Okej, deklarationen är inlämnad (halv åtta i går... det är lite mer komplicerat när man har eget företag, är min dåliga ursäkt...).
Det här med naturliga förlossningar – Jag får gåshud när man pratar om naturlighet. För vad är naturligt? Att ligga i en grotta med jordgolv och föda på egen hand? Där bara de starkaste mammorna och barnen överlever? Är det då inte lika naturligt med tandvärk, självläkta benbrott, att dö av sprucken blindtarm, eller närsynthet? Naturligt borde väl vara att föda så säkert och smärtfritt som möjligt?
Eftersom ni så frikostigt delat med er av era erfarenheter klistrar jag här in en krönika jag skrev om mina förlossningar (som också handlar om min syn på naturlighet). Och ja, jag erkänner. Jag är lite knäpp... Och säkert mycket styrd av denna naturlighetshets i en illa kombination av prestationspress... (Läs så förstår ni.)
Här kommer krönikan (hittade tyvärr ingen länk, men den är publicerad i VLT för något år sedan):
Jag sitter som alla andra och bölar framför Barnmorskorna på tv varje vecka. Det är fantastiskt med alla nyfödda ungar, kämpande mammor, rörda pappor och snälla barnmorskor.
Men jag kan inte låta bli att bli lite illa till mods. Alla är så duktiga. Barnmorskorna säger hela tiden ”åh, vad duktig du är” till mammorna. ”Du står och ammar alldeles nyförlöst, vad fantastiskt duktigt!” Hur mycket man än säger att en förlossning inte handlar om prestation, så blir det lite så ändå. Barnmorskor beklagar sig över att dagens föderskor har för höga förväntningar, vill ha så mycket kontroll. Om vi bara slutade vara rädda, insåg att förlossningar är det ”naturligaste” i världen och att vi kvinnor KAN det här – om vi bara vågar släppa kontrollen.
Jag har massor av vänner som var livrädda inför förlossningen. De nojade om att skrika, spricka, kissa och bajsa på sig, tappa den där berömda kontrollen – det gick hur bra som helst för dem.
Jag däremot var superkaxig. Jag var ju allt det där barnmorskorna efterlyste! Inte rädd för smärtan, inte rädd om kontrollen, bra kontakt med min kropp, en mamma med lätta och snabba förlossningar (kunde hon så kan jag, liksom). Jag var påläst och redo och litade till hundra procent på min kropp. Den kaxigheten fick jag äta upp. Efter 36 timmar blev det akut snitt. När jag en vecka senare sitter hos min barnmorska och frågar hur det blir nästa gång försäkrar hon att det blir planerat snitt då. ”Nej, jag menar, får jag försöka igen?” undrar jag.
Inför andra gången förbereder jag mig ordentligt, det räckte inte att tro på sig själv tydligen. Jag yogar, vattengympar, övar andning, går i terapi… Fortfarande inte rädd. Efter 68 timmar slutar det med katastrofsnitt.
Så blir jag gravid igen. Barnmorskorna försäkrar att jag denna gång ska få planerat snitt. Men jag vill försöka igen. Jag går profylaxkurs, läser fler böcker, övar och tränar ännu mer. Med lite tjat tillåts jag försöka vaginalt en tredje (och sista) gång, med vissa restriktioner: ingen smärtlindring (annat än lustgas och akupunktur), inget värkstimulerande, inga spräckta fosterhinner. Inget forcerat. Hur det slutade? Akut snitt igen.
Det är en av mina stora sorger i livet att jag aldrig fick föda fram mina barn. Men ett har jag lärt mig. Att föda handlar inte om prestation. Det spelar ingen roll hur ”duktig” man är, hur mycket man vill, hur orädd man är, hur villig man än är att släppa kontrollen. Det kan gå hur som helst ändå. I mitt fall gick det ganska bra. Jag har ju tre barn.
Nu vill jag höra allt om era upplevelser och fler tankar om naturlighet och förlossning!!
Inlägg
11 kommentarer:
Första barnet 2och ett halvt dygn. Ryggbedövning räddade mig efter ett dygn. Tog ett tag att återhämta sig ifrån. Andra barnet lustgas 1 och ett halvt dygn. Tredje barnet vägrade komma ut trott många övertalningsförsök. Akut snitt.
