Victoria igen...

Ärligt talat: är det inte skumt och sorgligt det där med att prinsessan Victoria reste till Island samtidigt som Daniel njuropererades tidigare i veckan?
Är det liksom inte så mycket "duktig flicka sviker aldrig sina plikter" över det att man kan gråta? Är det inte en fet felprioritering som avslöjar ganska mycket om Victoria? Eller om de förväntningar hon tror att svenska folket har på henne? Eller? Borde jag släppa hovet och bara låta kronprinsessan leva sitt eget liv?

Jämställdhet ger mer sex?

"Bland enkätsvaren syns också en viss könsskillnad. Männen ville i genomsnitt ha samlag en eller två gånger i veckan, men kvinnorna tyckte att en eller två gånger i månaden räckte.Kvinnorna i studien led mer av trötthet än männen och uppgav att de tog större ansvar för barnen och hemmet.– Här ser jag stora möjligheter till förändring. Ökad jämställdhet kan faktiskt öka den sexuella lusten, säger Tone Ahlborg."

Ur artikel om småbarnsföräldrars sexliv i Aftonbladet.

Ja, det är klart. Jämställdheten dödar inte sexlusten som en del konservativa debattörer vill få oss att tro. Tvärtom! Det tror jag i alla fall. Vad tror ni?

Sträck på er mammor!

"En mamma kan inte svika. Det kan pappor. Gång på gång. Och ändå få kärleksfulla böcker skrivna om sig. I den bästa av världar ska mamma bara finnas där – alltid till hands, alltid redo med några tröstande ord – men helst i skymundan, just in case."

Anna Larsson skriver bra om mammor i gårdagens SvD.

Ännu mer om naturliga förlossningar

Det här var ju intressant! Profylaxkurser och rätt andning minskar inte förlossningssmärtan.

Kanske var det samma undersökning jag läste om för några dagar sedan som visade att risken för kejsarsnitt heller inte minskade med profylaxandning.

Jag är verkligen ingen motståndare till profylax eller "naturliga" förlossningar!! Jag har ju själv varit helt torsk på att försöka föda vaginalt. Jag övade andning inför min andra förlossning (som slutade i katastrofsnitt efter 68 timmar...). Och jag gick profylaxkurs inför min tredje förlossning med min man, efter att jag lyckats övertyga läkarna om att jag borde få försöka en tredje gång, trots två akuta snitt – och skrämde upp alla förstagångsföderskor med min bakgrund... ;-)

Andningen hjälpte mig jättemycket andra gången. Inte ett skit tredje gången – som alltså också slutade i akut snitt...

Varför jag tycker att detta är så intressant är för att jag inte alls tror att detta med "viljan" och "tron på sig själv" spelar så stor roll. Visst, placeboeffekten finns ju alltid, men det här beror nog mer på hur man är skapt. Hur mycket jag än vill, tror på mig själv, inte är rädd, är beredd på smärta, är smärttålig... så KAN JAG INTE FÖDA VAGINALT!

Så. Mitt förslag är att avdramatisera detta med förlossningar en aning. Lägg inte in så mycket snack om vilja och inställning – det handlar inte om det! Att föda är inte en prestationshandling!

Har jag rätt? Har jag fel? Kom gärna med era synpunkter!

(Ps. Kolla in den söta lilla foten bredvid naveln! Vilket mirakel!)

Gör jämställdheten till en lek!

Det är när feminismen blir praktisk, när man kan se och ta på jämställdheten jag gillar den allra mest. Visst är det viktigt med teorier, bra som grund och för förståelsen. Men i slutändan är det viktigare med göra än säga.

I sitt examensprojekt på Berghs har grafiska designern Maria Loohufvud gjort ett jämställdhetsspel som heter Komma lika. Det är inte bara ett spel, det är också en inredningsdetalj. Spelet spelas i vardagen och spelplanen sig på kylskåpet. Varje gång man gör något i hushållet får man en magnet i olika storlekar, beroende på sysslans "värde". Med magneterna bygger man ett mönster och meningen är att man ska komma lika!

