Lycka fortsättning...

Ja, det var inte en helt lätt fråga jag slängde ur mig i helgen... Jag har inget bra svar själv. Eller. Mina svar är lika bra som era. Jag tänker så här:

Är man som jag så kan man inte bli lycklig i ett orättvist förhållande. Jag står helt enkelt inte ut med orättvisa. Jag har superlätt för att bli bitter. Jag är livrädd för att falla i en könsfälla, och passar mig därför noga. Jag blir lycklig av jämställdhet. Jag känner att vi delar livets glädjen och bördor, på ett rättvist sätt. Det gör också att vi är tacksamma för varandra och för vad den andre gör. Som när min man tvättade fem tvättar nu i helgen så blir jag tacksam - för jag vet ju vilket jobb det är! Det blir en kärleksgåva. Om han är stressad och jag erbjuder mig att både lämna och hämta en dag så att han kan jobba över så blir han tacksam.

Men. Jag tror att även ojämställda par kan vara lyckliga. Absolut! Särskilt de som lever väldigt traditionellt. Det finns vissa kvinnor som är helt nöjda med att vara hemma länge, länge med bebisarna, gå ner i tid och ta det mesta hemma. De säger att de känner sig jämställda. Jag förstår det inte fullt ut, men jag kan förstå att en traditionell uppdelning på sitt sätt kan vara skön eftersom man då slipper en hel del tjafs. Värst tror jag det är för dem som försöker leva jämställt men inte lyckas. Att ha satt på sig feministglasögonen och se orättvisorna men ändå inte lyckas komma åt dem – det skapar frustration (been there, done that!). Och som kvinna och feminist tror jag nästan att man måste gå igenom skärselden, frustrationen. Få når jämställdhet utan minsta kamp. Tror jag i alla fall. Men belöningen efter kampen är desto större.

För mig är det en stor lycka att vi har nått så långt som vi har gjort. Man brukar ju säga att folk som kan påverka sin situation är lyckliga. Att skapa ett liv som "inte bara blev så" ger lycka, tror jag. Vi är inte bara offer. Vi har skapat något tillsammans. En respekt för varandra. En förståelse.

Sen är man ju aldrig "färdig". Jämställdhet är ju en ständig process. Men i vårt förhållande så tror i alla fall ingen att den andra ska fixa saker, eller att någon är viktigare än den andre, ingen tar något för givet. Som ett par jag nyligen träffade där ett av barnen troligen blivit smittat med vattkoppor. När jag påpekade att de då troligen kommer att smitta varandra och att det kan ta tid, med tanke på inkubationstiden, svarade mamman: "Ja, det kommer inte bli mycket jobb för mig i höst då, oj, oj, oj, hur ska det gå..." Varpå jag sa till pappan: "Men du får väl ta det då!" Och han bara skrattade: "Nej, det är omöjligt!" För honom är det självklart att han inte kan vara hemma – att barnen blir sjuka berör inte honom och han förstår inte ens hennes ångest och oro... Hans jobb går alltid först. Okej att han tjänar mer pengar, men hur ska hon någonsin komma ikapp när han aldrig behöver beröras av vad som händer med barnen? Och hur ska han någonsin förstå vad det innebär att vara borta från jobbet och hemma med sjuka barn...

Jag blir bara så illa berörd. Kan tilläggas att hon inte alls är nöjd med situationen och inte särskilt lycklig...