Fjärde barnet planerat snitt. Hade jag fött bara naturligt hade jag antagligen varit naturligt död... Tack sjukvården
Här är en med skräck för det "naturliga". Har aldrig sett någon anledning att utsätta sig för smärta i onödan. Inför mitt första barns förlossning blev vi motvilligt lovade planerat snitt pga förlossningsrädsla. Vilken _underbar_ förlossning!! Lugn och ro och ingen panik eller oro för hur bebisen skulle må eller hur det skulle gå. Nej, jag betackar mig för att utsätta sig för "naturliga risker" som man inte behöver ta. Jag är duktig ändå! :-)
I teorin är jag väldigt kritisk till allt snack om "naturlighet" med ungefär samma argument som du. Men jag inser hur otroligt indoktrinerad jag är med vurmen för det "naturliga". Jag känner nämligen en viss stolthet över att jag två gånger har fött barn utan annan smärtlindring än lustgas. Helt sjukt känns det, men det är ändå så det känns. Jag håller dock väldigt tyst om det som regel (undantag nu) :)
Har fött en gång "naturligt", men skulle aldrig göra det igen. Hade inget förtroende för barnmorskan, som lyssnade dåligt och ställde till det i onödan. Snitt nästa gång alltså.
Jag håller med till viss del. Men som en av dem som fött "naturligt" (om det nu räknas om man hade lustgas och akupunktur?) och hade en helt fantastisk upplevelse trots smärtan, så ser jag också det ur en annan synvinkel. Jag upplever att min upplevelse förminskas, att folk tar för givet att jag är "naturlighetshetsare" och att de måste komma med kommentarer som "det är inte säkert det går lika lätt nästa gång" eller på andra sätt vara nedlåtande eller ifrågasätta varför jag inte valde fler och andra smärtlindringar.
Jag är mycket medveten och ödmjuk inför det faktum att jag hade en förlossning utan komplikationer. Det gör mig inte till en bättre eller duktigare människa, men jag tycker att jag också ska ha rätt att känna stolthet över min förlossning och prata om den. Precis som jag tycker man ska få göra oavsett hur ens barn kom till världen.
Men eftersom jag märkt att min förlossning sticker i ögonen på andra tonar jag ner den. Jag tycker det är tråkigt för jag tror att ju fler olika förlossningsberättelser man får höra, desto mindre prestige blir det i att förlossningar ska ske på ett och samma sätt för alla.
Innan jag födde så sa alla i min närhet att jag skulle ta så mycket smärtlindring det bara gick. Det var bara en enda som berättade om sin förlossning som en fantastisk upplevelse, men den berättelsen blev en bra inspiration för mig. Inte så att jag tror att jag kunde styra vad som hände, men det var en mental hjälp att jag visste att möjligheten fanns att jag också skulle se det så. Om hon hade tigit om det eller om jag bara lyssnat på andra så är jag säker på att jag varit räddare och därmed inte fått den upplevelse jag fick.
Har fött 6 barn naturligt. Första barnet blev en katastrof med klipp o sugklocka. men efter honom gav jag mig fan på att de skulle gå bra! Visst ingen smärta i onödan, men jag har lärt mig att de går fortare utan. Jag kanske har lätt att föda barn, men jag hymlar inte om att de gör ont som fasen! Men det jag skulle komma fram till var att ALLA är duktiga mammor. Om man tar bedövning eller inte. Om man får/väljer att föda med snitt eller inte. Varför skulle någon vara en sämre mamma för det? Det är en sån hysteri sunt födande och amning. Jösses vi ska vara tacksamma för den sjukvården vi har idag så mammor och barn överlever :)
Har precis, för 13 dagar sedan, fött barn. Har alltid haft en smått fobisk syn på skelett och framför allt ryggraden så för mig var epidural den största mardrömmen, och jag tänkte att om jag får så jävla ont att jag inte är rädd för sprutan i ryggen så ska jag ha ryggbedövning - inte annars. Jag behövde den inte, klarade mig med lustgas. Nu märker jag att folk tycker jag var "duktig" - säger "wow" och "imponerande". Blir så frustrerad för det är väl inget egenvärde i att ha ont? Jag gjorde inget för att vara duktig, jag som alla andra som föder, utan ville bara överleva på bästa sätt!
Grattis till bebisen!!! Inget fel med att föda utan smärtlindring. Som sagt fick jag ju inget annat än lustgas på min tredje förlossning - fick avstå för att jag överhuvudtaget skulle FÅ försöka vaginalt. Men det funkade ju inte ändå...
Skulle önska att man suddade ut hela duktighetsstämpeln kring födandet. Inte får någon beröm för att de klarat en blindtarmsoperation bra????
Från de hät kommentarerna ser man, att ingen har någon som helst respekt för naturen och sin egen kropp. Det är synd.
