fredag 19 februari 2010

"Det är ju bara nu, när barnen är små..."

Det hör jag ofta från mammor som tar i stort sett hela föräldraledigheten och sedan går ner till deltid. Och visst, det är jättebra att satsa på sina barn. Problemet är att papporna under samma tid jobbar mer än någonsin (jag har tjatat om det förut, småbarnspappor är den grupp i Sverige som jobbar MEST av alla).

Jag har också tidigare skrivit om hur nu 80-talistföräldrarna gör revolt mot oss 70-talistföräldrar (här och här). Många är mycket mer konservativa än vi var. Eller. 70-talisterna kämpar med jämställdheten och pratar om livspussel, 80-talistföräldrarna pratar inte om jämställdhet och skulle aldrig komma på tanken att prata om något livspussel! Jag fick ju många av mina teorier bekräftade i senaste numret av mama där de just har undersökt hur 80-talistföräldrarna resonerar och tänker i de här frågorna. Läs! Det var verkligen superintressant!

Om det nu vore så väl att det bara är när barnen är små så kanske kvinnorna hinner ifatt männen sen. Vi ska ju, mycket riktigt, jobba rätt länge innan vi går i pension. Men tyvärr. Det brukar inte bli så. Kvinnorna kommer inte ikapp. Läser just nu en text om kvinnor som tar hand om sina sjukliga gamla föräldrar. Och mönstret går igen där också! För det är inte sönerna som tar hand om gamla mamma. Det är döttrarna. Och rätt många kvinnor går ner på deltid för att ha tid att ta hand om sina gamla föräldrar.

Denna omvårdande förmåga som många kvinnor står för är ju förstås underbar, men visst vore det mycket, mycket mer rättvist om vi delade på den? För det blir en rejäl ekonomisk förlust för kvinnorna! Okej, om de hittar en man som de lever med livet ut - då har de kanske sitt på det torra. Men om man INTE gör det, är risken stor att man en dag står där som fattigpensionär. Tyvärr. Det handlar inte alls bara om nu, när barnen är små...

20 kommentarer:

Mia sa...

Det är ju så vi vill ha det , eller? För annars skulle vi väl göra annorlunda?
Jag ser det som att vi blir rikare pensionärer.
För har du någonsin hört någon säga: "Jag ångrar att jag var så mycket hemma med barnen"?
eller:
"Om jag ändå hade jobbat lite mer när barnen var små"? Jag tror de männen som jobbar som mest när barnen är små, de kommer ångra sig.
För om morgondagen vet vi så lite. Kanske jag inte lever tills jag blir pensionär och kan utnyttja de extra slantarna.
Tycker ändå att 80-talisterna är starka och modiga. Man måste följa det man vet är rätt. Och vet du, jag tror vi 70-talister har gjort det! Att kunna vara hemma med barnen såpass länge som vi kan, det är lycka.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Ja, du Mia. Jag jobbar ju mot facit. Mot de kvinnor som nu är 50-60 år... Och jag vet inte hur många brev och samtal vi får från kvinnor som ångrar att de servade sina män. De ångrar förstås inte att de var med sina barn! Problemet är inte att mammorna är med sina barn! Problemet är att papporna INTE är det. Om mamma och pappa delar får mamman tid även för sitt jobb och sin karriär. Och får betydligt bättre förutsättningar när hon sedan går i pension. Oavsett om hon är gift eller inte.

Karin sa...

Jag tycker den aspekten med att ta hand om sina åldrande föräldrar saknas i jämställdhetsdebatten. Jag möter så många döttrar och sonhustrur i mitt jobb (som biståndsbedömmare inom äldreomsorgen) som får pussla med sitt jobb för att hjälpa föräldrar och svärföräldrar. Sönerna har inte alls den pressen med att hjälpa som döttrar har. Jag har ett exempel där en äldre har 4 söner och en dotter, där det är dottern som får rodda allt kring sin gamla, dementa mamma, med resultatet att dottern håller på att slita ut sig.

Vi småbarnsmammor måste släppa fram papporna så de också kan få förmånen att umgås med sina barn och inte ångra på ålderns höst att de inte var med sina barn.

Cecilia sa...

