Måste bara få lyfta upp en kommentar till ett tidigare inlägg. Kirsten skriver om hur svårt det är att leva jämställt, när hon vill jobba deltid och han heltid!
Läs det här:
"Vi jobbar heltid båda två och delar rakt av på vab, hämtning, lämning, hushållssysslor, precis som vi delade på f-ledigheten. Jag lagar mer mat och grovstädar mer, men han tvättar, diskar och plockar undan mer.
Men jag skulle vilja jobba deltid. Inte främst för vårt barns skull utan för att jag tycker att det är så livet ska levas - jag tror de allra flesta i samhället skulle må bättre av lite kortare arbetstid. Det är ekonomiskt möjligt för oss att jobba deltid båda två och det är det jag skulle önska. Efter långa diskussioner har vi kommit fram till att vi tycker olika, min man vill inte gå ner i tid. Det skulle alltså funka hur bra som helst på hans jobb och rent ekonomiskt - men han vill inte för han gillar att jobba och tycker att vi får ihop vardag med dagistider och allting bra ändå, eftersom vi kan flexa och ingen av oss pendlar.
Den här frågan sliter jag mitt hår över nu. Ska jag då också jobba heltid av princip, för att inte hamna i en deltidsfälla? Eller ska jag följa min magkänsla i frågan och tagga ner på arbetstiden men ta de konsekvenser som det säkert kommer att innebära? Ekonomiskt kan vi ju ordna ett kompensatoriskt pensionssparande åt mig. Men allt det andra. Mer tid hemma, mer tid med barnet - jag kan tänka mig hur snabbt jag skulle bli den som har koll på allt som är slut och ja, allt det där som jag aktivt vägrar ha koll-monopol på.
Jag har så svårt att leva med idén om att låta dottern växa upp med en pappa (jurist!) som jobbar heltid och mamma som jobbar deltid (socionom!) "för att det bara blev så". Men - ska jag verkligen låta den här principen vara starkare än min andra princip om hur livet ska levas, i ett lugnare tempo, med mer glädje, mindre prylar?
Ibland blir jag bara galen på idealen och tycker att mina egna principer är det som gör mig mest ofri."
Kirsten, jag känner också igen mig jättemycket!!! Och det du beskriver är säkert väldigt. Jag är i och för sig lite workoholic... men jag har alltid strävat efter att vi ska jobba mindre. Min man tycker att det är bra som det är. Jag har tjatat på honom att vi ska gå ner till deltid båda två, han är inte lika villig... Det är alltid jag som har känt att barnen har gått för långa dagar på dagis/fritids och att de började för tidigt. Det är jag som säger att de nog borde vara hemma för att de är lite hängiga... Oftare än han.
Jag tror att det finns många förklaringar till varför det är så. En förklaring är att mammor känner mer skuld över barnen (det gör de, det är inget snack om saken). Mammor jämför sig med andra mammor, i sin omgivning, sin bekantskapskrets, men också mammor ur sin historia, sin egen mamma, mormor och så vidare. Och det är klart att man alltid kommer till korta om man gör det! En jämställd pappa i dag är ju överlägset bättre än alla pappor i hans omgivning. Min man som har varit hemma i snitt 10 månader med varje barn (lika länge som jag) och som hämtar och lämnar varannan dag, och som vabbar varannan gång är ju tusen gånger bättre pappa än alla andra pappor i området, sin egen pappa, sin farfar och så vidare... Och då menar jag inte att han verkligen ÄR en bättre pappa, utan att han känner sig som en superfarsa, jämfört med alla andra. Han känner således ingen ångest och tycker att barnen har det finfint...
Det är en förklaring. Sen har ju han gjort ett större könsrollsmönsterbrott än vad jag har. Han har ÄNDÅ varit borta så mycket på jobbet, jämfört med alla andra män. Jag har hu inte varit borta särskilt mycket jämfört med andra kvinnor. Jag kanske vill efterlikna kvinnorna runt mig, medan han vill mer efterlikna männen runt sig. Vi strävar alltså, i denna fråga, lite åt totalt motsatt håll... Och det blir en konflikt. Inte så att vi bråkar om det, men olika viljor. Jag vill inte gå ner till deltid och hamna i en kvinnofälla där även hemmet hamnar på min lott. Men jag vill samtidigt inte vara borta från barnen mer än nödvändigt.
