På Networkingbloggen diskuterar man bland annat stressen att hämta tidigt på dagis! Ninni Schulman har skrivit en utmärkt krönika i ämnet:
"Men minst lika mycket som korta dagisdagar handlar om barnens väl och ve handlar det om någon sorts föräldraduktighet. Att faktiskt fixa det. Att hämta tidigt, att resa utomlands på sportlovet, att vara ledig över heeela jul och nyår och dessutom låta barnen ha åtta veckors sommarlov. Minst.
I stället för att tycka att det kanske kan vara lite kul för barnet att vara nästan ensamt med några förskolelärare någon helig klämdag i maj slår skammens rodnad ut på våra kinder när vi faktiskt inte kan få ihop det så kallade vardagspusslet, när semesterdagarna inte räcker eller när vi inte kan få ledigt från jobbet."
Ja, vad säger ni? Jag kan både känna igen mig och inte göra det. I olika perioder i mitt liv. Och förstås på olika dagis och bland olika människor. Visst har jag ibland verkligen varit med i detta race! Det är status att låta barnen gå korta dagar på dagis. Samtidigt är det status att jobba mycket och "aldrig ha tid med något". (Jag menar förstås inte att jag tycker detta, utan det är en allmän känsla av vad som är status i samhället.)
Vad tror ni? Har ni erfarenhet av detta? Vad tror ni det beror på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
20 kommentarer:
Min son går på ett dagis som domineras av medelklassbarn där dom flesta mammor verkar jobba deltid eller inte alls. Sista barnet (mitt) går hem 16.30 och är då helt själv. Och visst känner jag av pressen, jag tänker att dom andra föräldrarna måste tycka så synd om min son som alltid är kvar sist.
På något sätt lyckas jag själv räkna bort det faktum att han anländer sist av barnen, en timme innan lunch och därmed har kortare dagar än nästan alla andra. Mycket märkligt det där..
Jag har aldrig upplevt den där tävlan. Men det kan bero på att jag sällan säger mer än "hej" till de andra föräldrarna.
Känner faktiskt inte igen mig alls. Att tänka "losermorsa" om sig själv för att någon ger sina ungar nio veckors lov när man själv ger hela SJU? Kom igen, det kan inte vara allvar. Lite råg i ryggen får väl även vår generation föräldrar ha.
Sju veckor??? Mina tre barn hade fyra... Eller fem om man räknar den vecka då min man jobbade hemifrån...
Jag känner absolut igen mig.
Märker det runt omkring mig överallt, föräldratävlan, mest på jobbet tävlan, snyggast hemma tävlan osv osv Tävlingar är av ondo, det är alltid någon som ska komma sist så jag försöker låta bli att tävla och det känns skönt
Delvis känner jag igen mig. Vårt förra dagis var ett riktigt uselt ställe, så vi sprang benen av oss för att ungstackarn inte skulle behöva vara där mer än absolut nödvändigt. Nu har vår dotter äntligen fått plats på en förskola som är helt fantastiskt bra. Jag ser en enorm skillnad i hur hon mår. Visst, på nya stället är det också många som hämtar tidigt. Men nu vet vi att vårt barn har det riktigt, riktigt bra medan vi jobbar, så nu sätter vi de tider som passar oss bäst. Mitt dåliga samvete handlade om att jag var tvungen att lämna henne på det där skitstället, vilket svek det var mot henne.
Jag tror inte att jag är den enda som råkat ut för ett riktigt dåligt dagis. Och då känner man inte längre igen sig i att förskola är bra för barn och bra för familjer och bra för samhället. Jag kände mig under en period inte bara som en usel mamma utan också som en riktigt dålig feminist.
När jag var liten var jag tidigt på dagis och sent hem, samma sak med min syster. (80-talister bägge två) Vi led aldrig av detta, tror inte mina föräldrar brydde sig så mycket. Vi brydde oss inte, att vara själva på dagis/fritids med personalen var roligt, ofta fick man göra saker som ingen annan fick. Vad tjänar barnen på att föräldrarna är stressade och mår dåligt? Vad ger då en extra timme?
Jag tycker att vi ska sluta jämföra och känna efter själva. Jag menar, jag skiter i status. Men jag vill träffa mina barn, mycket. Så jag hämtar dem tidigt. Jag tar långa lov. Jag tjänar mindre pengar, men jag gör det valet. Det borde inte vara mer komplicerat än så. Egentligen. Och än mindre komplicerat blir det ju om bägge föräldrarna känner likadant, att det inte är en könsfråga.
Det här handlar om föräldrarnas egna prioriteringar och värderingar. Vill man göra karriär/ jobba mycket så blir det långa dagisdagar. Gör man det valet så är det ju ok. Man får ta alla konsekvenser av ens aktiva val och inte må dåligt eller jämföra sig med andra som har andra förutsättningar.
En bra lösning kan vara att båda föräldrarna väljer att jobba deltid för att på bästa sätt kunna kombinera familj/jobb.
Då minskar stressen för båda föräldrarna och man kortar ner den totala tiden för barnen.
Jag tror dagis är jättebra men med måtta. Vill personligen inte att barnen vistas/umgås mer med personalen än med föräldrarna.
Men det dåliga samvetet ligger oftast på mammorna pga att vi tar större ansvar, förväntas jobba mindre.
Nu har jag tagit min egna kommentar rakt av från en annan blogg samma ämne och lägger in den här:
Varför är dagis/barnomsorg något så hemskt?
Jag vill självklart tillbringa mycket tid med mina barn, missförstå mig inte. Men jag tänker inte åsidosätta mig själv till den graden att jag blir olycklig,(det vill inte min man heller för den delen) för då tror jag inte att barnen får det bättre på ngt sätt bara för att jag då tillbringar mer tid med dem. Är det inte viktigt att både vuxna och barn mår bra? Om man bara fokuserar på att tillfredställa ett behov som man tror att barnen har vad händer då med den vuxne i längden?
Vi måste lära oss att det inte heter dagis.Det heter förskola. Det slutade kallas dagis när verksamheten flyttades och ligger under skolverket.
Dagis var en plats utan den läroplan vi har nu och utan portfolio och barnsinflytande som finns nu.
Mycket bra och intressant blogg!
Therese
Varför måste vi lära oss att det inte heter dagis? Det har aldrig hetat dagis rent formellt, men det kallas ju det tydligen fortfarande.
Jag känner inte igen mig i att det skulle vara en tävling. Däremot känner jag igen mig i att inte vilja att mina barn ska ha långa dagisdagar. Dels för deras skull men även till stor del för min skull. Min man känner likadant och därför jobbar vi båda deltid och har dessutom möjlighet att flexa så att den som inte lämnar börjar jobba tidigt och vice versa. Jag gillar verkligen mitt jobb men för mig skulle det inte räcka med timmarna innan klockan 8 och efter 17 eller ännu mindre som det ju skulle bli pga restid.
Jag känner mig oerhört privilegierad som har möjlighet att göra de här valen och ser det definitivt inte som någon tävling med dem som inte har den möjligheten. Däremot erkänner jag att jag inte förstår de som har möjligheten men inte tar den. Jag dömer inte dem, men förstår, det gör jag inte.
/Marie
Visst har jag känt av hämtatidigtpressen, det har nog alla!
Jag började plugga igen förra hösten vilket har gjort att jag känner mig utanför jobbprylen och har noll status där. I början kände jag mig som en sämre människa/mindre vuxen för det. Nu har det gått över och jag älskar att styra mitt eget liv och ha mer tid för egogrejer. Det gör mig gladare och därmed till en bättre mamma. Sliten men sann klyscha!
Nu kommer mitt andra barn snart och då blir det en ny hämtatidigtpress för man måste ju vara där kl. 15. Tror den kommer vara nästan värre än den "vanliga"...
Läser igenom kommentarerna och inser att alla inte alls känt pressen, bra!
Bra blogg BTW, hittade hit av en slump! Fast det är väl ofta så man hittar nya bloggar...
För att det förut hette daghem!! OCh då kallades dagis. Nu heter det Förskola. Säger du televerket också för du har samma telefonnummer?
Jag som arbetar på förskola hör inte att det heter dagis,varken från barnen eller föräldrar. Kanske en och annan mormor..
Sara
Tycker att "hämta-tidigt-pressen" är en bra grej om det innebär att barnen får korta dagar på sin förskola. Att vara hemifrån och jobba heltid som vuxen är jobbigt. För ett barn innebär heltid i många fall MER än 8 timmar per dag! Och det är små barn vi pratar om, 1-5 åringar. Jag trodde man skaffade barn för att vara med de. För att få ha de hos sig så ofta man kan! Eller har jag missuppfattat? Om så är fallet så VILL man väl hämta sina barn tidigt både för sin skull och för barnets skull.
Elin - du känner alltså av pressen? Men gillar den? Jag måste bara förstå. Känner pappan till dina barn också av pressen?
Till Rebecka Edgren Aldén: Jag har inga egna barn. Men som jag skriver, jag trodde att man skaffade barn för att vara med de? Varför lämna bort de 9-10 timmar varje dag? Sista timmen på förskola är inte kul för någon. Varken för personal eller barn. Jag förstår nog inte vad pressen handlar om. Kanske är för att jag inte har några barn. Ser det bara från personalens perspektiv. Och kanske från barnens perspektiv. För det handlar väl ändå om barnen?
Elin: Det är klart att man skaffar barn för att vara med dem. Men det intressanta med just det påståendet/den retoriska frågan (för man kan ju bara svara en sak på den frågan...) ställs rätt ofta, men aldrig, i stort sett, till pappor. Det är klart att ingen vill lämna sina barn till dagis i tio timmar. Men en ensamtående mamma som måste jobba heltid för att kunna försörja sig måste göra det. Det som är intressant också är att det till 99 procent av fallen är mammorna som känner press att hämta tidigt på dagis. Det är de som stressar. Det är mammorna som går ner i tid, och trots att de gör det - så är det ändå de som nojar över att barnen ska vara för länge på förskolan. Varför tror du att det är så?
Det vet jag inte. Det jag ser hos min mamma som är dagmamma, är bara gifta par med villa, städhjälp, hemkörning av mat, två bilar och båda föräldrarna som jobbar heltid och barn hos dagmamma i tio timmar. (Är väl inte direkt samma perspektiv som för en ensamstående mamma). För DE föräldrarna skulle det vara bra med hämta-tidigt-press.
Skicka en kommentar