En bekant var hemma på middag hos oss förra veckan. Hon är en urgullig tjej. Hennes man är också riktigt trevlig. Jag gillar hela familjen. Men, men, men. De är hopplöst ojämställda. Liksom flera i min bekantskapskrets (sådana som jag har lärt känna via mina barn). Vilket är rätt jobbigt, för man blir så förbannad när man hör hur de har det!
Hon och de andra deltidsmammorna som jag har lärt känna har några gemensamma nämnare:
1. de jobbar deltid.
2. gör det mesta hemma, tar hand om städning, matlagning och har huvudansvaret för barnen.
3. har män som reser mycket i jobbet + jobbar mycket över.
4. har dåligt självförtroende.
5. pratar ofta negativt om sig själva och hänvisar till sin man, ex: som xx brukar säga, jag är ju rätt slarvig, nojig, inte lika ambitiös, virrig, lat... (SÅ SORGLIGT!)
6. pratar mycket (och har män som inte gör det - en ren maktgrej har jag kommit fram till...).
7. påstår att det är en slump att det är de som jobbar deltid och gör så mycket hemma. Om hon hade tjänat lika mycket/haft ett lika viktigt jobb/velat karriär lika mycket osv osv så hade han tagit större del av ansvaret.
8. är ofta irriterade på sina män - betydligt oftare än vad jag är (är det rätt sällan).
9. deras egentid är främst när de tränar (ofta tidigt på lördagmorgnar...).
Känner ni igen det här? Eller är det bara kvinnor i min omgivning som är så här/har det så här? OCH: Hur hanterar ni det? Jag vet inte vad jag ska göra av min ilska!! Det är svårt att prata med dem eftersom jag har det såååå mycket bättre. De tror att jag har nått och hunnit det jag har gjort för att jag är duktig – jag har ju gjort det för att jag har krävt och levt jämställt!!!
Inlägg
13 kommentarer:
Jag hoppas att din vän läser ditt inlägg...
Du är absolut inte ensam om att ha bekanta/vänner som lever vansinnigt ojämställt och jag vet inte hur vi lättast ska hantera det. Ärlighet varar längst? Många, både kvinnor och män, har ju aldrig lärt sig se dessa problem, utan tror att det "bara har blivit så". Det gäller att lära dem se så att de kan ta kampen!
Jag håller verkligen med om frustrationen i detta! En chockerande punkt vill jag också lägga till på listan. De uttrycker ofta hur beroende familjen är av mannens jobb/inkomst/liv/beslut/hobby. "Jo, jag vill ju gärna flytta dit, men då måste ju Mats få jobb där å så. Så det är upp till honom." Eller, "Jag ska säga åt Jocke att köpa det där huset nu - vad väntar vi på". Fascinerande och faktiskt riktigt skrämmande.
De finns här också, dräller av dom. Jag försöker låta bli att reta upp mig eftersom det bara får folk att gå i försvar och så gör jag reklam för delande så fort jag kommer åt. Försöker så ett frö... Men det blir så att vi väljer (eller blir valda) att umgås med folk som funkar rätt likt oss...
Jag känner igen mig extremt väl. Fast min väninnas egentid är när hon är i tvättstugan på lördagsmorgnar. Hennes sambo ägnar sin tid åt sin hobby och sitt jobb och "passar" ibland sin son (deras gemensamma).
Då jag är gudmor till deras son har jag talat om att om jag får höra att de väntar en "tvåa" kommer jag tala om för hennes sambo vad jag tycker och tänker. Väninnan pratar jag med om saken så ofta jag kan.
Det känns hemskt men nu när hon leker med tanken att bryta sig ur relationen är jag glad, för hon och sonen förtjänar någonting så mycket bättre.
Jag förstår absolut vad du menar och kan se tendensen på flera håll jag också. Det jag funderar på och förundras över är; Pratar inte folk med varandra? Pratar inte par/familjer om de själva VILL ha det, individuellt såväl som familjärt? Vad är det som är viktigt, egentligen?
I min lilla värld är inte jämställdhet och andra viktiga aspekter på familjelivet några större problem så länge man kommunicerar med varandra, är ärliga och kör på det man gemensamt bestämt att man vill!! En familj funkar ju aldrig utan fungerande individer. Däremot tror jag att familjen har ganska stor chans att lyckas med 2 fungerande individer (fungerande= ungefär "mår bra")
Vet inte riktigt vad jag egentligen ville ha sagt; kanske reagerar jag på vissa inlägg och beskrivna problemsituationer med förvåning? Jo, förresten; en sak jag stör mig på är att det verkar vara mest kvinnor som har åsikter om ämnen relaterade till er blogg, var är männen??
Avslutningsvis: Kommunicera och respektera varandra......
Du är ju här Rickard! Kul! Ja, man kan tycka att det borde lösa sig med kommunikation. Men. Mycket blir fel därför att mamman har så dåligt självförtroende. Hon tror att ordningen är hennes fel och att det inte går att ändra. Bara senaste veckorna har jag träffat fyra kvinnor som snackat ner sig själva: de är så bekväma, så lata, så virriga, så disträ, så nojiga, så nervösa, så rädda för att satsa... det är därför deras män gör karriär och satsar allt på jobbet medan de går hemma. Bara för att ge några exempel: 1 är arbetslös/arbetssökande (men oerhört driftig, har startat eget förlag och skriver egna böcker inom en väldigt smal genre - hennes man tycker att hon är lat! Hon har två barn under 3!). En annan pluggar en KY och är väldigt duktig och smart, hela hennes karriär och utbildning stannade av när de fick barn. Nu har de 3 under 9. Han är egenföretagare. Hon gör i stort sett allt hemma, ändå tycker han att hon är lat och slarvig, hon tycker också det...