Jag tycker att det är hemskt att om man som kvinna förstår att "barnen är små en så oerhört kort tid" att inte unna sin egen man att vara med och dela på den tiden. Dvs. dela på deltidsarbetet/föräldraledigheten så att båda får njuta! och så att varken mannen eller kvinnan behöver ångra sig sen

Danitra sa...

Jag kan tycka att du framställer det lite väl negativt. För jag ser inte i första hand oss 80-talister som bakåtsträvare när det gäller jämställdhet utan nästan tvärtom. Vi går ut i livet med en självklarhet om att män och kvinnor är jämställda på ett annat sätt än tidigare generationer.

Både jag och vänner till mig valde okonventionella sätt att dela upp föräldraledigheten. Men inte som en revolt eller medvetet jämställdhetsval utan för att det helt enkelt passade familjen bäst så. Det var först när jag stötte på äldre generationer (inte minst 60- och 70-talister) som jag blev varse om hur "fel" vi gjorde.

Nu generaliserar jag självklart, men tendenserna finns där. 80-talister är mer individualister än äldre generationer och med det följer en jämställdhetssträvan även om den inte är uttalad. Vi vill vara som vi vill, inte identifiera oss med grupper - det inkluderar till viss del kön.

FiaLisa sa...

Det finns så mycket att säga om detta, ska se om jag lyckas reda ut tankarna:
1. Ur yrkesperspektivet är karriären viktig i den ålder man skaffar barn. Det är väl en av anledningarna till att papporna jobbar mer än någonsin. I 30-års åldern tar man avstamp för sin framtida yrkeskarriär och kvinnor gör val som påverkar framtiden på andra sätt än männen. Väljer man att jobba deltid under lång tid kommer man efter. Rätt eller fel vet jag inte, men besluten måste tas med öppna ögon.
2. Jag har skrivit om det här förr, men bara för att man väljer att jobba behöver det inte betyda att man inte ger sina barn tid. Strunta i att pimpa huset istället (bo i hyresrätt) och lägg den tiden åt barnen så hinner man både jobba och vara en närvarande förälder.
3. Vad är det papporna har eller inte har fattat när de jobbar mer än någonsin under småbarnsåren? Visst, de har fattat att de förlorar karriärspoäng, de får markservice (det är ju så jobbigt att jobba, klart han ska vila är han kommer hem), de tjänar mycket pengar. Det är belöningar som är rätt uppenbara. De missar barnens utveckling, men det kanske de inte upptäcker förrän det är för sent? Jag vet inte, ibland får jag en känsla av att en del jobbar för att det är bekvämt.

FiaLisa sa...

Jag kom på lite mer när jag tänkte på Mias inlägg.

Jag vet att många ångrar sig och tänker: "Om jag ändå jobbat lite mer när barnen var små" Varje gång pensionskuvertet dimper ner till exempel.

Vad gäller andra citatet: "Jag ångrar att jag var så mycket hemma med barnen" så tycker jag att det påståendet är både naivt och sänker debatten. Det är klart man inte ångrar tid med barnen, men man kan ångra att man inte fördelade tiden annorlunda när barnen var små. Man kan ångra att man gjort sig till servicestation för familjen och offrat sitt eget liv. Man kan ångra att man satsade allt på småbarnsåren och inte planerade för resten av livet. Att man inte underhöll karriären tillräckligt för att kunna få ett rikt yrkesliv när barnen blivit stora, att man inte släppte in maken tillräckligt så att han tog ett större ansvar för familjen med mera.

Rebecka Edgren Aldén sa...

Danitra - jag menar inte att vara negativ till 80-talister. Är bara lite häpen över så många jag har mött och hört på sista tiden som totalt saknar kunskap om varför det är viktigt med jämställdhet. Ja, vissa tar jämställdheten för given. De tror inte att jämställdheten har med valen de gör i sina liv! Det är det jag reagerar på. "Vi är så jämställda ändå! Det gör inget att jag är hemma i fyra år med barnen..."

Helga sa...

Å, det där är så svårt! Vi har ambitionen att leva jämställt, det har vi verkligen och jag tycker att vi klarar det hyfsat. Vi delade nästan lika på f-ledigheten. Och adoption är ett ganska jämställt sätt att få barn på :-)

Men idag jobbar jag 75% och han 100%. För att han vill ha det så. Vi har diskuterat saken flera gånger och var på väg mot en lösning, att jag skulle gå upp till 80-85% och han ner till motsvarande. Men så fick han nytt jobb och vill visa framfötterna, bla bla..

Nu ska vi snart adoptera ett barn till, och jag ska vara FL först. När det är dags att återgå i arbete kommer jag att kräva att maken går ner i tid. Icke förhandlingsbart!

För att inte tala om gamla föräldrar! Det ser jag ständigt i min omgivning att det är döttrarna som tar ansvaret. Totalt.

Anna sa...

Hmm, jag förstår vad det är för poäng med ett stimulerande och utvecklande arbete. Men vad är poängen med att göra karriär? Är det mer pengar? Behöver man dem?

Hur många av de 95% av jordens invånare som har en levnadsstandard motsvarande försörjningsstöd eller lägre tror ni är nöjda med sina liv och mår bra?

Krävs det att man ska tillhöra de 10% av svenskarna som tjänar mer än 27 000 kr i månaden för att man ska kunna ha ett tillräckligt bra liv i Sverige?

FiaLisa sa...

Att göra karriär kan betyda så mycket mer än att tjäna pengar. Att utvecklas med sina arbetsuppgifter, att kunna ta nya utmaningar som man känner får en att växa eller att helt enkelt se till att man har ett arbete som man trivs med och se till att man får stanna där.

Hanna sa...

Ähem. Ordningsfråga: skulle det gå att få till aningens mindre generaliserande termer än 80-talistföräldrar och 70-talistföräldrar? Typ: "ett antal unga föräldrar jag träffat på sistone", respektive "mina upplysta kompisar"?

Hanna sa...

Sen håller jag helt med i sakfrågorna! Ytterligare en aspekt av det här med att hon är hemma alt jobbar deltid: även om det skulle vara så att man hänger ihop med samma person tills döden skiljer en åt, så kan tiden efter det vara väldigt lång att leva på existensminimum...

Mia sa...

Jag vet att det är väldigt många som tycker som jag. Men många kvinnor idag törs inte stå för det. Kanske för att vi blir sänkta i debatter? Kanske för att ni som "sitter med facit" anser att vi "sänker debatten". Jag törs! Jag står för att jag vill vara hemma med barnen. Och om min man vill dela så fine, skulle aldrig neka honom.Men om han inte vill och jag vill, då måste vi få välja.Utan att bli kritiserade. Men borde det inte vara så att vi ska kunna välja själva och kunna få ut en vettig pension trots lång föräldraledighet? För det är ett par år jag pratar om, inte 15 år där man ska serva man och hus som hemmafru. Vet att det inte ser ut så men jag kommer inte ångra mig. Barnen ÄR små så kort tid och jag älskar varje minut med dem.

Anonym sa...

Jag tycker Anna har en poäng faktiskt. Vilka handlar det här inlägget om egentligen? Förskollärarna och lärarna? De som jobbar i affär? De som tar hand om våra äldre eller våra lokaler? De som serverar och servar? Jag skulle inte tro att löneutvecklingen inom alla yrkesgrupper påverkas så värst negativt av några års föräldraledighet. Sen är det förstås en annan sak om kvinnan fortsätter jobba deltid och mannen fortsätter med heltid över en längre tid.

Jag tycker själv det är jätteviktigt att dela föräldraledigheten och vi har själva delat helt "lika". Jag tycker bara att debatten blir lite väl inriktad på just de 10% svenskar som tjänar mer än 27.000 i månaden (om det nu stämmer, har jag inte kollat).
/Marie

Anna sa...

Marie,

Siffran är tagen från vad några forskare i nationalekonomi skrev på DN Debatt nyligen.

Samtidigt säger lyckoforskare att efter ca 30-33.000 kr i månaden så blir man inte lyckligare eller nöjdare av mer pengar (Bengt Brylde, Sveriges Radio). Och det sägs även att den Amerikanska befolkningen i snitt har inte blivit lyckligare trots den extrema ökningen av materiella tillgångar de senaste 50 åren (Nextopia, Dahlén 2008).

Så till att börja med är det inte många kvinnor (eller män för den delen) som har möjlighet att göra en ekonomisk karriär via arbete, och sen är det mycket som tyder på att de varken skulle bli lyckligare eller nöjdare. Ändå är det feminismens högst prioriterade fråga. Om det beror på okunskap eller om man tycker att det är en viktig normativ symbolfråga vet jag inte. Men jag skulle gärna veta.

Ellen sa...

Nej, jag håller med Danitra - inställningen till 80-talister är både lite nedlåtande och rätt felaktig. Det handlar inte om att vi tar jämställdheten som självklar på det sättet att vi struntar i att jobba för den, utan att den ses som en grundförutsättning. För båda parterna, något som nog är en stor skillnad mot tidigare?

Visst finns det även 80-talister som är bakåtsträvande och ojämställda och vill vara hemmamammor, men jag tror att det inte är så många som ni verkar tro.

Att det är en slags hemmafrurevolt bland yngre nu behöver inte vara motsägelsefullt till jämställdheten. Det är mycket pyssel, heminredning och bakning som är på tapeten nu, men så länge man delar på ansvar och sysslor så spelar det ju ingen större roll vem som har som hobby att baka cupcakes, även om det verkar vara en otroligt märklig hobby.

Angående "det är ju bara när barnen är små" tycker jag att det snarare är märkligt att papporna INTE vill jobba deltid, precis som ni nämner. Hur man ens kan vilja jobba heltid när barnen är små fattar jag inte, oavsett kön. En fråga: Har ni frågat manliga 80-talister hur de ställer sig till heltidsjobb etc. under barnens småbarnsår? Kanske de också vurmar mer för hemmalivet snarare än karriären? Det är så jag upplever det i alla fall.

David sa...

Jag tycker du har helt rätt, Rebecka. Och: jag tror inte det går någon skarp skiljelinje mellan 70- och 80-talister, 80-talisterna kommer nog inse det tids nog. Och visst är det sant att många småbarnspappor jobbar mycket för att det är bekvämt -- och för att det ger bekräftelse!

Att se sin partner bli så behövd och sen inte behövas själv... det klart att mannen vill kompensera det.

Det jag vill tillfoga är att "hemma med barn" betyder mycket hushållsarbete. Det är ju inte så att man går runt med bebisen eller småbarnen hela tiden, man diskar, plockar, städar, fixar, handlar mat, lagat mat ... osv.

Man befinner sig i ett hem och ser allt som "bör" göras. Det är denna roll och position som många försöker bryta genom att gå på kafé, sätta sig vid datorn osv. alltså "komma bort" från hemmet även om man är "hemma". Det är ett sundhetstecken, dessa utbrytningsförsök och pauser, men också ett tecken på att hemmalivet ofta upplevs som för snävt.

Den som är hemma mycket kan faktiskt få brist på stimulans och får sysselsätta sig med saker som ligger under ens förmågor -- nu menar jag alltså inte omsorgen om barn utan plockandet, travandet av disk etc.

Jag tycker det är självklart att vuxna människor måste dela upp dessa saker på ett rättvist sätt, så att både män och kvinnor får stimulerande saker att göra här i tillvaron. Jag menar alltså att själv miljön den hemmavarande föräldern befinner sig i måste tas i beaktande i en samhällsanalys: köket, badrummet, sovrummet ... Där går man och samtidigt finns mannen (oftast) i helt andra miljöer ... Alltsammans självupplevt.

Anita sa...

varför är det så svårt att förstå att man vill jobba, inte handlar det om pengar fast det går hand i hand. Jag älskar mitt jobb, jag tycker om personerna jag arbetar med, jag vill gå vidare och få mer och mer utmanande uppgifter. Att det med detta följer högre lön är för många inte moroten, min bästa arbetskompis var precis hemma med barn och hon längtade tillbaka. Så kan ett jobb vara och att dömma ut folk för hur mkt de tjänar och att karriär är viktig är precis lika fult som att säga att alla hemmafruar är dumma i huvudet.

Anna sa...

Att man är hemmafru behöver inte betyda att man är hemma helatiden. Inte många hushåll behöver tas om hand 40 timmar i veckan ens. Det blir massa tid över till annat utvecklande och stimulerande.