Ärligt talat. Antingen har vi fri abort fram till vecka 18, eller också inte. Skälet till aborten ska inte spela roll. Det finns många skäl som jag personligen inte skulle göra abort för, men det får stå för mig.
Och att en människa gör ett val som kanske är förskräckligt, som kvinnan som aborterade två flickfoster därför att hon inte ville ha fler döttrar, kan inte heller avgöra hurvuvida vi skall ha fortsatt aborträtt eller inte. Eller rätt att kontrollera och få reda på barnets kön i magen heller för den delen. Det är klart att föräldrarna ska få veta det om de vill. Om kunskapen och vetskapen finns är det självklart att delge den till dem det berör, nämligen föräldrarna.
Det finns många delar av den svenska sjukvården som missbrukas på olika sätt, utan att det för den delen görs inskränkningar som drabbar alla. Göran Hägglund är faktiskt inne på det spåret, misstänker jag. Undrens tid är kanske inte förbi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Åh vad bra formulerat. Jag håller helt med dig i din bedömning av den här situationen. Det är fullt förståeligt att sjukhuspersonal emellanåt reagerar som privatpersoner på enskilda patientfall, men det betyder inte att deras reaktioner ska vara vägledande som princip. Vi kan inte villkora vare sig föräldrars önskan att få reda på sitt fosters kön eller skälen till att föräldrar vill abortera sina foster. Det är fullständigt oförenligt med lagen om fri abort fram till v. 18, vilket man får hoppas att Socialstyrelsen också inser.
Som blivande föräldrar med önskemål om att få reda på vårt fosters kön har min man och jag stött på alla reaktioner du kan tänka dig, från den välvilliga kollegans rynkade näsa och kommentar: "Men det är ju SÅ mycket roligare att inte veta i förväg!" till sjukhuspersonals nedlåtande "Så jobbar inte vi här." Hade jag sagt vad jag i hjärtat tänkt så hade jag bett varenda en av dem dra igen brödfacket och sluta stå i vägen för våra behov, men man är ju väluppfostrad. Icke desto mindre kom den här artikeln i SvD väldigt lägligt som en bekräftelse på min egen erfarenhet av hur medicinska auktoriteters moralpanik får styra patienternas liv.
Jag skulle dessutom vilja lägga till en faktor i diskussionen, nämligen varje barns rätt att få vara önskat och efterlängtat. Det vore en befrielse om man äntligen kunde erkänna det faktum att det föds barn även i Sverige som helt enkelt inte får den kärlek de förtjänar.
Jag skulle kunna fortsätta, men min huvudsakliga poäng var ju att det gläder mig att läsa Tinni Ernsjöö Rappes välformulerade analys.
Håller med er båda! Bra talat!
Skicka en kommentar