Ja, det är ingen lätt fråga detta. Mycket komplext och jag vet faktiskt inte vad som är bäst att göra... Just nu försöker jag jobba så lite jag kan. Och så har jag faktiskt tagit tjänstledigt hela nästa januari för att kunna resa bort med hela familjen. Det jag vill allra helst just nu, det är att vara med barnen.
Vad tänker ni kring detta? Vilken princip ska gå först? Hur ska man göra? Vill gärna höra era tankar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
21 kommentarer:
Jag vet verkligen inte något om hur man ska väga principer, men när de kolliderar kanske man ändå måste gå efter hur det känns. Vilket i Kirstens fall betyder att gott liv-principen får vinna över jämställdhets principen.
Men jag undrar över vad hon tänker göra med den där extra tiden – exakt vad innebär det att "det är så livet ska levas"? Byta lönearbete mot obetalt hemarbete låter som en dålig idé, faktiskt.
Jag säger som Malinka: vad ska göras med den där extra tiden, och vad innebär att "vara med barnen"? Det blir ju hemmafixande och hemarbete av det, såvida föräldern inte ger sig iväg och ägnar sig åt annat.
Varför inte kompromissa? Den förälder som gillar att jobba och den som är mer tveksam till det får mötas på halva vägen, i det här fallet får mannen nöja sig med, säg, 75 proc. arbete och kvinnan likså, trots att han hade velat jobba max och hon kanske bara hälften.
En annan sak är om det alltid är så klokt att jobba deltid. Det blir ändå som ett heltidsjobb, säger väl många, eftersom få jobb låter sig avgränsas så bestämt. Jag tror det är mer klokt att tagga ned ambitionerna och "hungern" i jobbet, så att man verkligen har energi till sin familj och sina barn och inte låter sig uppslukas mentalt av jobb-jobb-jobb. Egentligen är det en viktigare fråga än själva tidsåtgången.
Malinka och David - bra svar! Det är så ungefär jag resonerar också. Nu har vi bestämt att vi ska gå hem tidigare två dagar i veckan vardera, eller det gör vi redan i dag, då vi måste gå från jobbet kvart över tre för att hinna hämta, två dagar i veckan. Men vi ska försöka gå ännu tidigare och gå ner i tid båda två. Min chef har gått med på det. Jag tar i så fall ut föräldradagar som jag har över (garantidagar) de dagar jag går hem tidigare. Det viktiga för mig är att min tid inte "äts" upp av mer ansvar för hemmet. Utan att vi båda får mer tid för barnen!
I det här fallet skulle jag gå på magkänsla, vill hon jobba deltid ska hon absolut göra det, skit i vad andra säger och tycker. Men risken är ju att man då åker på massa extra städ/hushållsarbete....skulle noga diskutera innan så att man fortsätter dela på allt annat. Den extra tiden borde gå till relationen med barnen och till henne själv.
Jag hade kunnat skriva kommentaren som inlägget baseras på. Jag vet verkligen inte hur man ska lösa det. Själv sitter jag i den sitsen att jag gått ned i tid i perioder, varvat med heltid. Ett tag arbetade jag heltid, sedan halvtid, sedan 75%, efter det hundra, sedan 80%, sedan hundra och nu 90%. Att korta dagarna har inte varit ett alternativ för mig eftersom jag då inte kan koppla av jobbet när jag kommer hem. Därför är jag nu ledig varannan måndag. Maken är ledig varannan fredag. Han har under tiden jag gjort alla mina olika turer med hel-halv-deltid också varierat sig lite. Mest har han dock arbetat heltid. Vi är mycket medvetna om och driver ständigt ett jämställdhets"arbete" . I denna fråga har jag dock för min egen del, alltså utifrån mitt perspektiv, tagit chansen att som småbarnsförälder gå ned i tid. Inte för att utföra mer hemarbete. Inte på grund av dåligt samvete för att mina barn går långa dagar på förskolan, utan för att jag är en person med prestationsbaserad självkänsla och behöver detta för mitt eget välbefinnande. Och i och med att jag får förmånen att tillbringa en extra dag med mina barn varannan vecka mår jag bättre. Vi gör roliga saker som åker till badhus, umgås med vänner eller bara hänger hemma. Och det ger mig ett välbefinnande. Jag har alltid presterat. Genomgick en krävande utbildning tidigt, alltid haft arbete, arbetat hårt coh sett jobbet som det viktigaste i världen. Tills jag fick mina barn. Och genom dem ger jag mig själv möjligheten att slappa.
Tycker inte kommentaren handlar så mycket om barnen och jämställdhet utan hur man vill leva sitt liv som individ och vad man vill lägga sin tid på. Dvs man kan ju vilja jobba deltid för att man också vill göra annat i livet som inte måste ha med barn eller hushållsysslor att göra och man kan vilja jobba heltid för att man tycker att jobbet är så roligt.
Jag tycker absolut att Kirsten ska följa sina känslor och välja att jobba deltid.
Det kan inte vara livets mening att vi ska vara borta från vår fsmilj större delen av dygnets vakna timmar.
Jag förstår inte hur de som båda jobbar heltid och har restid därtill får ihop en normal vecka. Hur många timmar går barnen då på dagis/fritids?
Vad är egentligen viktigast? Att båda gör exakt likadant, eller att båda är nöjda?
Vad roligt med ett helt blogginlägg om detta! Det känns bra att höra att andra också har/har haft de här tankarna. Jag känner igen mig mycket i det anonym skriver om att ha en prestationsbaserad självkänsla.
Jag är absolut inte tveksam till att jobba - jag älskar mitt jobb och i min bransch står deltid under några år inte i absolut motsats till karriär. Jag behöver stimulansen som ett utvecklande jobb ger, men jag behöver inte tjäna mycket pengar, eftersom vi har låga utgifter och inte hetskonsumerar. Så varför ska jag jobba heltid om jag inte vill? För att jag skulle tycka det var pinsamt att göra så stereotypa val? Jag börjar liksom känna att mina egna argument tryter.
Som det är nu så tycker jag att vi hetsar för att hinna med allt - heltidsarbete OCH tid med familjen. Vår treåring går på förskola 38 h/vecka, det tycker jag inte är särskilt mycket. Det är inte dåligt samvete för dagistiderna som driver mig utan fakiskt en önskan om att ha ett lugnare liv, jag blir vansinnig av att hela tiden ha bråttom nånstans.
Min man däremot gillar att ha fullt upp. Han mår inte ett dugg dåligt av att tokcykla hit och dit och den här skillnaden har alltid funnits mellan oss alltid, det är inget som kom med föräldraskapet.
Med den lediga tiden vill jag för övrigt bara slappa. Få mer luft i vardagen. Ha tid att promenera till dagis i en treårings takt, inte tokcykla överallt för att hinna till jobbet. Kanske ha en helt ledig dag var eller varannan vecka för att inte behöva passa några tider alls. Att vara ledig med mitt barn är inte hemarbete, i min bok. Handla, städa, laga mat - det vill jag inte göra mer av. Om jag väljer deltid och min man heltid så får han ju stå för sitt val också och fortsätta med att pressa in allt.
Nä jag får sluta min roman här, det blir på en väldigt personlig nivå för mig, men det var verkligen intressant att få höra reflektioner från andra som också aktivt strävar efter jämställdhet, så tack!
Hear, hear. Jag hade också kunnat skriva Kirstens kommentar, med den skillnaden att jag faktiskt gått ner till deltid. Men inte min man.
Jag och min man har också haft den diskussionen sedan vår dotter föddes. Vi delar exakt lika på föräldraledigheten och för oss är det jätteviktigt att båda är lika mycket föräldrar. Jag vill att vi båda går ner till deltid när det blir dags för dagis, min man tycker att vi kan få ihop vardagen ändå.
Det slutade med att jag sa "jaha men då går väl jag ner i tid då, så får du jobba heltid och ha mindre "egen" fritid". Typ, vi delar lika på hushållsarbete, tiden med dottern osv men jag väljer att lägga en mindre del av tiden utanför hemmet på jobb och en större på mina fritidsintressen. Då visade det sig att det är så viktigt för min man att vi är jämställda och inte fastnar i den vanliga "mamman-jobbar-deltid-fällan" att han också vill gå ner i tid för att undvika det. Fint tycker jag, man hör så ofta om att det är kvinnor som kämpar med detta, nästan mot sina män.
... och nu låter det ovan som att jag är värsta dominanta personen som ställer ultimatum och bråkar. Men så är det inte riktigt, dels blir en flera månader lång konstruktiv diskussion lätt tillspetsad när den sammanfattas i en bloggkommentar, dels var vi hela tiden överens om principen "tid för varandra och ett gött liv före jobb och pengar" (lätt när man har ok inkomst, jag vet). Att min man inte ville gå ner i arbetstid handlade mest om att han var rädd att det blir lika mycket att göra på jobbet, bara stressigare för att klämma in det på kortare tid.
Tycker att Anonym formulerar det klokt. Hade också varit intressant att jämför med par utan barn.
Anna, jag tycker att det låter som att ni har en jättebra relation! Och ja, om jag skulle gå ner i tid och inte min man så skulle jag se till att vi ändå delade på barn och hushåll. För alla inblandades skull. Men däremot skulle jag kräva mer fritid. Fast samtidigt tycker jag att vi ska försöka bidra lika mycket ungefär till familjen ekonomiskt OCH till samhället. Ja, det är inte lätt det här ;-)
Jobba mindre självklart. Är så trött på debatten om att ge kvinnor rätt till heltid. Jag och dom jag känner vill inte jobba heltid, acceptera att vi önskar vara hemma mer med barnen. Ge kvinnor rätt till deltid!!! Männen vill jobba heltid och de flesta kvinnor deltid så varför ska man ändra på detta, vi är olika till naturen och det måste vi acceptera.
Marie, ang rätten till heltid. Jag tror du blandar ihop det hela. Hela vård och omsorgssektorn är fylld av anställda (mest kvinnor) som vill och som behöver jobba heltid för sin försörjning och framtida pension.
Att de inte kan det beror på olika faktorer, som tex i min mammas fall där det rör sig om schematekniska besparingar. Hon är 57 och känner just nu inget behov av att vara hemma med sina 30+ barn... ;)
Självklart tycker jag också att de som önskar heltid skall ha rätt till det. Jobbar själv inom omsorgen o här får alla som vill heltid, men de flesta vill inte jobba heltid. Jag tycker det är helt ok att välja deltid o mer tid hemma om man vill det.
Marie: "Olika till naturen", hur vet du det? Är kvinnor som arbetar heltid och mer därtill onaturliga?
Och jag tycker det handlar om att bidra till samhället, också. Att enbart dra sig tillbaka till sitt hem och sina barn -- och pynta hemmet i stil med senaste modet? -- lämnar all samhällsutveckling till andra. I grunden tycker jag det är fegt och ansvarslöst.
All moral handlar inte om barnen, och att "vara med dem". Vi bör väl också tänka på andras barn, andra vuxna som behöver hjälp och stöd, organisationer, institutioner, stater etc -- det gemensamma bästa i stort. Lämna inte allt det sistnämnda till män!
Jobbar man heltid så har man inte mkt tid för sin familj. Punkt! En månads semester om ett år väger knappast upp den tid man förlorar under hela året och den stress barnen får utstå under årets resterande 11 månader. Är föräldrarna stressade får barnen inget lugnt liv och barn behöver mkt tid! Kärlek stavas tid.
Sant, Anonym. Och vice versa: är man hemma heltid har man inte mycket tid för andra människor -- och samhället i stort. Det är också värt att beakta.
(Just nu föräldraledig med en fyraåring och en tvåmånaders.)
David: word! Äntligen en (man!) som tycker exakt det jag brukar predika: bidra till samhället, göra nytta för flera (än bara egen avkomma) och förändra världen är INTE egoistiskt. Att bara fokusera på egen avkomma och eget hem, är dock det. Anser jag.
Samhället vinner på om alla föräldrar prioriterar sin avkomma de år de växer upp. Föräldrar, barn och samhälle skulle tjäna massor på att alla föräldrar jobbade deltid!
Skicka en kommentar