Hej! Och tack för alla intressanta kommentarer till mitt förra inlägg! Jag visste när jag skrev att några skulle bli lite upprörda ;-) Självklart finns det hur många andra sätt att dela upp människor i än just 80-talist- och 70-talistföräldrar!
Varför detta ämne har kommit till mig på sista tiden är för att jag på senare tid råkat ut för just detta, att mammor och pappor födda på 80-talet definierat MIG som en 70-talistförälder och de själva som helt annorlunda för att de är födda på 80-talet!
Jag tycker egentligen inte att det är särskilt konstigt. Jag tror att man alltid gör revolt mot de som kom innan. De som fick barn på 90-talet var lite annorlunda oss som fick barn på 2000-talet, till exempel. De som fick barn på 90-talet var inne i en väldig naturligthetsvurm med amningsvänliga sjukhus (det kan jag berätta om senare, vad det var - man fick till exempel inte alls informera om bröstmjölksersättning annat än om det var fara för moderns eller barnets liv!), naturliga förlossningar på ABC-kliniker, långa föräldraledigheter (mammor, inte pappor). De som kom efter (jag till exempel) gjorde revolt på många sätt. Det kom böcker där man tog upp att det också fanns svåra saker med att bli mamma. Jag var själv med i boken Uppdrag: familj, som var en uppföljare till Uppdrag: mamma - som faktiskt var en av de första böcker där kända mammor berättade om svåra saker. Tidningen mama kom 2003 och som sagt, den var helt ny och unik när den kom (det är svårt att förstå i dag). Vi fick lattemammor och debatten om barn som projekt. Och det är väl bland annat detta många av dem jag möter som kallar sig själva 80-talistföräldrar vill revoltera mot, det där beräknande sättet att skaffa familj: utbildning först, stabilt förhållande, sen planerat barn, alla rätta accessoarer, alla barnpsykologiböcker genomlästa, kurser avklarade, hus inrett och sen förstås städlistor och varannan hämtning och lämning (milimeterrättvisan). De jag har mött framställer sig som mycker mera spontana, luststyrda, inte så statuskåta, inte så karriärslystna, mycket mer laidback... Självklart beror detta på vilka kretsar man umgås i, vilken klass man tillhör, vilken del av landet man bor i, utbildningsnivå... ja, you name it! Men det finns helt klart ett gäng 80-talistföräldrar där ute som gör allt de kan för att inte förknippas med mig och andra hyfsat mer eller mindre framträdande 70-talistföräldrar.
Och ja, rent statistikt börjar förstföderskeåldern gå ner. Jag tror att många yngre ser i min generation som skräckexempel. Många av oss fick inga barn - för att allt skulle vara avklarat innan... De vill inte bli som vi. en så kallade Mee-Wee-generationen vill få barn mycket tidigare. Drömmer om fast jobb och familj. Tidigt. Och de är inte ironiska ;-)
Och ja, förvånade pappan. Jag tror att det tyvärr är så att du har rätt. 70-talistpapporna har verkligen gjort revolution och har ökat sitt föräldradagsuttag rejält. Men jag är inte säker på att 80-talistpapporna kommer att göra det i samma utsträckning. Jag hoppas att jag har fel! Men jag har mött många väldigt unga flerbarnsmammor som inte tycker att det spelar någon roll att de är hemma några år, eftersom de är så jämställda ändå... jag skulle vilja påstå att det är STOR skillnad bland mina 70-talistmammakompisar (om vi nu gör den uppdelningen). De som inte delar lika där VET att de är ojämställda, de allra flesta. De har förstås en förklaring, men de är inte så nöjda med sin uppdelning och skulle aldrig heller säga att de var jämställda (eller så är jämställdhet inget de strävar efter).
Ja, fortsätt gärna att debattera och kommentera detta! Jag vet ju inte om det jag skriver är sant! Det är något som har kommit till mig och jag vill diskutera det! Läser med stort intresse alla era inlägg!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Anade att det skulle bli fler inlägg...
Jag läste din artikel igår och blev faktiskt så heligt förbannad att det fortfarande sitter i såhär på morgonen. Tänkte försöka förklara varför!
Älskar er blogg, har läst i princip från början. Har läst boken och tyckt att jag fått jättemycket användbart av den.
Ilskan över gårdagens inlägg grundas nog därför i att det blir så otroligt sårande att plötsligt inte få vara en del av lösningen, utan med en enkel generalisering förpassas till en del av problemet.
Och risken med de här generaliseringarna är ju också att det blir en självuppfyllande profetia. Går vi tillräckligt långt i hur vi tycker att 80-talisterna är så blir de så. I alla fall för den som generaliserar.
Och sen är vi ju tillbaka på det där resonemanget med att 80-talistföräldrar inte vill vänta in sitt ordnade liv: vi som väntar in det har ju inte hunnit skaffa barn än! Vi reste och jobbade ett par år efter gymnasiet, valde en lång utbildning och har nu precis börjat jobba. Och då är jag ändå tidig 80-talist.
Hej Hanna!
Jag förstår precis! Jag kan säga att jag själv blev rätt förvånad när så kallade 80-talistföräldrar kom till mig och gjorde en skillnad mellan oss. För konstigt nog hade jag ju inte tänkt att det var någon skillnad förrän de kom och påpekade det! Och det är väl så det är, det är inte de äldre som vill särskilja sig från de yngre, utan de yngre som vill särskilja sig från de äldre. Vad jag vill säga är att det egentligen inte är jag som säger detta, utan de yngre. Och jag ville diskutera detta mer. Om det finns en skillnad. Du skriver, vi som vill vänta in - det betyder att du inte har barn? Nej, men då hör du nog inte till den grupp som så förtvivlat INTE vill vara som jag ;-) (Och det är ju förstås glädjande för mig!)
Jag vet alltså att till exempel tidningen mama nu försöker anpassa sig till en ny sorts föräldrar - som inte vill vara som de tidigare. Det är alltså inte jag som vill särskilja oss.
Jag tror ju fortfarande på jämställdhet och strukturella förklaringar. Jag tror på att dela i vardagen. Inställning är superviktigt, men praktiken är viktigare. Det man gör är viktigare än vad man säger... Anser jag. Jag blir bara underbart glad om du Hanna också tror på det! Så snälla, förlåt, jag ville verkligen inte såra någon!
Som 60-talist känner man sig ju urgammal i sammanhanget ... Sista året på 60-talet iofs, så jag får nog definiera mig till samma grupp som den typiska 70-talisten.
Men jag tror nog att det till stor del handlar om skillnader i absolut ålder, snarare än i vilket årtionde man är född.
Malinka - det tror jag med. Och andra faktorer som om man får barn tidigt eller sent. Förstås.
Fast är inte alltid bekymret med generaliseringar att det gäller på gruppnivå, men säger inget om den enskilda individen. Och för mig kan det förklara "80-talist" inställningen. På gruppnivå anser man sig vara jämställd, men på individnivå gör man vad som passar det lilla systemet, dvs. den familj som jag finns i. Och kanske inte ser att det jag gör som passar min familj också påverkar helheten. Alltså en allt starkare individualisering.
Jag förstår inte grejen med lattemammor och lattepappor? De är några av de mest använda orden i media men som bosatt i Göteborg har jag aldrig hört någon uttala dessa ord i min närvaro?
På högskolan har jag inte träffat någon 80-talisttjej som kan tänka sig att jobba mer än 40 timmar i veckan. Nu är det väl inget problem för dem då många av dem kommer bli inkvoterade på många fina höga poster men det är intressant att se hur det skiljer sig mot 70-talisttjejer och 80-talistkillar.
Jag är född 81. Barnen börjar komma i bekantskapskretsen, och det ständiga temat är hur killarna ska lyckas övertala sina tjejer att: Alt 1, vara hemma båda två samtidigt och leva snålt, Alt 2 Få vara hemmapappa omedelbums och så länge som möjligt. Vi tjejer nämner amning för det verkar ju rätt mysigt, men då tycker snubbarna att vi är sjukt revirpissande.
Det kanske inte är en trend eller en tendens, men ett vittnesmål iallafall.
Jag tror att det finns en stor svårighet med att generalisera... Klass, vart man bor och vilka man blir förälder samtidigt med och så åldern till exempel. Hade jag "satt bo och skaffat barn" med min första relation vid 17 års ålder hade nog livet och föräldraskapet blivit väldigt annorlunda mot för nu när jag fick första bebisen när vi pluggade på universitetet.
Måste dock få säga att jag träffat några ur nästa generation, 90-talist föräldrarna och glädjande nog är verkar papporna vara oerhört seriösa (även om de inte är så många än). Hörde senast idag en kille som sa att pappa inte är något som man bara blir för att ens spermie träffat ett ägg, det är en titel man måste förtjäna... Det är tankar som X antal generationers pappor nog inte ens reflekterat över :-)
KaosJenny,
Jag antar att de här seriösa papporna som skaffar barn innan de fyllt 20 år anser att det är upp till kulturvänstern att definiera när man förtjänat titeln Pappa? För det kan väl inte vara upp till den enskilda individen att avgöra om den är en Pappa eller inte?
Och de här seriösa papporna har förstås både flyttat hemifrån och skaffat en fast anställning på en bostadsmarknad och arbetsmarknad som är smått omöjlig för de flesta under 30? Eller? Själv har jag ingen koll. De enda 90-talister jag hört som fått barn slarvade med kondom och p-piller och bor kvar hemma hos föräldrarna.
MariaB,
De här hemmapappa-wanna-bes du talar om. Har de utbildning och jobb som kräver mer än gymnasiebehörighet?
Anna: De är lärare, jurister, konsulter av olika slag... Jag uppfattar det inte som att de vill vara hemmapappor för alltid, bara rätt länge, fort och intensivt. Som att det faktiskt är attraktivt att vara hemma med sina barn.
Det handlar inte om att man vill vara hemma och vara ledig, utan att man just vill vara hemmapappa så länge som familjens ekonomi tillåter det.
Menar du att det låter som losers som inte tjänar pengar?
Nä jag använder inte och tänker inte med begreppet loser - speciellt inte när det handlar om hur mycket pengar man tjänar. Möjligen, möjligen när det handlar om hur folk uppträder och beteer sig. Typ bara pratar om att festa, supa och knulla brudar.
Däremot kan jag inte förstå varför en manlig 80-talist som efter en lång utbildning precis kommit ut på eller inte ens kommit in på arbetsmarknaden skulle vilja vara hemma i 2-6 år. Så vida det inte handlar om social påverkan och social status. Kort sagt: jag tror inte på vad de säger, utan att de bara försöker vara pk och säga rätt saker.
Fast iofs. På vissa arbetsplatser har det börjat bli pk att männen ska vara pappalediga. Typ Volvo, ABB och Accenture.
Om en kille som jobbar i fabrik eller i ett lager säger att han hellre skulle vara hemma med barnen och spela data när de sover så skulle jag tro på det.
Skicka en kommentar