Kvinnan är gjord för att föda barn; det är en liten minoritet som inte klarar av det naturligt, utan skulle i naturen ha dött av komplikationer.
Det är inte fint eller duktigt att föda naturligt; det är vanligt. Att gå med i det här teknohysterien och tycka att man är för fin att föda, det är synd.
Jag berättar en liten hemlighet för er: Att föda gör inte ont. Om det göront, så då är något på tok. I största delen av fallen handlar det om fel ställning; många tror, att man föder alltid liggande på rygg eller halv-sittande. Det är ju det värsta ställningen man kan tänka sig!
Dessutom om man är rädd för det gör det ju mera ont. Och efter snitt kan man aldrig vara säker på att man kan föda vaginalt eftersom livmodern har blivit skuren.
Jag födde naturligt, ingen smärtlidande. Inte lustgas, inte akupunktur, ingenting. Jag litade på mig själv och lät kroppen göra det som behövs. Och vet ni vad? Det gjorde faktist inte ont. Tufft var det ibland, kanske som en idrottsprestation, men det gjorde inte ont. Tvärtom, det kändes ljuvligt.
Jag behövde inte oroa mig om barnet hade fått opioider i sig, jag behövde inte sys ihop, jag gick själv från förlossningssalen till vårt rum. Jagär inte duktigare än någon annan; största delen av mammor har helt samma möjlighet som jag.
Sen finns det ju en liten minoritet som av fysiska orsaker bara inte kan föda vaginalt, och då är det ju inte mammans fel. Då ska vi vara tacksamma för modern sjukvård; men fäst uppmärksamhet vid ordet SJUKvård; en frisk föderska har ingen orsak att använda SJUKvård om förlossningen går bra. Och vi borde studera naturliga, normala födelser mera för att se va sku kunna hjälpa framtidens mammor; tänk om vi inte skulle behöva ta risker som kommer av att använda medicinsk smärtlindring? Eller snitt?
Att föda är (vanligtvis) inget sjukdom. Medan jag tycker att dagens sjukvård är att vara tacksam för, tycker jag inte om det, att födandet klassas som ett problem som måste fixas i stället för en möjlighet till en fantastisk upplevelse.
Läste du min krönika? I ursprungsinlägget? Jag var som gjord för att föda "naturligt". Inte rädd, vältränad (var jag då, inte nu), trodde på min kropp, kände min kropp, inte rädd för att göra bort mig eller tappa kontrollen - har aldrig haft problem med att gråta bland folk eller visa andra känslor. Min mamma hade lätta förlossningar... Men. Det gick inte. Det du säger förstör för så många. För de tror att bara de vill tillräckligt mycket, bara de inte är rädda och vågar släppa kontrollen så ska det gå. Men så enkelt är det inte. 25 procent av alla förlossningar slutar i dag i kejsarsnitt. Och andra sidan överlever de flesta kvinnor och barn - till skillnad från den tiden då alla tvingades föda "naturligt" och utan smärtlindring. Jag VET att det finns folk som kan föda utan smärta, där allt går som en dans på rosor. Men det handlar inte om vilja eller tro. Inbilla inte förstföderskorna det. Det är så jävla taskigt. Då är det "deras fel" om det inte funkar.
ninaTT: Det är möjligt att du har en mycket hög smärttröskel eller är oförmögen att känna smärta helt. För oss flesta är värkarna inte behagliga. Mellan 9 och 10 cm i öppningsskedet hade jag inte kunnat hålla mig på benen och stå upp. Jag har hög smärttröskel och tog "bara" lustgas. Trots min höga smärttröskel gör det ont. Tyvärr slutade min förlossning i urakut kejsarsnitt. Hade inte kejsarsnitt funnits hade min son förmodligen dött där och då.
Tror att det är väldigt få såm anser sig vara för "fina" för att föda naturligt. De flesta som väljer att planera sitt snitt bortsettfrån fysiska orsaker, är väldigt rädda för attföda naturligt. En rädsla som är fullt naturlig eftersom födslar är ett vanskligt kapitel både för mor oc barn.
Det är bara att gratulera att du nu hade en så enkel förlossning. Men skuldbelägg inte andra kvinnor för att deras förlossningar inte går lika bra.
Gällande kejsarsnitt finns det dessutom flera moderna studier som visar på att det inte medför högre risk för barn och mamma än "naturlig" förlossning. Så om man nu föredrar det, varför inte?!
Varför ska inte sjävla förlossningen kunna utvecklas och moderniseras då resten av världen gör det!
Skicka en kommentar