Vad är det med amerikanska tecknade barnfilmer och pappor?
I så många av de stora filmerna är mamman död, och det är pappan som fostrar. Några exempel ur vår videolåda så här på rak arm: Ariel, Nemo, Bambi, Lejonkungen, Pocahontas och Råttatouille. Djungeboken också på sätt och vis: i den är det enbart en massa mansfigurer som vårdar.
Filmerna skildrar fina pappor som tar sitt ansvar (nåja, det flesta är fina, Ariels är lite macho-jobbig). Sorgen över att mamman inte finns är liksom ett bakomliggande tema.
Eller?
Varför tror ni att det är så? Detta är naturligtvis ingen slump.
Inlägg
10 kommentarer:
Jo, jag tror att det finns många förklaringar. En är rent dramaturgisk. Har man ingen mamma kan liksom vad som helst hända - och det är ju en förutsättning för att det ska bli en spännande bok. Hur skulle Bambi kunna vara ute på äventyr om hans mamma levde? Eller Nemo? Inte hade hon låtit Nemo drabbas av det han drabbas av - eller, vilken filmskapare skulle LÅTA en mamma låta sitt barn råka ut för sådana saker. Då skulle det plötsligt bli socialporr - bad mother document.
En sak som stör mig maximalt är djuren i djungelboken. Till och med elefanterna är en manlig armé! Vem har hört talas om en flock elefanthanar? Elefanter lever ju i matriarkat!!! Kvinnorna är helt exkluderade i Djungelboken.
Mina ungar tjatar på mig att jag ska köpa Djungelboken. Jag vägrar. Säger åt dem att den är alldeles för korkad, att den helt saknar flickor och kvinnor.
Och sen en annan sak: En mammas kärlek till sina barn är så... förutsägbar. Alla mammor älskar väl sina ungar. Men en pappas kärlek är speciell, något att skildra, något att röras av.
Det är verkligen sorgligt att det ser ut på det här sättet. Det är ytterligare ett bevis på att det är långt ifrån jämställt mellan mamma och pappa.
Ja visst, men om man skulle dissekera barnböcker – för att sålla ut allt icke politiskt korrekt – så blir det inte många kvar. Ta bara Pippi t ex, vem vill ha en sådan dotter? Totalt respektlös mot auktoriteter, vägrar gå i skolan och köper kärlek och uppmärksamhet med sina guldpengar och dessutom har en frånvarande pappa som är gravt kriminell.
Pippi är ju också ett exempel på detta! Hon har ingen mamma! Eller, hennes mamma är död och är en ängel i himlen. Hade hon inte varit död hade Pippi inte varit möjlig!
Det handlar inte om att sålla bort. Det är bara en reflektion. Jag ser gärna Nemo eller läser Pippi med mina barn. Det intressanta är hur mycket en mamma betyder. Och att hon är något helt annat än en pappa. Om hon fanns, skulle hon "förstöra" historien. Alltså finns hon inte.
Ja, tack Laura! Ännu ett frånvarande mamma-exempel.
Jag vill ha ännu fler!
Lägger till Skönheten och Odjuret, Askungen och Snövit på listan.
De 3 är ju baserade på folksagor (Skönheten och Odjuret mycket mer löst baserad än de andra) När det kommer till folksagor, finns det ju en lång tradition av detta, mamman som beskyddar är död, och därmed barnet exponerat för fara.
Pappan där är ju ofta inte så aktiv förälder alls, utan gifter om sig med med någon farlig styvmor, som på ett eller annat sätt försöker bli kvitt ungen (Askungen, Snövit, även en hel del av HC Andersons sagor såsom de Vilda Svanarna har det grundtemat)
tack Nadja!
inVarför kan ni inte se det positiva i att även barn som växer upp med enbart en förälder (i det här fallen en pappa) genom dessa filmer och böcker faktiskt kan känna sig mindre ensamma om sin situation? Är ni omedvetna om att det finns 27.000 barn i Sverige som har barnpension (något barn kan få om en förälder är avliden)??? Det är ingen liten grupp. Även barn som lever med enbart en närvarande förälder av andra anledningar än dödsfall, t.e.x att den andra föräldern p.g.a exempelvis psykisk sjukdom är totalt oförmögen eller rentav olämplig att ta hand om barn kan ofta identifiera sig i och uppskatta böcker och filmer om barn som lever ensamma med sin mamma eller pappa.
Inte missunnar ni väl dessa barn detta?
Hur mycket har t.e.x inte Alfons Åberg böckerna betytt för många barn som av olika skäl inte har en närvarande mamma i sina liv?
Jag vill se många, många fler böcker och filmer inte bara om barn vars ena förälder är död, utan också om barn som lever med homosexuella föräldrar, adopterade barn och barn som växer upp i fosterhem eller hos släktingar utan att det blir diskbänksrealism över det hela, utan mera att det bara nämns i förbifarten.
När det finns massor av barn som av olika skäl inte har den ena eller bägge biologiska föräldern regelbundet närvarande i sina liv (vilket i vissa fall faktiskt är positivt) blir det till en exluderande norm att bara skildra barn som lever med bägge sina biologiska föräldrar, hur jämställda dessa föräldrar än är.
Håller ni inte med om det?
Nej, vi missunnar de verkligen inte det. Gillar Alfons och hans pappa jättemycket! Det är bara bra om alla sorters familjer får plats i barnlitteraturen. Vi diskuterar bara en död mamma som dramaturgiskt grepp.
Skicka en kommentar