onsdag 18 februari 2009

Om att leva som man lär..


I fredags hade Rebecka tjejmiddag, och jag erbjöd mig att ta med efterrätt.
Eftersom hon och jag tjatar hål i huvudet på alla om det där med att 70-talsmamman var toppen, och att en låda Big Pack-glass är en himla bra efterrätt som minsann funkade förr, så fanns det liksom bara en enda dessert jag kunde ta med just i detta läge. (Rebeckas middag mitt i boksläpp och allt.)

Eller hur.
Jag piffade med lite strössel och dunkade upp härligheten på Rebeckas köksbord efter middagen. Det var gott.

Men tror ni att jag kunde hålla truten om varför jag serverade Big Pack och inte typ fläderbärsparfait till sex coola kvinnor i matlagningsintresserad ålder som jag dessutom inte känner så väl?

Tror ni att jag var så cool?

Vaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa? (ångestskrik från kärnfamiljsmorsan....)

5 kommentarer:

Rebecka sa...

Och jag kunde ju inte hålla tyst om att det var en "övning", ett "experiment", att jag la fram olika sorters skedar till big pack-glassen... eller att jag bara satte fram yoghurten i sin burk, utan att sleva upp den.

Det var en nyttig övning, men vi har lååååångt kvar, Tinni.

Mia sa...

Hey, jag tycker inte vi skall vara så stränga och granskande mot oss själva.

Lika lite som vi skall överprestera i vackra hem med nybakade bullar, lika lite skall vi pressa oss att vara så fullkomliogt "avslappande" i den nya laid-back rollen om vi inte känner att vi inte riktigt är det. Man får väl ta det stegvis eller hur? Jättebra med köpeglass. Mer sånt - med eller utan förklaringar!

Anonym sa...

Ha ha. Jag tror inte att du kunde hålla mun. Men det behöver du inte heller. Mia - du säger det så bra. Stegvis är bra.

Tolahopp,
Pella

Sofie sa...

Hur kunde du? ;-)

Anonym sa...

Bra gjort! Big pack är toppen, med stössel på är det ju kalas!

Lotti