I dag kastade jag mig över DN:s Insidan. Det handlade om ett ämne som jag tänkt på mycket: Att parterapi kan förstärka könsrollerna. Jag älskar psykologer och jag älskar terapi - har en mamma som är psykolog och har själv gått i terapi flera gånger. Och jag läser gärna och ofta olika sorters psykologiböcker. MEN. Är det något jag stör mig på hos många, många psykologer så är det deras könstereotypa och opolitiska sätt att se på världen. Liksom många, många barnmorskor (kanske rätt naturligt) är väldigt inne på biologiska skillnader, är psykologer det. Fast här pratar man mer om arketyper (de värsta är jungianerna...).
Nåväl. Jag kastar mig över artikeln i DN och älskar varje nyanserat ord. Och så ser jag att den förstås är skriven av min kära vän Åsa Bolmstedt. Om ni inte har lagt märke till hennes namn tidigare, så lägg det namnet på minnet! Hon är en av de mest begåvade journalister jag känner. Vi satt i samma rum i samma frilanslokal innan jag blev anställd. Vi hade otroligt trevligt och det gick verkligen jättebra för oss båda (mycket tack vare henne, hennes journalistiska begåvning, arbetskapacitet och inställning till livet - som smittade av sig på mig).
Okej, det var ett litet utvik. (Kände att jag verkligen ville hylla henne!)
Tillbaka till ämnet: Artikeln tar upp just detta att många terapeuter är väldigt stereotypa i sitt tänkande. Under individuell flagg ger de råd till mannen och kvinnan, men tittar man närmare så ger man olika råd till de två:
Ett par som hade en bebis som skrek sökte hjälp. Kvinnan fick rådet att stå ut, att acceptera att det är jobbigt, att det går över. Mannen fick rådet att inte glömma bort sig själv, gå ut med kompisarna ibland.
Åsa skriver:
"Trenden inom populärterapin är att vara könsneutral och ledorden är jämlikhet, trygghet och respekt. Parens problem beror på individernas olika personlighet, inte på kultur eller maktstrukturer. Vi har lämnat det patriarkala samhället och i dag har alla möjlighet att fixa en relation som passar just dem.
Men det som experterna tycker är den bästa lösningen i det individuella fallet är ofta en lösning som för oss tillbaka till traditionella könsroller, konstaterar Sara Eldén."
Och så lite längre ner:
"– Men man missar att individen inte är en fristående punkt, utan vi påverkas alla av kön, klass, ras och etnicitet. Genom att låtsas att detta inte finns blir det svårt att se hur det påverkar relationen. Kön försvinner inte för att vi blundar för det, säger Sara Eldén."
Läs hela artikeln här!
Nåväl. Jag kastar mig över artikeln i DN och älskar varje nyanserat ord. Och så ser jag att den förstås är skriven av min kära vän Åsa Bolmstedt. Om ni inte har lagt märke till hennes namn tidigare, så lägg det namnet på minnet! Hon är en av de mest begåvade journalister jag känner. Vi satt i samma rum i samma frilanslokal innan jag blev anställd. Vi hade otroligt trevligt och det gick verkligen jättebra för oss båda (mycket tack vare henne, hennes journalistiska begåvning, arbetskapacitet och inställning till livet - som smittade av sig på mig).
Okej, det var ett litet utvik. (Kände att jag verkligen ville hylla henne!)
Tillbaka till ämnet: Artikeln tar upp just detta att många terapeuter är väldigt stereotypa i sitt tänkande. Under individuell flagg ger de råd till mannen och kvinnan, men tittar man närmare så ger man olika råd till de två:
Ett par som hade en bebis som skrek sökte hjälp. Kvinnan fick rådet att stå ut, att acceptera att det är jobbigt, att det går över. Mannen fick rådet att inte glömma bort sig själv, gå ut med kompisarna ibland.
Åsa skriver:
"Trenden inom populärterapin är att vara könsneutral och ledorden är jämlikhet, trygghet och respekt. Parens problem beror på individernas olika personlighet, inte på kultur eller maktstrukturer. Vi har lämnat det patriarkala samhället och i dag har alla möjlighet att fixa en relation som passar just dem.
Men det som experterna tycker är den bästa lösningen i det individuella fallet är ofta en lösning som för oss tillbaka till traditionella könsroller, konstaterar Sara Eldén."
Och så lite längre ner:
"– Men man missar att individen inte är en fristående punkt, utan vi påverkas alla av kön, klass, ras och etnicitet. Genom att låtsas att detta inte finns blir det svårt att se hur det påverkar relationen. Kön försvinner inte för att vi blundar för det, säger Sara Eldén."
Läs hela artikeln här!
Inlägg
2 kommentarer:
Härligt, klart man inte behöver vara vettigare och mindre traditionell för att man råkat bli pskolog/ terapeut. Och tänk så ofta man kläcker ur sig att man kan inte förändra någon annan. Visst, sant men bekymmer måste ändå påpekas
Ja herregud. Det gäller nog inte bara parterapi för den delen. En kompis till mig gick till BVC:s psykolog med sin kille och deras barn pga att de hade det jobbigt. Hon berättade att hon önskade att psykologen skulle få hennes kille att förstå att han måste ta mer ansvar för barnet och vara mer närvarande som pappa, både för barnets skull och för deras relations skull. I stället sa psykologen att familjen nog skulle få en bättre balans om barnet fick ett syskon och inte stod så mycket i centrum hela tiden. Numera har dom två barn och hon är snudd på utbränd eftersom hon gör ALLT och han är borta mellan 8-19 varje dag.
Skrämmande.
Skicka en kommentar