Maria presenterar sitt spel i morgon torsdag på Berghs slututställning (Sveavägen 34 i Stockholm, den visas också i helgen). Och jag har fått skriva ett litet "förord"!

Spelet ska säljas på Designtorget i höst, är det tänkt. Håll utkik!

Ps. Nu skriver man om Komma lika även här på Husmusens blogg! Och även Linus på Resumé.

Barnmisshandel!

En av tio i Sverige tycker att det är okej att slå sina barn. Det är helt galet!

Visst kan jag tappa humöret och bli tokig på mina barn ibland. Och då är jag tacksam över vår svenska lag – att det är förbjudet att slå barn. För hur arg man än blir så får man inte slåss. Varken barn eller vuxna. Det försöker jag lära mina barn och så lever deras föräldrar. Allt annat är ju vansinnigt!

Köp inte så dyra presenter!

Det här är något jag också stört mig på! Magdalena Ribbing tycker inte heller att det är rätt etikett att köpa presenter för 100–200 kronor till barnkalasen. Läs här. Okej till en kusin eller till en bästa kompis barn... Men till dagiskompisar eller klasskompisar?? Nej, nej, nej.

Runt 50–60 kronor räcker.

Efter tre barn och ett oändligt antal kalas kan jag avslöja om familjen bara har ett barn (eller väldigt små barn) på deras kalasetikett: De som bjuder in till barnkalas som pågår över 2–3 timmar har inte varit med särskilt många gånger. (Barnkalas, enligt mig, ska helst vara i två timmar, sen orkar varken barnen eller föräldrarna mer. Och då menar jag klassiska barnkalas där inte de andra föräldrarna är med...) Och det är ofta de oerfarna som köper dyrast presenter.

Har man tre barn med cirka 15–25 barn i samma klass/dagisgrupp så blir det rätt många kalas på ett år. Och jag hör kanske inte till de allra fattigaste, tänk på de som inte har så mycket pengar, eller de ensamstående föräldrarna! Och sen en annan viktig aspekt på det hela: Tänk på den stackars familjen ni köper till! Vem vill ha miljoner prylar? Jag lovar, det svämmar över rätt snabbt i barnrummen. Jag blir bara tacksam om mina barn får förbrukningsvaror, typ pennor eller såpbubblor. Eller något icke-skrymmande som pokemon-kort.

Vet att vi har diskuterat detta förut. Men alltid spännande att höra: Vad tycker ni? Vad är rimligt?

Nu kommer bitterballarna

I förra veckan hörde jag för första gången uttrycket bitterballar. Personen som yttrade det refererade till PM Nilsson, och berättade att en bitterballe är nån som kommit på att det faktiskt inte går att göra karriär och vara en närvarande farsa på samma gång.

När jag ändå är inne på PM så passar jag på att citera en bra debattartikel som han skrev i höstas i Expressen. Nån som känner igen sig?

"Vilken roll har man egentligen när man går på ICA och handlar med fruns inköpslapp i fickan, går till parken med stränga regler om galonisar trots att morgonfukten dunstat för länge sedan och får ständiga telefonsamtal om att man inte ska glömma BVC i eftermiddag. Vem är man om inte en ganska simpel dräng som dessutom sliter med kvinnogöra? Är det inte då bättre att fortsätta jobba? Dessutom tjänar familjen lite mer och innerst inne vill ju hon hellre vara hemma."

Midsommarplaner?

"Låt 2009 blir midsommaråret då fler människor dansar kring en fitta än kring en kuk! Heja feministisk midsommar!"

En slank hon hit, och en slank hon dit, och en slank hon ner i ..."

Ha ha. Så skriver facebookgruppen Midsommarfitta (där även den inspirerande bilden finns), och det är inte utan att man blir sugen på att sno ihop en prunkande mutta till midsommarafton. Eller hur?

Damned if you do and damned if you don't

Ja, vad ska man säga? Kvinnor som inte skaffar barn blir straffade i arbetslivet, enligt brittisk forskning. You're damned if you do and damned if you don't...

Enklast kan man förklara det med att det straffar sig att gå mot normen. Och det visar tydligt hur stark normen är och att "frihet" och "valfrihet" är relativa begrepp.

Networkingbloggen skriver också om studien. Här!

Ja, vi har lång väg att gå. Den som trodde att vi levde i ett jämställt samhälle där män och kvinnor behandlas lika - don't think so! Och det är förstås inte alltid mammorna/kvinnorna som blir diskriminerade. Ni missade väl inte Anas artikel i DN förra veckan? Om kriget om vem som är bäst förälder. Mamma eller pappa. (Läs Daniel Pernikliski krönika.)

Absurt om ni frågar mig! Tror förstås inte alls på att mammor är födda till bättre föräldrar. God förälder blir man med övning, vilja och framför allt tid. Kvantitet går före kvalitet.

Här är igen en anledning för män att göra gemensam sak med feminister. Det är nämligen INTE feminister som hävdar att kvinnor är bättre föräldrar! Tror ni att Cecilia Gyllenhammar kallar sig feminist? Linda Skugge avsa sig feminismen för några år sedan. Där har ni två kvinnor som gärna hävdar mammans överlägsenhet. Inga feminister med andra ord.

Buss på dem istället!

Ps. Och med det inte sagt att det inte finns många fantastiska mammor där ute, betydligt fler än det finns fantastiska pappor – det är just därför det är så viktigt att vi jobbar för ett jämställt föräldraskap och ger papporna möjlighet att bli lika fantastiska! Ds.

Naturliga förlossningar – igen!

Ni kanske har missat det, men diskussionen om naturliga förlossningar på bloggen fortsätter (lite längre ner). Så därför tar jag upp ämnet igen. Ramlade av en slump över detta smarta och pålästa inlägg på tidningen mamas debattsida. Det handlar om vad som är farligast – kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Det här är inte ett sätt för mig att propagera för kejsarsnitt, bara att visa hur idiotiskt det är att prata om "naturlighet" och att vi är födda att föda. Ja, vi är födda att föda, men också med en stor risk att dö eller förlora våra barn...

Detta är alltså statistik från nu, moderna Sverige i dag! Läs här. Och sen detta utmärkta som Sigge Eklund en gång skrev. Läs här.

Dagens kulturtips

Vårens bästa läsning:

Intimrakningsromanen "Våtmarker" av Charlotte Roche och serieboken "Så jävla normal" av Nina Hemmingsson.

Fortsatt intresse

Trodde hypen kring vår bok var över - att Skriet hade haft sina 15 minuter i mediesolen, men icke! I dag mejlade en tidning om en intervju och i går en annan. Och i dag fick jag också höra om spännande planer på föreläsning i höst. Som ni förstår kan jag inte berätta mer detaljerat.

Och så läste jag nya amelia som hade en artikel om nya husmorstrenden (fast utan vår bok)... it aint over yet, tydligen ;-)

Och så vill jag säga: KUL att ni kommenterar så mycket! Då vill man skriva mycket! Det kan bli en god spiral där! Tack!

Fruktterapi

Har inget med jämställdhet att göra, men Stephan Mendel-Enks krönika i dag i Metro var så himla rolig. Jag satt och fnissade så jag grät i morse. Han är alltid bra! Och har ni missat hans fantastiska bok Med uppenbar känsla för stil – så gör genast bot! Om manlighet och jämställdhet. Grymt bra!

Underbara mesiga flickor

Frågan är om inte den traditionellt flickiga flickan har lägre status än på länge?

Så här sa barnboksförfattaren och illustratören Anna Höglund (som skriver underbara böcker) i dagens Biblioteket i P1 (angående vad som inte får skildras i dagens barnlitteratur):

”Mesiga flickor är inget förlagen efterfrågar. Nu ska alla tjejer vara som Pippi Långstrump.”

