I torsdags var jag och såg Suzanne Ostens pjäs Tröstar jag dig nu? Blev väldigt berörd. Om barn och barnet inom oss. Om barns utsatthet och beroende. Om behov som inte uppfylls, om hål som blir kvar – även i vuxen ålder. Skådisarna var så exakta i sina barntolkningar. Nästan kusligt. Bebisar, ettåringar, sjuåringar, tolvåringar... Jag såg mina egna barn, såg deras rörelser, deras uttryck, deras manér. Väldigt skickligt gjort. Om ni har möjlighet. Gå och se.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar