Jag läser vidare i rapporten Folkhälsa ur ett genusperspektiv (Statens folkhälsoinstitut, 2008) och hittar följande mening skriven av Folkhälsoinstitutets generaldirektör Gunnar Ågren:
En rimlig slutsats [att dra av rapporten, min anmärkning] är att åtgärder som stärker kvinnors makt, inflytande och ekonomiska ställning parallellt med insatser för att påverka negativa skapade maskuliniteter skulle påverka folkhälsan på ett mycket positivt sätt.
Eller hur.
fredag 14 augusti 2009
Länge leve föräldralediga
Denna mening hittar jag i en forskningsrapport som heter Folkhälsofrågor ur ett genusperspektiv (Statens folkhälsoinstitut). Ganska intressant. Undrar hur samma siffror ser ut för kvinnor?
"Det finns forskning som antyder att ju längre föräldraledighet pappor tar ut, desto lägre blir deras risk för förtida död. Mekanismerna skulle kunna vara att manligheten förändras bland pappor som är hemma med barn så att dessa män blir mindre risktagande och mer omsorgsinriktade, vilket i sin tur kan leda till bättre hälsovanor och lägre dödlighet."
"Det finns forskning som antyder att ju längre föräldraledighet pappor tar ut, desto lägre blir deras risk för förtida död. Mekanismerna skulle kunna vara att manligheten förändras bland pappor som är hemma med barn så att dessa män blir mindre risktagande och mer omsorgsinriktade, vilket i sin tur kan leda till bättre hälsovanor och lägre dödlighet."
torsdag 13 augusti 2009
Uppdrag vid sidan av?
I går (12 augusti) var det en mycket intressant insändare i DN, men jag hittar den tyvärr inte på nätet.
En Pamela Reynold i Järfälla filosoferar över Postens vd Lars G Nordströms alla uppdrag vid sidan av sitt vd-uppdrag. Om man räknar ut hur mycket tid de andra uppdragen tar så kan man räkna ut att han inte kan ha någon 100-procentig närvaro eller fokus på sitt vd-skap. Insändarskribenten har också haft styrelseuppdrag med sin chefs goda minne. Men när det kom till andra viktiga uppdrag gick det inte alls lika bra...
Så här skriver hon bland annat:
"Under min yrkeskarriär har jag knappast stått utan råd och tips om hur jag bör tänka och agera för att lyckas. Budskapet har varit att man inte "kan få allt" (något vi resonerar mycket kring i Skriet, min anmärkning!). På toppen blåser det och det krävs hundraprocentigt engagemang om man skall kunna hävda sig i konkurrensen. Man måste vara noga med livspusslet, och förstå att finna en bra livspartner som kan stå för merparten av arbetet hemma, alternativt att man väntar med karriären tills eventuell avkomma är utflugen.
Kanske har ni gissat det redan, att de åtaganden som mina uppdragsgivare oroat sig för i mitt fall har handlat om mina eventuella, respektive faktiska, barn. Tänk om både jag och min man hade kunnat ägna 100 dagar var per år åt vår familj! Så länge vi bara skötte vårt jobb!"
Tänkvärd insändare, tycker jag!
Så vad säger ni? Det där med hundraprocentigt engagemang för att klara jobben på toppen verkar ju inte stämma när man betänker att de ofta har ett stort antal extraknäck vid sidan av. Varför skulle inte ett sidan av-uppdrag kunna innebära det viktiga uppdraget att ta hand om sina barn och sitt hem? Så länge man sköter sitt jobb?
En Pamela Reynold i Järfälla filosoferar över Postens vd Lars G Nordströms alla uppdrag vid sidan av sitt vd-uppdrag. Om man räknar ut hur mycket tid de andra uppdragen tar så kan man räkna ut att han inte kan ha någon 100-procentig närvaro eller fokus på sitt vd-skap. Insändarskribenten har också haft styrelseuppdrag med sin chefs goda minne. Men när det kom till andra viktiga uppdrag gick det inte alls lika bra...
Så här skriver hon bland annat:
"Under min yrkeskarriär har jag knappast stått utan råd och tips om hur jag bör tänka och agera för att lyckas. Budskapet har varit att man inte "kan få allt" (något vi resonerar mycket kring i Skriet, min anmärkning!). På toppen blåser det och det krävs hundraprocentigt engagemang om man skall kunna hävda sig i konkurrensen. Man måste vara noga med livspusslet, och förstå att finna en bra livspartner som kan stå för merparten av arbetet hemma, alternativt att man väntar med karriären tills eventuell avkomma är utflugen.