Jag ska genast skriva en kärleksfull barnbok om några mesiga och rädda tjejer som inte alls tar för sig.
Nu har jag lovat på bloggen.
Kolla upp mig om nåt år.

Gemensamma nämnare

En bekant var hemma på middag hos oss förra veckan. Hon är en urgullig tjej. Hennes man är också riktigt trevlig. Jag gillar hela familjen. Men, men, men. De är hopplöst ojämställda. Liksom flera i min bekantskapskrets (sådana som jag har lärt känna via mina barn). Vilket är rätt jobbigt, för man blir så förbannad när man hör hur de har det!

Hon och de andra deltidsmammorna som jag har lärt känna har några gemensamma nämnare:

1. de jobbar deltid.
2. gör det mesta hemma, tar hand om städning, matlagning och har huvudansvaret för barnen.
3. har män som reser mycket i jobbet + jobbar mycket över.
4. har dåligt självförtroende.
5. pratar ofta negativt om sig själva och hänvisar till sin man, ex: som xx brukar säga, jag är ju rätt slarvig, nojig, inte lika ambitiös, virrig, lat... (SÅ SORGLIGT!)
6. pratar mycket (och har män som inte gör det - en ren maktgrej har jag kommit fram till...).
7. påstår att det är en slump att det är de som jobbar deltid och gör så mycket hemma. Om hon hade tjänat lika mycket/haft ett lika viktigt jobb/velat karriär lika mycket osv osv så hade han tagit större del av ansvaret.
8. är ofta irriterade på sina män - betydligt oftare än vad jag är (är det rätt sällan).
9. deras egentid är främst när de tränar (ofta tidigt på lördagmorgnar...).

Känner ni igen det här? Eller är det bara kvinnor i min omgivning som är så här/har det så här? OCH: Hur hanterar ni det? Jag vet inte vad jag ska göra av min ilska!! Det är svårt att prata med dem eftersom jag har det såååå mycket bättre. De tror att jag har nått och hunnit det jag har gjort för att jag är duktig – jag har ju gjort det för att jag har krävt och levt jämställt!!!

Så löser man vabben

Smart lösning på vabben! Vi tar varannan dag. Rätt av. Om någon har det tufft kan man byta. Och ibland kör vi halva dagen var (om ingen kan vara borta).

Hur gör ni?

Fler gnälliga män

I går var jag och pratade för ett gäng frilansande journalister från "andra sidan" (eftersom jag är redaktionschef). Mycket kul! Träffade många trevliga människor. Jag hamnade senare bredvid en kille som jag började diskutera jämställdhet med. Han var hur trevlig som helst, men snart kröp det fram – samma tendenser som hos så många män. Han tyckte att det jag hade skrivit om i boken, och sånt jag kämpar för (ett jämställt föräldraskap, jämställdhet inom familjen och i arbetslivet) var "skitsaker". Han förstod inte varför jag la ner tid och energi på sånt när jag kunde kämpa för "kvinnorna i Afrika". Jag frågade retoriskt vad han gjorde för "kvinnorna i Afrika" och då svarade han att han var så desillusionerad över biståndet... (han gjorde nada med andra ord). Och sen kom det. Det som alltid kommer:

– Men för din trovärdighets skull så borde du vara lika engagerad och kämpande när det gäller att kvinnor bara väljer macho-män. Att de säger att de vill ha snälla män, men sen väljer de elaka.

Det hade nämligen han drabbats av. Och så tyckte han att jag, "för min trovärdighet som feminists skull", borde kämpa för att kvinnor inte skulle välja bort för korta män (han hade blivit bortvald för att han var för kort, berättade han). Om jag inte engagerade mig i det så kunde han inte "respektera" mig som feminist...

Vad är det med vissa (många) män? Varför kräver de att feminister ska driva alla kamper samtidigt? Jag frågade förstås honom det, men han hade inget svar. Och sedan påpekade jag att han inte skulle vara arg på feministerna. För det är ju feminister om några som kämpar för att luckra upp könsrollerna, som försöker vidga rollerna. Det är ju de konservativa, biologisterna (han var givetvis biologist och tyckte att jag förespråkade ett förmyndarsamhälle när jag sa att jag ville individualisera föräldraförsäkringen...) som begränsar könen. Sedan är feminister förstås också vanliga män och kvinnor, uppväxta och fostrade i detta samhälle med dess normer och kultur – det är inte så lätt att bara programera om sig!

Ja, ja, ville bara dela med mig av ännu en gnällig man som tycker att "feministerna" ska skyllas för allt ont, samtidigt som han tycker att det är "feministernas" ansvar att även förändra och förbättra detta (som han lider av).

Vojne, vojne, suck suck!

Tack Garbo produktionen för en urtrevlig kväll!

Och två till...

"Det bästa sättet att få barn att stanna hemma, är att göra hemmet trivsamt och släppa ut luften ur däcken."
Citat av Dorothy Parker

"Det finns tre sätt att få någonting gjort: gör det själv, anlita någon som gör det åt dig, eller förbjud dina barn att göra det."
Citat av Mona Crane

(Hittade en liten citatbok på jobbet i dag ;-)

Mamma-citat

"Det finns inget sätt att vara en perfekt mamma, men miljoner sätt att vara en bra mamma."

Citat av Allison Bradley

Japaner, japaner, japaner

I dag har jag haft sju japanska damer på besök. De hade hört om vår bok Skriet och ville ställa frågor till mig om jämställdheten i Sverige. Så med hjälp av tolk berättade jag och de ställde frågor och jag svarade på det jag kunde. De var så fina! Intresserade! Och hade Sverige som förebildsland. Kanske blev de lite besvikna när jag inte var helt nöjd ;-) Men de nickade så förstående när jag förklarade problemen och hurrade när jag kom med mina radikala krav. Men visst är det en gradskillnad. Japan ligger tydligen på plats nummer 59 på jämställdhetslistan där Sverige toppar. De tog massor av fotografier och har lovat att skicka en så ska ni få se!

Ja även till osmakliga aborter

Ja, visst kan det tyckas vara osmakligt att göra abort för att det är en flicka. Men, de flesta som gör abort är runt 30, har ordnad ekonomi, jobb, boende, många har redan barn. Skulle det vara mer rätt i så fall? Att göra abort när man lever i en ordnad tillvaro, med partner och barn? Var ska man dra gränsen? Och kanske viktigare – vem ska dra gränsen?

Nej, det går inte. Ingen kan eller bör ha den makten att dra den gränsen från fall till fall.

Vi måste bevara vår fria aborträtt. Kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Vår aborträtt är så pass viktig. Illegala aborter dödar och skadar och förstör för så otroligt många människor (kvinnor) i dag i världen att det inte går att försvara en inskränkning. Och då får vi räkna med att sånt här händer. Hur osmakligt man än tycker att det är.

Fler som stör sig

Skönt att läsa att fler stör sig på gnälliga män. Lilla O och hemliga damen skriver smart i ämnet. Varför är män som stör sig på den ordning vi har i dag så arga på feminister som försöker bryta den ordningen? Borde de inte vara arga på själva ordningen? Eller de konservativa som vill bevara ordningen? Och varför ska just feminister slåss för alla? Och varför har de inget existensberättigande om de INTE slåss för alla? Bör inte alla som tycker att saker och ting är fel i samhället kämpa för att förändra det?

Tröstar jag dig nu?

I torsdags var jag och såg Suzanne Ostens pjäs Tröstar jag dig nu? Blev väldigt berörd. Om barn och barnet inom oss. Om barns utsatthet och beroende. Om behov som inte uppfylls, om hål som blir kvar – även i vuxen ålder. Skådisarna var så exakta i sina barntolkningar. Nästan kusligt. Bebisar, ettåringar, sjuåringar, tolvåringar... Jag såg mina egna barn, såg deras rörelser, deras uttryck, deras manér. Väldigt skickligt gjort. Om ni har möjlighet. Gå och se.

