vi mammaskulden som tar en förskräcklig kraft och tid...

Lisa sa...

Att överbeskydda barn handlar för mig mer om curling än om cykelhjälm. Jag sätter hellre på barnen cykelhjälm och låter dem cykla långt än skjutsar dem överallt - alltså gärna hjälm, men desto mindre skjutsande och sopande. Det är värre att man är rädd för att göra barnen besvikna än att man är rädd att de ska slå sönder skallen, tycker jag. (besviken inom rimliga gränser, menar jag.)

Anonym sa...

Jag håller med. Cykelhjälm är bra! Men får dina barn cykla ensamma? Jag är rätt orolig när jag släpper iväg dem, men bara de har cykelhjälm är jag nöjd!

Och ja, jag ser ständigt föräldrar som är rädda för att deras barn ska bli arga, besvikna, irriterade... Det är inte bra, tycker jag. Föräldrar ska inte vara några som passar upp på barnen... Besvikelse hör till livet. Liksom några blåmärken. Dock inte en sprängd skalle...

Anonym sa...

Denna blog kan nog vara bland det intressantaste jag skådat på hela veckan. Feministiska människor som både har vett och hyffs. Min enda erfarenhet av feminism sedan innan har varit den rabiata, farliga biten. En läsning av era poster under sistlidna månad har övertygat mig om att det finns feminister som inte ser extrem polarisation av könen som både mål och medel utan som ett sätt att göra världen bättre.

/Från ett soligt borlänge