Kanske har ni gissat det redan, att de åtaganden som mina uppdragsgivare oroat sig för i mitt fall har handlat om mina eventuella, respektive faktiska, barn. Tänk om både jag och min man hade kunnat ägna 100 dagar var per år åt vår familj! Så länge vi bara skötte vårt jobb!"
Tänkvärd insändare, tycker jag!
Så vad säger ni? Det där med hundraprocentigt engagemang för att klara jobben på toppen verkar ju inte stämma när man betänker att de ofta har ett stort antal extraknäck vid sidan av. Varför skulle inte ett sidan av-uppdrag kunna innebära det viktiga uppdraget att ta hand om sina barn och sitt hem? Så länge man sköter sitt jobb?
måndag 10 augusti 2009
Bra tips!
Här några bra tips från en anonym om hur man ska få kvinnan att äntligen ta sig för att lära sig och göra det som HAN alltid gör!!
"Tips till mannen för jämställdhet: om t ex en krok går sönder och barnet ser det, säg gärna 'vi får be mamma fixar det när hon kommer hem'. Lägg kroken och skruven synligt nånstans och så får barnet fråga sin mamma sen, det blir garanterat svårare för henne att erkänna att hon inte vill (fast hon kan!) inför sitt barn än inför sin man. Om bilen ska fixas, ta upp det när ni båda sitter i den. 'Ska vi åka bort och kolla oljan? Vi har inte gjort det på länge'. Se sen till att hon går och köper olja så att hon vet vilken sort som ska användas, medan du tar hand om barnet, går och letar upp en serietidning till honom/henne el dylikt, det vill säga ordna det så att även hon får kunskap om vad en bil behöver. Pengaplanering är också viktigt: under de perioder då du som man tjänar mer, lägg över mer av planeringen på kvinnan. Då blir det mer jämbördigt på det sättet att den ene inte känner sig som inkomsbringare och den andre som utgiftsgenererare -- en del av ekonomin i ett hem är ju planering och kontroll, och om kvinnan får full kontroll över alla hushållets pengar ökar medvetenheten om alla utgifter och mannen riskerar inte att bli bitter för att han drar in pengar men hon 'bara' köper upp dem. Sen tvärtom då mannen är föräldraledig."
Tack, tack! Jag vill ha mer, mer!!
"Tips till mannen för jämställdhet: om t ex en krok går sönder och barnet ser det, säg gärna 'vi får be mamma fixar det när hon kommer hem'. Lägg kroken och skruven synligt nånstans och så får barnet fråga sin mamma sen, det blir garanterat svårare för henne att erkänna att hon inte vill (fast hon kan!) inför sitt barn än inför sin man. Om bilen ska fixas, ta upp det när ni båda sitter i den. 'Ska vi åka bort och kolla oljan? Vi har inte gjort det på länge'. Se sen till att hon går och köper olja så att hon vet vilken sort som ska användas, medan du tar hand om barnet, går och letar upp en serietidning till honom/henne el dylikt, det vill säga ordna det så att även hon får kunskap om vad en bil behöver. Pengaplanering är också viktigt: under de perioder då du som man tjänar mer, lägg över mer av planeringen på kvinnan. Då blir det mer jämbördigt på det sättet att den ene inte känner sig som inkomsbringare och den andre som utgiftsgenererare -- en del av ekonomin i ett hem är ju planering och kontroll, och om kvinnan får full kontroll över alla hushållets pengar ökar medvetenheten om alla utgifter och mannen riskerar inte att bli bitter för att han drar in pengar men hon 'bara' köper upp dem. Sen tvärtom då mannen är föräldraledig."
Tack, tack! Jag vill ha mer, mer!!
Inspirerande jämställdhetsresa!
Vilken inspirerande historia! Tack Ulrika! (Ulrika skrev i en kommentar till ett blogginlägg, men jag måste lyfta upp det hit så att ingen missar det! Läs hela hennes kommentar här nedan i kursivt!)
Är mycket imponerad av hur ni lyckades vända skutan! Sånt där sitter ju så djupt. Och har man en gång börjat gå den ojämställda vägen med familjen är det inte det enklaste att byta väg. Jag och min man hade fördelen att vi kom överens om målsättningen redan innan barnen kom. Och vi har ändå det tufft med mycket. Särskilt det du skriver om de "manliga sysslorna"!
Ja, jag vill gärna också hör hur ni andra löser detta. För vart jag än vänder mig bland mina jämställda väninnor, och det jag läser här i bloggen, så ser jag jämställda män som klarar alla uppgifterna, medan kvinnorna mer är fast i de "kvinnliga". Ett problem så klart. Samtidigt, som vi också skriver i boken, tycker jag inte man ska skämmas ihjäl sig för det. Om kvinnan tagit jämställdhetskampen åt ett håll, kan väl mannen ta den åt det andra hållet? Kräv av din man att han kräver jämställdhet av dig ;-)
Hur du får din man att läsa boken? Tja, den är ju verkligen inte MOT männen, utan MED. Kanske kan han läsa Rickards kommentar här längre ner i bloggen? Det är ju från en man som läst boken!
Här är kommentaren:
"Hej !
Jag har läst boken även jag och ville lämna lite reflektioner som jag gjort över vår jämställdsresa.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 15 år och verkligen gjort stora framsteg.
Vi har varit fast i den klassiska fällan där min Sambo jobbat halv ihjäl sig, 60 tim/vecka och jag varit hemma med två små barn med hus på landet. Jag drev eget friskvårdsföretag och tog inte ut någon lön. Vi gick båda på knäna och var djupt stressade och olyckliga tills vi en dag vaknade upp och tog tag i våra liv för hela famijens överlevnad. Det låter drastiskt men om inte vi hade förändrat oss så skulle vi vara separerade idag.
NU fyra år senare har vi båda två bytt karrär och fått nya jobb, flyttat. jag jobbar 90% och min sambo börjar gå 80% från mitten av september. Vi har även fått ett tredje barn som är tre år idag. Han har fått lika stor tillgång till båda föräldrarna från start. Vi ser en enorm skillnad på hans kontakt med Pappa och hur naturligt det blir att vi båda kan trösta, natta och finnas i vardagen jämfört med då de andra var små. Vårt förhållande är just nu mycket bra och harmoniskt. Vi lever det liv vi vill leva, aktivt på landsbygden. Vi försöker leva istället för att konsumera och jobba ihjäl oss. Vi har under vår omställningsfas då min man studerat och vi var färäldralediga levt på en lön. Vi lärde oss verkligen att lyckan ej finns i pengar. Det viktia är tid tillsammans.
Så mycket av det som står i boken blev verkligen bekräftat.
Det som är vår utmaning vad gäller jämställdhet och verkligen min svaga punkt är det som ni skrev om i tidigare inlägg. Min förmåga att ta mig an min karls "manliga" sysslor. Dvs han bygger, servar bilar, hugger ved tex. Medans han även har stora delar av hushållssysslorna tex matlagning, städning och barnen.
Han tycker att all feministisk litteratur är så vinklad till kvinnans fördel vad gäller detta. Jämställdhet åt båda hållen liksom.
Hur får jag honom att läsa boken ?
Den är den bästa och mest konstruktiva bok jag läst, helt såld.
Känner även igen mig i att vi har ett mer stormigt förhållande än innan, med långa och hetsiga diskussioner om förhållandet. Men de leder oftast framåt, ventilerar och utvecklar vår relation. Tidigare var det liksom ingen dialog kring detta alls. Men som sagt var står vi och stampar kring de "manliga" sysslorna. Några tips???
Min sambo har dragit de stora vinsterna med en gladare, piggare och mer självständig och kaxig sambo. Inte en nertryckt martyr.
Han har en bra kontakt med barnen, känner sig inte utarbetad pga den stora försörjningsplikten och har även fått större personlig mognad och kompetens.
Vi är ett bevis på en lyckad resa.
kram"
lördag 8 augusti 2009
Suverän sammanfattning!
Shit! Den här tjejen sammafattar vår bok bättre än vad jag någonsin skulle kunna göra!
Från bloggen Anna does life:
"Boken handlar om vad som händer med jämställdheten när det kommer barn in i bilden. Den viktigaste punkten av alla handlar om föräldraförsäkringen. Vi har lång föräldraledighet i Sverige. Syftet är att man inte ska behöver bli hemmafru bara för att man får barn - alltså ett sätt att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden. Man ska kunna fortsätta jobba. MEN VAD HÄNDER??
86% av alla nyblivna mammor lägger beslag även på pappadagarna. Bara nån promille av alla nyblivna föräldrar delar lika. Mamma blir borta från jobbet ett år, drygt. Kanske kommer det fler barn. Borta lite till. Vid det här laget har hennes snubbes karriär tagit fart, han jobbar mer än heltid, schemat börjar bli tajt. Han är dessutom noga med att upprätthålla sina fritidsintressen: spela fotboll, kanske träna på gym, hänga med grabbarna nån kväll, dagens män kanske spelar CS några timmar. Medan hon går ner på deltid för att hinna sköta barnen, och allt det andra. Och hur hon än gör plågas hon av dåligt samvete inför sina barn. Att ligga på soffan och slöa är otänkbart, skulden blir outhärdlig.
