fredag 20 februari 2009

Varför skaffar man barn?


"Varför skaffar man barn". Det var den första frågan jag fick av tidningen Levas chefredaktör Catharina Hansson när hon skulle intervjua mig om kärnfamiljen.
Jag måste medge att jag blev paff.
Va?
Ja, varför?

Så här svarar jag i alla fall i senaste numret av Leva:
"Oj, det var en bra fråga. Den biologiska klockan tickar... kommer jag att ångra mig annars? Man längtar rent kroppsligen, jag kunde känna det i armarna när man träffade en bebis.
Och man är marinerad i bilden. Det är väldigt förväntat. Man drillas från man är liten, först är det Lundbydockskåpet, sedan är man fri några år mellan 20 och 30 innan det är dags att skaffa det riktiga dockskåpet, en flock gulliga barn och en golden retriver."

Vad tror ni?
Varför skaffar man barn?

Ja, kära nån vilken fråga.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Verkligen, vilken fråga! Själv är jag gravid för första gången och har verkligen anledning att fundera. Jag har faktiskt inte känt mig så fast i tanken, har tvärt om många kompisar som valt bort och har själv inte haft någon längtan förrän nu nyligen. Men som du säger, kroppen börjar längta. Handlar väl i grunden om artens överlevnad...

Johanna sa...

Mycket bra reflektion! I mitt fall kan jag lägga till "Varför skaffar man tre barn?" eftersom jag gått utanför normen med två barn.
Mycket bra blogg förresten, jag har läst varje inlägg med stor behållning. Ser fram emot boksläppet!

Rebecka sa...

Jag tänker: Vad ska man annars göra med sitt liv... Det retar säkert upp de som är barnlösa, men jag kände så när jag bestämde mig för att försöka få barn första gången, att jag var lite trött på att bara hålla på med mig själv. Älta, fundera, deppa, värdera, analysera, kritisera...

Nu har jag ingen tid för mig själv ;-)

På gott och ont. Slipper mycket ångesttänk.

Rebecka sa...

Sen skaffade jag nog barn av den enkla anledningen att det var det som förväntades. Flicka möter pojke...

Dockskåpet igen. Man hade en vision om hur det skulle vara. Och riktigt så blev det ju inte ;-)

chokladmoose sa...

Varför?
Jag vill gärna ha barn, har ju redan Golden Retrivern. Men ngt dockskåp? Aldrig.
Varför då? Jo för jag vill. Om det inte går? Må så vara. Då får vi göra ngt annat.

Ana sa...

Av helt egoistiska skäl såklart! För att reproducera sitt eget fantastiska jag (eller sina värderingar/sin personlighet, om man adopterar). Det är i alla fall min förklaring. Och för att mitt liv blir mer spännande i framtiden, när jag får följa dem och liksom "börja om", se dem vandra mot vuxenhet.

doris sa...

Jag håller med Rebecka. Alltså, dels för att ha en bra hobby ihop med killen min. Att supa var liksom uttömt som källa till upplevelser. Barn, då? tänkte vi. Det kanske vore nåt?

Och sen är man så klart helt indoktrinerad med att "var sak har sin tid i livet", och 25-35-årsåldern innehåller barn.

Men jag funderade faktiskt på varför innan jag blv gravid. "Är det kärnfamiljen jag villåt?" tänkte jag. Och nej, det är det inte. Det är sällskapet och kärleken för och från barnen.

Rebecka sa...

Doris, jag förstår precis hur du menar. Jag tänkte aldrig "kärnfamilj". Det bara blev så. Jag blev kär i en kille, jag blev gravid, vi gifte oss och flyttade ihop (ja, i den ordningen). Jag råkade blir gravid igen och sen blev jag planerat gravid igen... Vips var man en kärnfamilj...

Klara sa...

fin bild från vår park!