Gott nytt år!

...önskar jag er alla bloggläsare. Fast ni har nog julledigt precis som jag och Tinni.



Själv har jag haft en härlig jul. All julstress rann av mig när vi kom upp till Värmland där vi firade med ett gäng nära släktingar. Totalt 15 personer var vi. Alla hade varsin uppgift - kvinnor som män - så det blev en rättvis och lugn jul för alla.



Nyårsaftonsfirandet i går avlöpte också utan problem. I lugn och ro hemma med barnen. Jag och min man var på slottsfest förra nyår och lovade då att vi skulle fira med barnen nästa år, dvs detta år. Ostgratinerad hummer och färska räkor och Gino till efterrätt. Bara ett av tre barn orkade hålla sig vaken till tolvslaget.



Minns hans första nyårsafton. Då var han 12 dagar och vi tre var på nyårsfest hos några barnlösa vänner (tror vi var ungefär 12-14 personer), vi var de enda som hade barn. Jag hade inte sovit något egentligen sedan sonens födelse med akutsnitt efter 1,5 dygns värkarbete och var allmänt omtumlad. Hade firat julafton med 14 släktingar hemma hos mina föräldrar, firat juldagen med 14 andra släktingar hemma hos min mans pappa och så hade vi flyttat på annandagen... Under min BB-tid var min man hemma och packade ner min lägenhet (vi skulle flytta ihop). Och trots denna kaotiska början gick vi alltså på denna nyårsfest. Av det jag minns var middagen mycket trevlig. Vi fick enormt mycket positiv feedback på att vi kommit dit, med vår lilla nyföding. Vi var så "coola", inte alls som förstfödare brukar vara... Jag som alltid varit svag för smicker svepte allt beröm med hull och hår. Det var det som höll mig upprätt. När vi klockan 6 på morgonen (!) tog en taxi nere på gatan med vår lilla bebis ropade alla vännerna: "Ska ni redan gå?" Vi började hans första år med att ha totalt vänt på dygnet. Hela det året blev kaos. Jag satt och grät bland flyttkartongerna, alldeles utmattad. Sonen hittade aldrig någon dygnsrytm och jag lyckades aldrig få honom att somna förutom i vagnen (och då kunde ju jag inte sova). I minusgrader vandrade jag omkring i mörkret nere i Tanto för att få honom att somna. Det var en fruktansvärd tid. Efter tio månader kraschade jag totalt. Blev sjukskriven för depression, hamnade först hos en läkare som konstaterade att mitt järnvärde låg under 80... han skickade mig med receptbelagda järntabletter vidare till en terapeut. Veckan efter tog min man över föräldraledigheten, jag startade eget företag och upptäckte att jag var gravid igen...

Men det gick bra ändå. Till slut. Min åttaring är hur pigg och glad som helst och sover gott om natten i dag. Liksom mina andra två barn. Jag skrev om hela den här första tiden med mitt första barn i antologin Uppdrag: familj. Jag förstår att få kan känna igen sig, det är rätt extremt att gå på nyårsfest med en 12-dagars och stanna till 6 på morgonen... Men jag tror nog att andra kan känna igen sig i det där att försöka hålla skenet uppe. Mitt problem var egentligen att jag låtsades som att mitt liv kunde fortsätta precis som innan, trots att jag hade fått barn. Och jag ville verkligen vara en sån där cool mamma som bara slänger upp barnet på axeln och fortsätter som förut. Men det kunde jag ju inte. Vem kan det?

Ja, det var min lilla nyårsberättelse. Gott nytt år!