Det här är baserat på färsk forskning från våra universitet och på statistik för Sverige.
Det här innebär två saker: hon hamnar efter i arbetslivet. Familjen är hennes jobb och fritidssysselsättning. När ni hör någon dra ekonomi-argumentet för att hon ska vara hemma hela föräldraledigheten, betänk följande: skulle snubben hamna i en olycka och bli invalidiserad, om han skulle dö eller om de helt enkelt skulle separera ligger hon pyrt till ekonomiskt. När hennes barn är små får de veta att kvinnor förväntas offra sig själva, förväntas sätta sina egna intressen sist, förväntas ställa upp i alla lägen, aldrig begära att få vara ifred, vara mamma först och människa sen... och sen får de en bitter, frånskild och fattig klimakteriekossa lagom till de fyller moppe.
Eftersom det här mönstret är så vanligt, innebär det också att alla kvinnor i fertil ålder ses som riskarbetskraft. Sveriges generösa föräldraförsäkring slår tillbaka på dem som en gång i tiden stod på barrikaderna och slogs för den.
Jag känner mig lurad, igen. 80-talisten som kom på att hon hade äggstockar och livmoder, det är jag. Som tur är erbjuder författarna några jäkligt bra lösningar. Nummer ett är att man delar lika på föräldraledigheten, det är där allting har sin början."
Läs hela inlägget här!
Från bloggen Anna does life:
"Boken handlar om vad som händer med jämställdheten när det kommer barn in i bilden. Den viktigaste punkten av alla handlar om föräldraförsäkringen. Vi har lång föräldraledighet i Sverige. Syftet är att man inte ska behöver bli hemmafru bara för att man får barn - alltså ett sätt att stärka kvinnors position på arbetsmarknaden. Man ska kunna fortsätta jobba. MEN VAD HÄNDER??
86% av alla nyblivna mammor lägger beslag även på pappadagarna. Bara nån promille av alla nyblivna föräldrar delar lika. Mamma blir borta från jobbet ett år, drygt. Kanske kommer det fler barn. Borta lite till. Vid det här laget har hennes snubbes karriär tagit fart, han jobbar mer än heltid, schemat börjar bli tajt. Han är dessutom noga med att upprätthålla sina fritidsintressen: spela fotboll, kanske träna på gym, hänga med grabbarna nån kväll, dagens män kanske spelar CS några timmar. Medan hon går ner på deltid för att hinna sköta barnen, och allt det andra. Och hur hon än gör plågas hon av dåligt samvete inför sina barn. Att ligga på soffan och slöa är otänkbart, skulden blir outhärdlig.
Det här är baserat på färsk forskning från våra universitet och på statistik för Sverige.
Det här innebär två saker: hon hamnar efter i arbetslivet. Familjen är hennes jobb och fritidssysselsättning. När ni hör någon dra ekonomi-argumentet för att hon ska vara hemma hela föräldraledigheten, betänk följande: skulle snubben hamna i en olycka och bli invalidiserad, om han skulle dö eller om de helt enkelt skulle separera ligger hon pyrt till ekonomiskt. När hennes barn är små får de veta att kvinnor förväntas offra sig själva, förväntas sätta sina egna intressen sist, förväntas ställa upp i alla lägen, aldrig begära att få vara ifred, vara mamma först och människa sen... och sen får de en bitter, frånskild och fattig klimakteriekossa lagom till de fyller moppe.
Eftersom det här mönstret är så vanligt, innebär det också att alla kvinnor i fertil ålder ses som riskarbetskraft. Sveriges generösa föräldraförsäkring slår tillbaka på dem som en gång i tiden stod på barrikaderna och slogs för den.
Jag känner mig lurad, igen. 80-talisten som kom på att hon hade äggstockar och livmoder, det är jag. Som tur är erbjuder författarna några jäkligt bra lösningar. Nummer ett är att man delar lika på föräldraledigheten, det är där allting har sin början."
Läs hela inlägget här!
fredag 7 augusti 2009
Älskade dagis!
I går när jag hämtade min yngsta på dagis – jag har ju numera enbart 1 dagisbarn (de två andra går från och med i måndags på fritids) – stegade jag in mitt i en fantastisk scen.
Min dotter och hennes fröken står i badrummet och kramas. