Marsch mot mödradödligheten!

Det är lätt att glömma att sånt vi tycker är självklart här i Sverige, inte är det för en mängd miljoner kvinnor runtom i världen. Som rätten till sin egen kropp, rätten att göra abort, rätten att själv bestämma och möjligheten att planera sin familj...

Stöd gärna RFSU i deras marsch mot mödradödligheten den 8 mars (då internationella kvinnodagen fyller 100 år!).

Läs också här! Eller gå med i Facebook-gruppen!

Växa upp till människa, inte man

Läste ett intressant inlägg i frågan om valfrihet eller inte. Är valfrihet något värt att kämpa för?

Läs Anna Kaagaard Kristensens inlägg om hur hon resonerar. Det finaste är att hon vill att sonen Oskar ska växa upp till människa, inte man!

"Att ha olika förväntningar på könen tror jag inte gör någon gott, men ibland så tror jag att det finns människor som behöver könsroller, begränsningar och de osynliga regler som finns, om man inte är bekväm med sig själv eller inte riktigt har hittat sig själv så är det lättare att ta till sig en färdig mall för hur man ska vara och vad man förväntas att göra, jag tror inte att de människorna gillar att könsroller och förväntningar ifrågasätts.

Jag vill att Oskar ska få välja, jag vill inte att han ska behöva anpassa sig för att passa in i normen, jag vill att han ska känna att han är fri och att han har valfrihet, för jag tycker att det är viktigt. Jag kommer fortfarande ihåg hur det det var när man var yngre och osäker på sig själv, jag kommer ihåg att jag kunde välja efter vad som var "rätt" och "fel" istället för det jag verkligen ville, jag ville vara, leva och finnas på samma villkor som alla andra och då trodde jag att man gjorde som alla andra, när jag fick Oskar så gjorde jag det som jag trodde att jag skulle göra, inte som jag ville göra. Jag blir bitter och olycklig av att inte få frihet och valfrihet, jag vill leva för mig, inte för någon annan. Det vill jag att Oskar ska få möjligheten att göra, att leva för sig själv och göra livsval utifrån sig själv istället för att ha andra människor eller en spånig norm som utgångspunkt. Jag vill att Oskar ska växa upp och bli människa, inte man."

Jobba mindre eller inte?

Måste bara få lyfta upp en kommentar till ett tidigare inlägg. Kirsten skriver om hur svårt det är att leva jämställt, när hon vill jobba deltid och han heltid!

Läs det här:

"Vi jobbar heltid båda två och delar rakt av på vab, hämtning, lämning, hushållssysslor, precis som vi delade på f-ledigheten. Jag lagar mer mat och grovstädar mer, men han tvättar, diskar och plockar undan mer.

Men jag skulle vilja jobba deltid. Inte främst för vårt barns skull utan för att jag tycker att det är så livet ska levas - jag tror de allra flesta i samhället skulle må bättre av lite kortare arbetstid. Det är ekonomiskt möjligt för oss att jobba deltid båda två och det är det jag skulle önska. Efter långa diskussioner har vi kommit fram till att vi tycker olika, min man vill inte gå ner i tid. Det skulle alltså funka hur bra som helst på hans jobb och rent ekonomiskt - men han vill inte för han gillar att jobba och tycker att vi får ihop vardag med dagistider och allting bra ändå, eftersom vi kan flexa och ingen av oss pendlar.

Den här frågan sliter jag mitt hår över nu. Ska jag då också jobba heltid av princip, för att inte hamna i en deltidsfälla? Eller ska jag följa min magkänsla i frågan och tagga ner på arbetstiden men ta de konsekvenser som det säkert kommer att innebära? Ekonomiskt kan vi ju ordna ett kompensatoriskt pensionssparande åt mig. Men allt det andra. Mer tid hemma, mer tid med barnet - jag kan tänka mig hur snabbt jag skulle bli den som har koll på allt som är slut och ja, allt det där som jag aktivt vägrar ha koll-monopol på.

Jag har så svårt att leva med idén om att låta dottern växa upp med en pappa (jurist!) som jobbar heltid och mamma som jobbar deltid (socionom!) "för att det bara blev så". Men - ska jag verkligen låta den här principen vara starkare än min andra princip om hur livet ska levas, i ett lugnare tempo, med mer glädje, mindre prylar?

Ibland blir jag bara galen på idealen och tycker att mina egna principer är det som gör mig mest ofri."

Kirsten, jag känner också igen mig jättemycket!!! Och det du beskriver är säkert väldigt. Jag är i och för sig lite workoholic... men jag har alltid strävat efter att vi ska jobba mindre. Min man tycker att det är bra som det är. Jag har tjatat på honom att vi ska gå ner till deltid båda två, han är inte lika villig... Det är alltid jag som har känt att barnen har gått för långa dagar på dagis/fritids och att de började för tidigt. Det är jag som säger att de nog borde vara hemma för att de är lite hängiga... Oftare än han.

Jag tror att det finns många förklaringar till varför det är så. En förklaring är att mammor känner mer skuld över barnen (det gör de, det är inget snack om saken). Mammor jämför sig med andra mammor, i sin omgivning, sin bekantskapskrets, men också mammor ur sin historia, sin egen mamma, mormor och så vidare. Och det är klart att man alltid kommer till korta om man gör det! En jämställd pappa i dag är ju överlägset bättre än alla pappor i hans omgivning. Min man som har varit hemma i snitt 10 månader med varje barn (lika länge som jag) och som hämtar och lämnar varannan dag, och som vabbar varannan gång är ju tusen gånger bättre pappa än alla andra pappor i området, sin egen pappa, sin farfar och så vidare... Och då menar jag inte att han verkligen ÄR en bättre pappa, utan att han känner sig som en superfarsa, jämfört med alla andra. Han känner således ingen ångest och tycker att barnen har det finfint...

Det är en förklaring. Sen har ju han gjort ett större könsrollsmönsterbrott än vad jag har. Han har ÄNDÅ varit borta så mycket på jobbet, jämfört med alla andra män. Jag har hu inte varit borta särskilt mycket jämfört med andra kvinnor. Jag kanske vill efterlikna kvinnorna runt mig, medan han vill mer efterlikna männen runt sig. Vi strävar alltså, i denna fråga, lite åt totalt motsatt håll... Och det blir en konflikt. Inte så att vi bråkar om det, men olika viljor. Jag vill inte gå ner till deltid och hamna i en kvinnofälla där även hemmet hamnar på min lott. Men jag vill samtidigt inte vara borta från barnen mer än nödvändigt.

Ja, det är ingen lätt fråga detta. Mycket komplext och jag vet faktiskt inte vad som är bäst att göra... Just nu försöker jag jobba så lite jag kan. Och så har jag faktiskt tagit tjänstledigt hela nästa januari för att kunna resa bort med hela familjen. Det jag vill allra helst just nu, det är att vara med barnen.

Vad tänker ni kring detta? Vilken princip ska gå först? Hur ska man göra? Vill gärna höra era tankar!

Birgitta om EU:s mammadirektiv

I dag skriver Birgitta Ohlsson om EU:s mammadirektiv i Aftonbladet. Några utdrag:

"Många kvinnor i EU väljer i dag bort barn helt och satsar på karriären eller så ger man upp den när barnen föds.

Effekterna syns i statistiken. EU har världens mest välutbildade hemmafruar. Samtidigt förgubbas och förgummas Europa. Unionens befolkning riskerar att bli en Jurassic Park om inte fler barn föds."

och

"Kvinnor i EU tjänar mindre än män och därför är kvinnors ekonomiska frihet mer begränsad. Ända sedan 1700-talet har makt över den egna plånboken varit en grundbult i den liberala feminismen. Det är hög tid att politiker i Europa inspireras av vår historia. Kvinnor ska inte behöva vara beroende av sin partner för sin försörjning.

EU har uttalade mål om att kvinnor och män skall ha samma möjligheter att förena arbetsliv, privatliv och familjeliv. Det är dags att Europas politiker börjar leverera."

Läs hela debattartikeln här!

Networkingbloggen bloggar om direktivet här! Och Catia på DN bloggar om det här!

Förebilder!

Läs om det här paret! Vilka förebilder! Tycker jag.

De har tillsammans kommit fram till hur de vill leva sitt gemensamma liv. Hur de ska dela upp sysslorna. De strävar efter att leva jämställt. De värderar varandra så pass mycket att de tycker att de båda förtjänar jämställdhet. De tycker båda att den andres tid, jobb, vänner, fritid är lika viktig. Och vilka förebilder för barnen sen! Snacka om demokratiövning på hemmaplan!

Jämfört med den ojämställda familjen där det bara blev så...

Obligatorisk mammaledighet?

Läste ni det här i dag? Att ett nytt EU-förslag kräver obligatorisk mammaledighet i sex veckor, varav två ska vara före förlossning?

Helt absurt. Okej om det formulerades som en rättighet. Men nu framställs det som en skyldighet. Jag kan förstå att man försöker stärka kvinnors rättigheter i länder som inte har någon föräldraförsäkring. Men det ska ju vara rättigheter! Inte skyldigheter. Och varför framställs det som att föräldraskap enbart handlar om mamman? Snacka om kontraproduktivt!

Det var ju för väl att förslagen om obligatorisk amning i sex månader och förbud för nattarbete för kvinnor hamnade i papperskorgen!

Själv har jag jobbat under alla tre föräldraledigheterna, jag var jag frilans under de första två föräldraledigheterna. När jag födde mitt andra barn fick jag min första beställning på tre artiklar till Expressen när hon var tre veckor. Under tredje föräldraledigheten skrev jag boken som den här bloggen bygger på, Skriet från kärnfamiljen.

Läs mer här i DN!

Vad tycker ni om förslaget?

Fria val

Tycker verkligen att det är härligt med alla kommentarer. Ni får mig att tänka till, känna, brinna, ja, allt.

David, du har verkligen en poäng. Att vara hemma med barnen är så mycket mer än att bara vara hemma med barnen. Det är att börja se saker där hemma. Och flera av er har påpekat, mycket klokt, att ett jobb går man ju inte bara till för lönen!

Nej, visst, det kan finnas kvinnor som vill vara hemma - liksom det kan finnas män som vill vara hemma. Men i debatten pratar man nästan uteslutande om "kvinnors val" - de ska få välja om de vill jobba eller vara hemma... Det förutsätter ju att de blir försörjda av någon. Och det är väl lite det jag tycker man då ska vara medveten om. Man ska också vara medveten att man inte bara "väljer" att vara hemma med barnen i några år. Man väljer att ta ett kliv tillbaka från arbetslivet, man väljer att inte vara någon drömrekryt direkt, man väljer bort en utvecklingsmöjlighet i arbetslivet. Man väljer också hemmet som det primära jobbet. Man väljer att bli den som "ser" allt som måste göras. Och det där är rätt svårt att programmera om i efterhand. Jag ser det ständigt och jämt - kvinnor som tagit det mesta av ledigheten, jobbat deltid några år, det är de som sedan klagar på sina män som aldrig ser att det är dammigt, kommer ihåg att mjölken är slut eller att det ska med en gympapåse på onsdagar... Jag känner faktiskt inga feminister som föraktar män. däremot känner jag många kvinnor som tröttnat på att ha huvudansvaret för hemmet, men som inte har råd att skilja sig.

Man kan ändå välja att vara hemma som kvinna. Det är ett fritt land. Men som någon klok skrev: Föräldraförsäkringen ska INTE vara utformad så att den diskriminerar kvinnor på arbetsmarknaden och gör män till familjeförsörjare. Den ska vara individuell.
Take it or leave it.

Vem får kritisera vem?

Att leva jämställt är inte lätt. Det är skitsvårt. Det vet alla som har försökt. Men för mig och för många med mig är det ännu svårare att stå ut med ojämställdhet. Därför fortsätter man att försöka. Man lyckas inte alltid. Fine. Jag driver opinion kring frågor om jämställdhet och familjeliv. Jag trampar alltid folk på tårna. Det är ofrånkomligt. Tycker man något så gör man det. Vill man förändra samhället på något sätt (politik!) så kommer man att stöta sig med folk som vill ha det som man har det. Vill man inte förändra något kommer man att stöta sig med fok som vill förändra.

Jag ska vara helt ärlig. Jag strävar inte efter att varje familj ska dela precis, exakt lika. Det är inte det som är målet. Mitt mål är att mammor och pappor ska ses som föräldrar och inte ha en massa skilda förväntningar på sig, beroende på kön. Jag vill att pappor ska ses som likvärdiga föräldrar, att mammor ska vara lika välkomna på arbetsmarknaden.

Jag vill luckra upp föreställningar kring kön och föräldraskap. Jag vill att mina barn, oavsett kön, ska växa upp och kunna välja sina liv. Det tror inte jag de kan i dag.

Självklart får varje individ välja hur den vill leva sitt liv. Men det finns saker individen inte kan påverka. Som arbetsgivarnas inställning till kvinnor i barnafödande ålder. Eller den allmänna föreställningen att en mamma som bara är hemma med sitt barn i tre månader är en dålig mamma, medan en pappa som är hemma tre månader med sin bebis är en toppenpappa.

Föreställningarna kring kön och hur vi förväntas tycka, tänka och agera sitter så djupt. Det är därför en mamma så mycket oftare får dåligt samvete för ett missat julspel på skolan än en pappa. Och det är nog därför döttrarna tar hand om sina gamla föräldrar och inte sönerna. Hur som helst så har vi ett samhälle som till stora delar förlitar sig på kvinnors omvårdande förmåga, hennes skuldkänslor och inbyggda förväntningar på henne hur hon ska bete sig. Samhället skulle krackelera om kvinnor krävde samma villkor som männen. Detta förlorar inte bara kvinnorna på - ekonomiskt (samtidigt som de vinner på sina nära relationer) - männen förlorar också. I sin relation till sina barn, sina gamla föräldrar. Det är ingen tävlan om vem som har mest pengar vid sin död det handlar om. Det handlar om att det är en illusion att våra barn skulle växa upp och helt fritt kunna VÄLJA sina liv.

Så länge vi lever ojämställt i familjerna, kommer vi att göra det ute i arbetslivet, och så länge vi gör det kommer kvinnor diskrimineras redan från början i arbetslivet. Trots att kvinnor har högre utbildningsnivå i dag hamnar de efter både när det gäller lön och högre befattningar. Och kvinnor har betydligt oftare ofrivilliga deltider.

Den dagen vi får ett jämställt samhälle kommer det inte att spela någon roll att en kvinna väljer att vara hemma med sina barn i flera år (jo, det kommer att spela roll för henne, men inte för övriga samhället). Då kanske en man också väljer det. Och självklart är vi olika, så folk kommer att välja olika. Men kanske med större variation än vad vi väljer nu (då i princip alla småbarnspappor väljer att jobba 100 procent och i princip alla småbarnsmammor (69 procent eller vade det är, det står i min bok) väljer att jobba deltid).

Hur man än väljer så kan det finnas en poäng att fundera över dessa tre frågor:
1. hur skulle jag klara mig om jag blev ensamstående?
2. vad får jag för pension?
3. vad för jag vidare för mönster till mina barn?

"Det är ju bara nu, när barnen är små..."

Det hör jag ofta från mammor som tar i stort sett hela föräldraledigheten och sedan går ner till deltid. Och visst, det är jättebra att satsa på sina barn. Problemet är att papporna under samma tid jobbar mer än någonsin (jag har tjatat om det förut, småbarnspappor är den grupp i Sverige som jobbar MEST av alla).

Jag har också tidigare skrivit om hur nu 80-talistföräldrarna gör revolt mot oss 70-talistföräldrar (här och här). Många är mycket mer konservativa än vi var. Eller. 70-talisterna kämpar med jämställdheten och pratar om livspussel, 80-talistföräldrarna pratar inte om jämställdhet och skulle aldrig komma på tanken att prata om något livspussel! Jag fick ju många av mina teorier bekräftade i senaste numret av mama där de just har undersökt hur 80-talistföräldrarna resonerar och tänker i de här frågorna. Läs! Det var verkligen superintressant!

Om det nu vore så väl att det bara är när barnen är små så kanske kvinnorna hinner ifatt männen sen. Vi ska ju, mycket riktigt, jobba rätt länge innan vi går i pension. Men tyvärr. Det brukar inte bli så. Kvinnorna kommer inte ikapp. Läser just nu en text om kvinnor som tar hand om sina sjukliga gamla föräldrar. Och mönstret går igen där också! För det är inte sönerna som tar hand om gamla mamma. Det är döttrarna. Och rätt många kvinnor går ner på deltid för att ha tid att ta hand om sina gamla föräldrar.

Denna omvårdande förmåga som många kvinnor står för är ju förstås underbar, men visst vore det mycket, mycket mer rättvist om vi delade på den? För det blir en rejäl ekonomisk förlust för kvinnorna! Okej, om de hittar en man som de lever med livet ut - då har de kanske sitt på det torra. Men om man INTE gör det, är risken stor att man en dag står där som fattigpensionär. Tyvärr. Det handlar inte alls bara om nu, när barnen är små...

Tänk kärlek!

Har följt Ulricas kamp mot cancern allt sedan hon var med i ett reportage i tidningen där jag jobbar (M-magasin) med en fantastisk bild av Elisabeth Ohlson Wallin. I dag är det sorg på redaktionen. I morse somnade Ulrica in.

Jag har aldrig träffat henne, men tänkt på henne så mycket. Nu tänker jag på hennes underbara man och hennes fina barn.

Jag säger som Ulrica: Tänk kärlek!

Elin Grelsson

Jag har upptäck en alldeles fantastisk blogg - ja, jag vet den är inte ny, och hon är inte ny, det är bara jag som är sen... Men varje gång jag läser på Elin Grelssons blogg blir jag så glad!

Jag har varit feminist i tja, lite drygt en tredjedel av mitt liv. Rätt länge i alla fall. Och jag känner ju själv hur mitt engagemang har förändrats. I dag har jag koncentrerat mig på familjeliv och jämställdhet. Inte för att jag tycker att det är viktigast, utan för att det är det ämnet jag kan. Och för att jag tror att det är här jag kan göra någon nytta. Men det är klart. Några av de där mer grundläggande feministiska frågorna. De stora frågorna. De existentiella - de jag var alldeles uppslukad av som 20+feminist för snart 20 år sedan - de kommer jag inte lika ofta till. Och det är därför jag läser Elin Grelsson med så stor behållning. Hon påminner mig! Om de starka känslor jag fick när jag för första gången läste Nina Björks Under det rosa täcket, eller Carin Holmbergs Det kallas kärlek. Eller Simone de Beauvoirs Det andra könet (vad tror ni att mitt tredje barn heter?) eller Judith Butlers Gender Trouble.

Läs bara här:

"Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder."

Här hittar du hela inlägget!

Sceniska sextrakasserier igen!

Ja, jag har ju skrivit rätt mycket om det här med de "manliga genierna" som är så stora konstnärer att man inte får protestera när de sextrakasserar sina kvinnliga medarbetare... (bland annat här, här och här). Ni har väl hängt med i debatten? Nu händer det verkligen grejer! En tredjedel av alla kvinnliga skådespelare har utsatts för sexuella trakasserier! En tredjedel!

Unni skriver bra här! Maria Schottenius på DN skriver här:

"På samma sätt som det är svårt att bli chef eller arbetsledare om det kommer fram att man är rasist eller främlingsfientlig bör det vara omöjligt att personer som väver in sexuell makt i sitt ledarskap ska komma i fråga för ansvarspositioner. Om man vid chefstillsättningar har en tydlig policy, kommer många att skärpa sig. Det är också ett skydd för unga personer, kvinnor och män, som ska utvecklas inom sina scen­yrken, att problemet är identifierat och saken motarbetad."

Jenny Aschenbrenner skriver också bra om manskulturen inom scenkonsten i Aftonbladet. Läs här!

"Nu finns det fakta. Nu kan vi äntligen börja prata om det utan att låta som sippa fröknar med moralpanik.

Prata om att den svenska scenkonstens dyrkan av det manliga geniet skett på bekostnad av potentiella kvinnliga genier.

Prata om att alla dessa teatertanter sitter i salongen och applåderar en sexism som förklätts till konstnärliga processer."

Ps. Trots hela Jennys text kommenterar en person i kommentatorsfältet under att kvinnor är allt för lättkränkta...

Om fantastiska mediepappor

Läser en krönika av Martin Ezpeletas om Marcus Birro som självutnämnd superfarsa. Och ja, visst är det sant att pappor kommer undan med mycket mer. Och hyllas för mycket mindre. Jag har själv varit med och hyllat. Man är liksom så jäkla tacksam att även män definierar sig som föräldrar och slåss för ett jämställd föräldraskap...

Detta var en elegant sågning av alla "fantastiska" mediepappor, läs bara här:

"Jag har själv bloggat om mina barn. Berättat att de är förlängningen av mitt kött och förädlingen av min själ. Att när min dotter tittar mig i ögonen älskar jag livet.

Sen har jag gått runt med mössan och fyllt den med bekräftelse. Oftast av kvinnor, som tycker jag är en fantastisk och kärleksfull pappa.

Det är så otroligt lätt att kamma hem jämställdhetspoäng, när man blir hyllad för det lilla man gör men inte ställs till svars för allt man inte gör."

Ja, det är ju sant. För hur närvarande kan Marcus Birro egentligen vara när han i ena kanalen går till final i På spåret och i andra kanalen röstas ut från Let's dance...

Läs hela krönikan här!

Två steg framåt, ett steg bakåt!

Jag har tagit en datorfri helg! Underbart! Men, förstås har jag kollat jobbmejl, facebook och twitter då och då i iphonen...

Redan i fredags tänkte jag länka till Anna Laestadius Larssons krönika i SvD. Känns nästan som vår bok, Skriet från kärnfamiljen, nedtankad i en krönika! Jag var dessutom på samma fantastiska föreläsning av konstintendenten (och feministen) Margareta Gynning som pratade om hur man genom historien avmaktifierar kvinnor som tar ett kliv framåt. Det vi i boken kallar balansering (alltså inte vårt begrepp, utan det finns forskning kring detta). Läs här ur Annas krönika:

"Så fort kvinnor har stakat ut nya vägar, vips så har mammaidealiserandet kommit tillbaka. Kanske är det så vi ska läsa vår tids husmorstrend och fascination över hemmafruar? I dag tar fler kvinnor än män universitetsexamen, kvinnor leder stora företag, nästan hälften av riksdagsledamöterna och hälften av ministrarna i Sverige är kvinnor. Och vilken månad som helst nu firar, enligt The Economist, USA att kvinnor kliver över 50 procenttröskeln för att utgöra majoriteten av den amerikanska arbetsstyrkan. Kvinnors ekonomiska frigörelse är vår tids största sociala skifte. Därav surdegarna, husmorsbloggarna och Anna Anka. Inredningshajpen, Mad Men-modet och lyckade mammor- reportagen i tidningen Mama: Titta, jag har långkok på spisen – jag är inte farlig!"

Läs hela Annas krönika här!

"Jag är så stark..."

Nyligen träffade jag en kvinna som berättade om sitt destruktiva förhållande till sin man som hon levt ihop med i över 20 år. Kvinnan ifråga är en mycket karismatisk och energirik kvinna.

Hon berättade hur mannen straffade henne med tystnad, kränkte henne, nedvärderade henne, styrde med sitt dåliga humör, kritiserade henne, lät henne ta hand om vardagen...

Hon avslutar med att säga något jag hört så mycket på sista tiden: "Vilken tur ändå att det är JAG som lever med honom. JAG som är så stark, jag som kan hantera honom, jag som inte låter mig kuvas, jag som vågar säga ifrån... Tänk om det var lilla Greta från Sveg som levde ihop med min man, en sån kvinna skulle ju totalt knäckas."

Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta från kvinnor som lever i dåliga förhållanden. Att de KLARAR AV det. Att de är så starka. Att de är jämlika och tar ingen skit.

Vad de gör är att de distanserar sig från "den misshandlade kvinnan", "den kuvade kvinnan".

Jag har också hört kvinnor i min omgivning berätta om sina passionerade, dramatiska förhållanden där de ibland "ryker ihop" och "pucklar på varandra". Det beskrivs inte som misshandel, det beskrivs som att "de slår varandra". Och så kommer tillägget: "Jag är ju ingen stackars misshandlad kvinna, jag säger ju ifrån, jag slår honom också, jag biter ifrån och är stark och det är därför vi har våra duster..."

Men vad tror de? Att den misshandlade kvinnan är en stackars Julia Roberts-typ i filmen Sova med fiender som står och sorterar konserver och hänger handdukarna raka för att mannen inte ska bli rasande? Jag tror att urtypen för misshandelsförhållanden är när både kvinnan och mannen bråkar högljutt, när hon är "stark" (hatar det uttrycket) och säger ifrån, när hon utmanar honom. Men där han faktiskt går över gränsen och använder sin styrka för att få tyst på henne eller dominera. Och det är inte tillåtet. Jag har hört riktigt medvetna feminister säga så här. Att de blivit slagna med att de slagit tillbaka. Att de minsann inte är någon misshandlad kvinna.

Den här distanseringen från "de andra", "de förtryckta kvinnorna" är bara av ondo, tror jag. Ingen vill identifiera sig med henne. Hon är ett offer, och ingen vill vara ett offer. Och när någon stark kvinna går ut och berättar att hon blivit slagen är det få som tror henne - hon stämmer ju inte in i bilden av den stackars Sova med fiender-kvinnan. Som Unni Drougge som trots en fällande dom blir ifrågasatt. Det händer gång på gång. Och jag blir lika förbannad varje gång.

Det är som arketypen av det mobbade barnet – ni vet det underviktiga lilla stackars barnet som inte törs öppna munnen, med stora glasögon som smyger längs väggarna. Som ALLA vet att det är dumt att mobba. Men de flesta mobbade barn ser inte ut så. De är obekväma, passar inte in, tar mycket plats, ifrågasätter. Och då plötsligt är det inte lika synd om dem... Och det kallas inte för mobbing. Har blivit så arg varje gång man ser den där bilden av det mobbade barnet reproduceras i tv-reklamen mot mobbing... Det är få som ger sig på de tysta, undergivna - de blir kanske utfrysta (och det är också mobbing), men det är de "besvärliga" som framför allt blir mobbade. Även i vuxenvärlden. Det är sådana starka kvinnor som Elisabet Höglund som blir mobbade.

En annan kvinna i min närhet som är enormt "stark" och självständig vittnar om hur hon skrämdes av sin mans ilska. Skrämdes till tystnad. "Han skulle aldrig slå mig, men man vill ju inte reta upp honom, man undviker att göra honom arg." Och så: "Men det är tur att det är jag, jag som är så stark..." Att ha en partner som säger sig älska en, som skrämmer en till tystnad - i min bok är det misshandel, psykisk sådan!

På samma sätt hör man hur kvinnor i alla tider distanserat sig från våldtäkt. "Jag ville inte, men det var ju inte så att han våldtog mig..."

Så min önskan för framtiden är att slippa höra om "starka" kvinnor. Om sådana som kan "hantera" sådana män. Och att man slutar dela upp i vi och dem. För det hjälper verkligen inte de misshandlade kvinnorna.

Amningsdebatt i Aktuellt

Okej, och så här gick det... Kändes väl helt okej, men fem minuter är verkligen försvinnande kort! Inte hinner man säga det man skulle vilja...

Min åsikt är i alla fall att man ska lägga korten på bordet, visa alla studier, både de som talar för amning och de som talar mot. Och sen kan mammor och pappor göra egna val - amma eller inte amma. En jobbig amningsstart kan förstöra så mycket annat - anknytning till barnet, hela den där första mysiga tiden - i det fallet kan det vara skönt att veta att amning inte är på liv och död i Sverige. Att det inte hjälper mot allergier. Att det inte skyddar mer än nämnvärt mot infektioner. Att det INTE är det bästa för barnet att helammas i sex månader (men att det är fullt möjligt).

Mycket av det jag ville säga men inte hann ;-) finns här i det här inlägget.

Catia Hultquist skriver utförligt och välskrivet på DN om hela den naturlighetsvurm som till stora delar lever kvar inom gravid- och mödravården. Läs här!

Läs också artikeln om Mona Broshammar som inte ammade sin dotter.

Här är inslaget, men det ligger nog bara ute ett kort tag.

Om amning i dag på Aktuellt

Nu ringde precis Lennart Persson från Aktuellt och frågade om jag vill debattera amning i dag i direktsändning. Som alltid blir man ju lite pirrig när man får frågan, men det är klart jag vill!

Håll tummarna för mig i kväll!

Årets Mappie: Elisabet Höglund!

I går var jag förstås med och hejade fram Årets Mappie. Jag är ju till vardags redaktionschef på tidningen M-magasin som varje år tillsammans med läsarna plockar fram den kvinna 50+ som inspirerar oss mest. Och i år (eller egentligen för förra året) blev det då helt välförtjänt Elisabet Höglund!

Finns det nån kvinna som fått ta emot så enormt mycket skit under åren? Hon är en fantastiskt duktig journalist, ett superproffs och ändå får hon bara en massa kommentarer om hur hon ser ut. I dag skriver hon lika vasst som vanligt sin krönika. Läs här!

Och på denna fråga:

"Min fråga är varför ingen hånar Fredrik Reinfeldt för att han bär en Longines-klocka värd 22 000 kronor eller Göran Persson för att han släpade runt på en handgjord läderportfölj värd 55 000 kronor? Och varför det är okej att maktelitens män går klädda i specialbeställda handsydda kostymer i 20 000–30 000-kronorsklassen och kör stadsjeep, BMW och andra lyxbilar, medan Mona Sahlin hånas för att hon råkar ha fått en väska för 6 000 kronor i födelsedagspresent?"

Så kan jag bara svara: M-magasin! I senaste numret (nummer 3) som de som var på mappie-galan i går fick ett förhansex av i går har jag och mina kollegor skrivit om just detta - männens statusprylar och hur många Sahlin-väskor det går på Eliasson-klocka, för att ta ett exempel. Missa inte! (Man KAN läsa tidningen trots att man ännu inte har fyllt 50, jag har ju rätt många år kvar själv ;-)

Grattis Elisabet!

Här har Networkingbloggen skrivit om Elisabets krönika.

Fler mammor i EU!

"Vi får inte glömma bort att jämställdhet mellan kvinnor och män är ett av EU:s grundläggande värden. Jämställdhet är en grundläggande rättighet och en nödvändig förutsättning för att EU skall kunna uppnå sina mål om tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning."

Birgitta Ohlsson skriver i dag på Expressens debattsida. Läs här!

Lägga sig i eller inte, det är frågan

Charlie Weimers, tack för länken till ditt debattinlägg på Newsmill angående Birgitta Ohlssons sätt att sköta sin bebis! Läste artikeln och tycker det är bra att du inte tycker att man ska lägga sig i hur Birgitta och hennes man hantera sin kommande bebis.

Men jag håller inte med dig om att "allt inte är politik". Jag skulle ju påstå att det är en illussion att de flesta blivande föräldrar (kanske inga?) kan sätta sig ner och helt objektivt och neutralt och jämställt tillsammans komma överens om hur just de i deras familj ska göra med omhändertagandet av barnen. Det visar ju inte minst denna debatt om Birgitta Ohlsson!

Män och kvinnor har skilda förutsättningar i dagens Sverige när det kommer till föräldraskap (och arbetsliv). Kvinnor kan till exempel inte välja att inte bli diskriminerade på arbetsmarknaden för att de troligen kommer att bli mammor och ta större delen av föräldraledigheten. Dessutom har de redan lägre lön från början.

Nej, det där förutsättningslösa samtalet vid köksbordet följer allt för ofta samhällets strukturella förväntningar för att åtminstone jag ska tro att det är en slump.

Den dagen vi har ett jämställt samhälle och där föräldrar oavsett kön är lika högt värderade, liksom arbetskraft oavsett kön är lika högt värderade. När det inte finns en massa uttalade och outtalade förväntningar på mammor som inte finns på pappor och vice versa - DÅ kommer familjer att kunna sätta sig ner vid köksbordet och prata om hur de ska göra just i sin familj.

Så sorry. I detta fall tycker jag att barnens rätt till båda sina föräldrar, kvinnors rätt att inte diskrimineras på arbetsmarknaden och mäns rätt att inte bli diskriminerade som föräldrar går före rätten att själva fördela en försäkring som STATEN delar ut. Jag är förstås för en totalt individualiserad föräldraförsäkring. Sen kan man själv bekosta en längre vistelse hemma, eller strunta i att ta ut sina dagar. Om man vill det. Men vi kan inte ha en försäkring som så diskriminerar kvinnor i arbetslivet och som så cementerar könsrollerna för både män och kvinnor. Och som inte står på barnens sida och deras rätt till båda sina föräldrar.

Och staten borde betala ut Birgittas del av föräldraförsäkringem till henne och hennes mans del till honom. Take it or leave it.

Och apropå Kapten klänning...

...så skriver Ann- Charlotte Marteus i dag i Expressen att hon hoppas att inte Kapten klänning avskräcker män från att vara feminister:

"En man som kallar sig feminist har moralisk resning. Det är stort att inse att det egna könet förtrycker det andra och att vilja ändra på det.
Det är beundransvärt att se bortom det snäva egenintresset och särskilt beundransvärt av en man att solidarisera sig med kvinnor. Den klassiska manligheten bygger ju på att män noga aktar sig för tjejbaciller och med livet som insats undviker att uppträda frökenaktigt.
Att kalla sig feminist är, i förhållande till den strängaste mansnormen, att kastrera sig. Därav "Kapten Klänning"."

Jag tycker att det är bra att Ann-Charlotte tar upp detta. För i debatten nu har det blivit som att man nu en gång för alla har insett att man aldrig ska lita på feministiska män! Och det är ju fruktansvärt! Och det är en tecken på en fruktansvärd manssyn (främst omhuldad av män). Att de som inte är feminister visar sitt rätta jag. Och att om man som man solidariserar sig med kvinnors underordning och ser att det finns strukturer i samhället som faktiskt diskriminerar kvinnor (och då också givet män) - så LJUGER man, eller "spelar".

Och att mansgrisarna som beter sig som svin är de "ärliga" männen - som män ska vara och är!

Nej, jag tror mer om många män än så. Jag har flera i min omgivning som tycker att det är viktigt med jämställdhet och på allvar tycker att män och kvinnor är lika mycket värda och förtjänar lika rättigheter.

Ps. Jag skrev det här inlägget ovan i eftermiddags. På vägen hem på bussen läste jag Expressen kultur. Och vad hittar jag där om inte exakt samma resonemang (bara lite mer genomtänkt och bättre formulerat - som sig bör i tidningen)! Läs bara detta av Natalia Kazmierska!

KD-gubbarna och Birgitta Ohlsson

Inte så oväntat ger sig nu KD-gubbarna in i debatten om hur Birgitta ska välja att leva sitt liv efter förlossningen.


"Om min fru varit i den situationen hade hon inte gjort det, och jag skulle ha hållit med henne. Det är viktigt med barnen, det är ingen tvekan om det", säger Kjell Eldensjö, riksdagsman (KD).

En smart bekant i min närhet kommenterade: Frågan är om HAN hade tagit jobbet om hans fru skulle ha varit i den situationen...

Och en annan smarting sa: Om nu KD-gubbarna tycker att det är så viktigt att vara hemma med bebisarna - varför är de inte det då?

Haha!

Ps. I går var jag förresten på bloggalan. Det var ju lite roligt att alla som var där tittade ner i sina Iphone och twittrade live i stället för att titta på scenen ;-) Grattis alla nominerade och förstås alla som vann!

Borde Birgitta stanna hemma?

Jag hade inte ens tänkte kommentera detta att Birgitta Ohlsson räknades bort av en massa människor för att hon är gravid. Men så läste jag Eva Sternbergs debattartikel i Expressen... Eva Sternberg tycker att Birgitta bör stanna hemma och att det är katastrof inte bara för Birgittas barn och Birgitta utan hela borgerligheten om Birgitta åker till Bryssel...

"Mina båda döttrar har jag absolut inte uppmuntrat att lämna sitt kvinnokön för att bli generaldirektörer eller styrelseledamöter i börsnoterade bolag. Efter det att jag hade startat mässan Kvinnor Kan stod det helt klart för mig, att vi kvinnor inte ska lämna våra hem överhuvudtaget. Ska vi göra något så skall vi göra det med vårt hem som bas.
Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder."

och

"Människans barn föds egentligen två år och tre månader för tidigt med tanke på hjärnans utveckling. Kvinnor har genom historien förstått det lilla barnets speciella behov - fram till Alva Myrdal. Vi ska vara tacksamma mot våra anmödrar, som har stått på sig och förklarat för männen att barnens rätt ska sättas främst.
Tyvärr fick ett antal överklass- och medelklasskvinnor, inklusive min egen mor, i början av 1900-talet för sig att det som männen gjorde var finare och bättre. Det är våra mödrar och min generation, som ska ta på sig skulden för att Birgitta inte förstår bättre än att hellre arbeta i Bryssel för mänskliga rättigheter än för sitt eget barns rätt till tid med sin mamma.
Folkpartiet går nu in i en tid som liknar Socialdemokraternas under Alva Myrdal. Det är en väg mot borgerlighetens undergång."

Oj, oj. Man vet inte vad man ska börja... Jo, jag ska börja med att citera Katerina Janouch från hennes blogg:

"En sak ska jag berätta för dig Eva Sternberg, och det är att du borde läsa på din historia lite bättre. Detta att vi mammor själva tar hand om våra små barn är en tämligen ny lyx, en mycket ung företeelse som inte alls är av naturen ”given”. Ja, det är kvinnan som är gravid, kvinnan som ammar, men sedan är det långtifrån så att mammor alltid – fram till Alva Myrdal - varit den här Bullerbygestalten som du och de andra debattörerna gärna lyfter fram som den enda goda förebilden. Tvärtom har mödrar genom historien lämnat bort sina barn i stor skala, både de välbemedlade och de fattiga. Barn har tagits om hand av tjänstefolk, äldre släktingar, pigor, kammarjungfrur, andra barn… Kanske inte män/fäder, men varför skulle en kärleksfull pappa vara ett sämre alternativ än en kärleksfull mamma? Kvinnor har både velat arbeta och gjort det. Dock används moderskapet som ett förtryckarargument för att hålla kvinnorna nere. Underförstått, har du en gång blivit mor så är det detta din enda uppgift här i livet, och något annat bör du aldrig strävat efter. Men bara för att vi har det biologiska privilegiet att föda barn, betyder det inte att vi inte duger annat till! Vi kan visst arbeta utanför hemmet, vi kan visst vara chefer och politiker. I vår moderna tid måste inte det ena utesluta det andra. Tvärtom. I dag har vi alla möjligheter att kombinera rollerna på bästa sätt."

Jag håller med om att man aldrig kan veta hur man reagerar som kvinna när man får en liten bebis. Inte om man är man heller. Men jag stör mig något enormt på denna historieförfalskning som biologister och många hemmaföräldrar brukar dra till med. Att mammor alltid har varit med sina barn. Så har det absolut inte varit. Det är bara i modern tid föräldrar har lyxen att vara "lediga" med sina barn. Tidigare har man alltid jobbat för att överleva. Spelar ingen roll att man fått barn. Och barn sågs inte som barn särskilt länge heller. Det moderna barnet är en rätt modern uppfinning. De fick också jobba. Så tidigt de kunde. Och de som hade råd att gå hemma och dra med sina barn, de i överklassen, gjorde det inte heller. De lämnade sina barn till ammor och guvernanter.

Ps. Lite pinsamt är det också att Hanne Kjöller ger sig på Birgitta Ohlsson i dagens DN... Hittar det inte på nätet, men andemeningen går inte att ta miste på. Kjöller tycker att Birgitta ska stanna hemma med bebisen... Men titta här vem som kommer till Birgittas försvar! Maria Abrahamsson!

Ps 2. Några andra som bloggar bra om detta: Unni och Maria och Mia.

Kvinnor, mat och kropp

I går var jag och såg föreställningen Matdesperat. Det är egentligen mer än en föreställning. Det är ett så kallat underhållningsseminarium. En föreställning, en föreläsning.

Det är Mi Ridell, Paula Ternström och Grynet Molvig som har satt ihop en föreställning om kvinnor och deras förhållande till mat och sin kropp. I små korta scener får man se hur mammor för över sin bantningshysteri på sina döttrar, hur tjejer tävlar om att dissa sin kropp och mycket mycket mer. Det var mycket igenkänning, många klumpar i magen och en hel del skratt.

Texterna var skrivna av bland andra Carin Mannheimer, Moa Herngren, Karin Thunberg och Linda Skugge. Linda hade skrivit en jättefin text om hur en anorektisk tjej försöker få kontroll över sin kropp. Verkligen berörande. Men jag blev lite ledsen när jag läste det här i dag...

Föreställningen ordnas i samarbete med 1,6- och 2,6-miljonersklubben och spelas på olika Elite Hotel runt om i landet. Har ni möjlighet, gå och se!

Efter föreställningen föreläste en psykologidoktor, Christin Mellner, om kvinnorkroppen genom historien. Hon berättade också om en alldeles ny studie om hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar.

Det var riktigt sorgligt att lyssna på. Egentligen ingenting nytt. Men det är verkligen tragiskt. Ju mer vi går mot kvinnlig frigörelse och jämlikhet, desto mer känner kvinnorna att de måste tygla sina kroppar. Den nya studien bekräftar att nästan alla kvinnor tänker på sina kroppar och sitt utseende extremt mycket. Få är nöjda med sig själva som de är. De flesta vill gå ner några kilo. Många, många säger att självkänslan sitter i utseendet. Läste i en annan studie att kvinnor i SNITT tänker 36 negativa tankar om sin kropp. Om dagen!

Tycker att jag har en rätt sund inställning till min kropp och till mat - men jag känner ändå igen mig. Och under föreställningen poppade det upp minnen från min ungdom som jag nästan hade glömt bort! Som att jag förde bok över all styrketräning jag gjorde varje dag, och hur jag sträckte ut tungan 50 gånger om dagen för att inte få dubbelhaka! Min mormor sa ofta till mig att jag hade så vacker profil... Och hon brukade försöka jobba bort sin dubbelhaka genom att slå på den och sträcka ut tungan... Och jag mindes hur min mamma tog med mig till Viktväktarna när jag bara var 14 år... Jag vägde minst tio kilo mindre då än nu, till samma längd, jag tyckte att jag var tjockare då än vad jag tycker att jag är nu... Och när jag någon gång kom hem på kvällen och sa: Åh, jag har inte ätit på hela dagen! Så svarade min mamma: Vad bra!

Är det inte sjukt? Jag hatar fortfarande att prova kläder. Hatar provrum. Hatar särskilt att prova byxor. Så någonstans sitter det nog fortfarande i. Fast jag slutade banta (ett aktivt beslut) när jag var runt 23-24. Och jag lovade då mig själv att aldrig äta i smyg, aldrig skämmas för vad jag äter, aldrig banta, aldrig klaga på min kropp inför andra (jo, jag har nog gjort det inför min man någon gång, men inte inför mina barn!). Och träna för att må bra och bli stark, inte för att bli smal!

Jag känner att det är superviktigt att jag inte för över något till MINA döttrar (ja, inte min son heller - dagens utseendefixering gäller ju killar också, även om det inte är lika extremt).

Så läser jag sånt här...

Hur tänker ni andra? Vore intressant att höra era reflektioner. Hur förhåller ni er till era kroppar och mat inför era barn? Och. Är vi inte långt ifrån jämställda när vi har ett kvinnokroppsideal som bara några få procent kan uppnå på naturlig väg?

Pappasajter

På senare tid har det dykt upp ett gäng pappabloggar. Jag har skrivit och tipsat om några tidigare. I dag hittade jag denna sajt, via Katerinas blogg: Coola pappor.

Visst kan man le en smula åt den, men om man verkligen tänker efter så är det en revolution som pågår! Och det är fantastiskt! Tidigare, ja bara för tio år sedan, var det ytterst få män som definierade sig som föräldrar, som pappor. Visst de var pappor. Men det var inte deras första identietet. Inte som mammor. Sa man föräldrar tänkte man på mammor. Jag tycker att det är superviktigt att även papporna tar sin plats och identifierar sig med sin papparoll. Sen kommer de kanske inte alltid att göra det på ett sätt alla gillar och i viss mån göra samma misstag som mammorna har gjort, men ändå! Det ska bli spännande att se hur den här små bebisarna födda på 10-talet kommer att definiera föräldrar, mammor och pappor. Jag hoppar, hoppas verkligen på att någon kommer att ha förändrats!

Hör ni! Vi är mitt uppe i en revolution!

Grattis Birgitta!

Jag har alltid gillat Birgitta Ohlsson. Hon är en sann eldsjäl och hon brinner för bland annat jämställdhet (och mycket, mycket annat). Hon är helt rätt person att bli vår nya EU-minister. Grattis Birgitta!

PS. Synd bara att hon inte blev jämställdhetsminister. Nu har vi en EU-minister som har varit rätt kristisk till EU (hon gillar NATO bättre) och en jämställdhetsminister som inte vill vara feminist... Nyamko Sabuni och Birgitta kanske kan byta jobb?

Poliser och deras kvinnosyn...

Jag hade tänkt att skriva några rader apropå polischefen som nu står åtalad för grov våldtäkt bland annat redan i fredags. Men jag orkade inte. Blev så besviken. Jag intervjuade denna Kapten Klänning för cirka 9 år sedan och jag kommer ihåg hur charmad jag blev av honom. Jag fick nytt hopp om polisen efter det samtalet. Det fanns krafter som jobbade mot machokulturen inom polisen. Fantastiskt!

Och så visade det sig att det var HAN som var den höga polischefen...

Vem ska man tro på, tro på, tro på.

Läser Anna Laestadius Larssons krönika i ämnet i SvD och ja, vad finns det att tillägga?

"...kvinnomisshandel är Sveriges polisers vanligaste brott utanför jobbet. Till skillnad från civila svenskar där trafikbrott toppar listan. Mellan 1998 och 2008 åtalades 48 poliser för grov kvinnofridskränkning eller misshandel av fruar, sambor och expartners. Men väldigt få anmälningar, bara en procent, leder till åtal. Betydligt färre än anmälningar mot män i allmänhet."

och:

"Det finns fler problem. Sverige har flest anmälda våldtäkter i‑Europa, 46 per 100 000 invånare. Det kan i och för sig vara en bra siffra som tyder på att tabut är brutet och att det numera är okej för svenska kvinnor att berätta om sexövergrepp. Om det inte var för att även uppklarningsnivån hamnar på jumboplats, bara 13 procent av de anmälda brotten går till åtal.

Hur ser kvinnosynen egentligen ut i den svenska poliskåren, bortom alla vackra ord om genusperspektiv och jämställdhet?"

Läs hela krönikan här!