Trött på gnälliga män!

Vet inte om jag är ensam, men jag är så trött på gnälliga män. Män som gnäller på feminister. Läser Marcus Birros senaste krönika.

Ja, jag håller med om att män blir marginaliserade på mödravården. Ja, jag håller med om att män blir diskriminerade som föräldrar (på samma sätt som kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden). Ja, jag tycker att män är offer för en taskig mansroll. Markus, vi tycker samma sak! Men. Vad gör Marcus Birro? Jo, skyller på feministerna???

Det är ju den andra sidan som marginaliserar och förminskar papporna (till att bara vara försörjare och beskyddare), de är antifeminister som slåss för bevarandet av "olikheterna" mellan könen ("annars blir det ingen sexuell spänning, bla bla bla"), hyllar matchokulturen, boys will be boys... det är de andra som inte vill diskutera könsrollerna som BÅDA könen är offer för. Det är de andra som tycker att det är biologiskt, ödesbestämt, att kvinnor passar bättre som vårdare, som pratar om naturlighet, att vi är djur (ja, visst är det lustigt att det är feminister som beskylls för att säga att män är djur???). Ändå skriver Birro i sin förvirrade krönika: "Om feministerna menade allvar med sin strävan efter jämställdhet och inte bara var ute efter makten, borde man slåss lika mycket för mannens rättigheter som kvinnans."

Det är ju feministerna, män och kvinnor, som slåss för att vidga mansrollen, som slåss för att pappor och mammor ska vara lika viktiga och ta lika stort ansvar för barnen. Vad gnäller Markus om? Han kan göra gemensam sak med alla feminister och försöka ändra situationen i dag istället. Ta upp kampen tillsammans med oss - istället för att gnälla om att "feministerna" ska slåss för honom.

Marilyn French

Marilyn French är död. 79 år gammal. Jag hittade Kvinnorummet som 20-åring och det var ett av mina uppvaknanden. Sedan läste jag Det eviga kriget mot kvinnan när den kom. Den eldade på mitt engagemang ännu mer och jag lärde mig en stor del av statistiken utantill (och använde i alla upprörda diskussioner)...

Marilyn French, sen Nina Björk, Susan Falludi och Judith Butler – det var några av de som gjorde mig till feminist.

Har ni några feministikoner?

Mer om "naturliga" förlossningar

Okej, deklarationen är inlämnad (halv åtta i går... det är lite mer komplicerat när man har eget företag, är min dåliga ursäkt...).

Det här med naturliga förlossningar – Jag får gåshud när man pratar om naturlighet. För vad är naturligt? Att ligga i en grotta med jordgolv och föda på egen hand? Där bara de starkaste mammorna och barnen överlever? Är det då inte lika naturligt med tandvärk, självläkta benbrott, att dö av sprucken blindtarm, eller närsynthet? Naturligt borde väl vara att föda så säkert och smärtfritt som möjligt?

Eftersom ni så frikostigt delat med er av era erfarenheter klistrar jag här in en krönika jag skrev om mina förlossningar (som också handlar om min syn på naturlighet). Och ja, jag erkänner. Jag är lite knäpp... Och säkert mycket styrd av denna naturlighetshets i en illa kombination av prestationspress... (Läs så förstår ni.)

Här kommer krönikan (hittade tyvärr ingen länk, men den är publicerad i VLT för något år sedan):

Jag sitter som alla andra och bölar framför Barnmorskorna på tv varje vecka. Det är fantastiskt med alla nyfödda ungar, kämpande mammor, rörda pappor och snälla barnmorskor.
Men jag kan inte låta bli att bli lite illa till mods. Alla är så duktiga. Barnmorskorna säger hela tiden ”åh, vad duktig du är” till mammorna. ”Du står och ammar alldeles nyförlöst, vad fantastiskt duktigt!” Hur mycket man än säger att en förlossning inte handlar om prestation, så blir det lite så ändå. Barnmorskor beklagar sig över att dagens föderskor har för höga förväntningar, vill ha så mycket kontroll. Om vi bara slutade vara rädda, insåg att förlossningar är det ”naturligaste” i världen och att vi kvinnor KAN det här – om vi bara vågar släppa kontrollen.
Jag har massor av vänner som var livrädda inför förlossningen. De nojade om att skrika, spricka, kissa och bajsa på sig, tappa den där berömda kontrollen – det gick hur bra som helst för dem.
Jag däremot var superkaxig. Jag var ju allt det där barnmorskorna efterlyste! Inte rädd för smärtan, inte rädd om kontrollen, bra kontakt med min kropp, en mamma med lätta och snabba förlossningar (kunde hon så kan jag, liksom). Jag var påläst och redo och litade till hundra procent på min kropp. Den kaxigheten fick jag äta upp. Efter 36 timmar blev det akut snitt. När jag en vecka senare sitter hos min barnmorska och frågar hur det blir nästa gång försäkrar hon att det blir planerat snitt då. ”Nej, jag menar, får jag försöka igen?” undrar jag.
Inför andra gången förbereder jag mig ordentligt, det räckte inte att tro på sig själv tydligen. Jag yogar, vattengympar, övar andning, går i terapi… Fortfarande inte rädd. Efter 68 timmar slutar det med katastrofsnitt.
Så blir jag gravid igen. Barnmorskorna försäkrar att jag denna gång ska få planerat snitt. Men jag vill försöka igen. Jag går profylaxkurs, läser fler böcker, övar och tränar ännu mer. Med lite tjat tillåts jag försöka vaginalt en tredje (och sista) gång, med vissa restriktioner: ingen smärtlindring (annat än lustgas och akupunktur), inget värkstimulerande, inga spräckta fosterhinner. Inget forcerat. Hur det slutade? Akut snitt igen.
Det är en av mina stora sorger i livet att jag aldrig fick föda fram mina barn. Men ett har jag lärt mig. Att föda handlar inte om prestation. Det spelar ingen roll hur ”duktig” man är, hur mycket man vill, hur orädd man är, hur villig man än är att släppa kontrollen. Det kan gå hur som helst ändå. I mitt fall gick det ganska bra. Jag har ju tre barn.

Nu vill jag höra allt om era upplevelser och fler tankar om naturlighet och förlossning!!

Föda som en man

Åh, precis detta har jag tänkt flera gånger att man borde skriva. Nu har Tove Karlsson gjort det! Skrivit en bok om varför vi måste föda i smärta och hela naturlighetshetsen inom svensk mödravård (och då menar jag inte att det är barnmorskorna enbart som står för hetsandet, de är ju också produkter av vår kultur). Föda som en man, heter boken. Och det står om den här.

Jag undrar också varför det är så "fint" att föda utan smärtlindring. Och varför det kallas naturligt.

Hinner inte utveckla, sitter och sliter med bokföringen och deklarationen så jag får återkomma med mina synpunkter i ämnet. Så länge vill jag gärna höra vad ni tycker!

Länge leve halvfabrikat!

Om man är som jag, inte är så jättebra på matlagning... och har en allmän ambition att sänka kraven på mig själv som mamma, förälder, människa... så är det här en superbra nyhet!

Mina ögon slickar tacksamt i sig citat som detta:

"– Blodpudding är min stora favorit. Det är ett superbra halvfabrikat med mycket järn, andra mineralämnen och vitaminer, säger Sara Ask, som till vardags arbetar som barndietist på Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge."

eller vad sägs om denna?

"Falukorv är en ovanligt bra korv eftersom receptet är skyddat och inte innehåller vare sig gluten eller mjölk. Servera gärna korv märkt med gröna nyckelhålet. Den är näringsrikare och innehåller mindre mättat (hårt) fett, som vi bör minska intaget av."