Jag blir också riktigt förbannad, men det är väl knappast rätt väg att gå. Jag kan dock inte hålla mig helt utan brukar spela dum så at de får förklara för mig varför de gör som de gör. Jag har som tur är väldigt många jämställda par i min närhet, men det finns några skräckexempel där egentid i form av träning är något man bara kan drömma om. Jag försöker ändå ta för givet att de ska dela på t.ex. föräldraledighet och vab och fråga varför de inte gör det om det skulle vara ojämlikt. Min sväegrska försöker jag öppna ögonen på, men det är konstigt vad mycket dessa deltidsmammor/hushållerskor/barnflickor står ut med och accepterar.
Mmmmm.... Just det jag menar; när en part i ett förhållande inte "fungerar" som individ (fungerar kan vara lite slarvigt använt men jag tror poängen går fram), antingen det är dåligt självförtroende, självkänsla eller vad som helst; Det är en viktig grund för att andra aspekter relaterade till familjens/parens situation blir lidande, såsom hemarbete, ansvar för barn etc., etc. I de fall du beskriver känns det ju fullständigt självklart att de inte respekterar varandras situation/ståndpunkt i den mån de ens har pratat med varandra om den.
Naturligtvis har vi som män och fäder ett oerhört stort ansvar för våra respektive och familjer men jag skulle vilja styra fokus lite från "det allmänna jämställdhetspratet" som i samtal och debatt ofta handlar om ren fördelning av gemensamma praktiska uppifter, till att fokusera mer på vad jag som individ själv måste göra för att:
1: må bra
2: kunna bidra till familjen
3: etc.
Är man inte beredd att dela upp ALLA gemensamma göromål och intressen i en familj så bottnar ju det som jag ser det i brist på respekt och förmodligen dialog som jag skrev om i förra inlägget.
Jag kan gå igång på mycket av det som rör jämställdhet/familjeliv m.m. rent allmänt. En av mina svagheter är nog att jag tänker mer strukturerat än jag i ord formulerar mig. Jag kommer säkert inkomma med fler tankar framöver.
Tack för bloggen och det ni skriver om. Jag väntar faktiskt på leveransen av er bok som jag beställde. Ska bli ett sant nöje att läsa den :-)
Från en stolt far, lycklig make som gör sitt bästa för att få livet att funka
Känner också igen mig. Tyvärr är jag såpass frispråkig och kantig att jag har lite svårt att behålla dessa vänner. Det är svårt att respektera människor som inte delar ens grundläggande värderingar (hu vad hemskt det lät, men det är faktiskt sant!).
Men jag känner igen mig på en punkt, tyvärr! Jag är ofta fruktansvärt irriterad på min man. Hur bär du dig åt för att inte vara det, har du några bra tips?
:-)
Jag har själv varit "en sån". I och för sig för många år sedan nu, men jag kommer fortfarande ihåg med vilken självklarhet jag avfärdade jämställdhetsideal. Jag har till och skrivit en inlämningsuppgift på en C-kurs där jag argumenterar mot feminism och jämställdhet - hysteriskt kul att läsa så här i efterhand!
När jag väl tog pillret i bästa Matrix-anda så såg jag allt klart, och det var DÅ jag plockade fram alla frön som feminister och jämställdhetsförespråkare planterat någonstans långt inne i mitt inre. Då först kunde jag ta till mig den sortens information.
Så - sluta aldrig att så frön, en del får aldrig chansen att växa, men andra gror - ofta där man minst anar...
Och förresten, Med uppenbar känsla för stil har jag planterat som frö hos några väl valda personer. Vem vet - när som helst kanske den gror!
Ja, "så" lite "ögonöppnare"! Ex. när min svägerska ringer och frågar vad vi ska köpa för present till vår svärmor så ropade jag på min man som tog samtalet. Nu är det inget snack om vem som ordnar sin morsdagspresent. För inte skulle det motsatta hönda, eller?
Sedan så måste kvinnr våga släppa ansvar på riktigt, dela föräldrarledigheten, och börja ställa upp för varandra!
Glöm inte av. De kan skilja sig när som helst. Lämna all missnöje bakom sig. Så enkelt! Fixa bara delad vårdnad om barnen. De är offer så länge de väljer att vara offer. För det finns faktiskt ett val bakom all denna bitterhet och orättvisa. Glöm inte det. Allt fixar sig:)
Ja, man baxnar emellanåt! Har "turen" att ha bästisar som gillar sina jobb och faktiskt delar riktigt bra på föräldraledighet, VAB och hemarbete med sina män. Antagligen därför vi alla kan ha roliga och relativt välbetalda jobb. Men kanske beror det på att vi haft bra självförtroende från början och aktivt "valt" män med en schysst grundsyn. Män som är lika intresserade av att ha fungerande familjeliv som fungerande karriärer?
Vad är hönan och vad är ägget här?
Skicka en kommentar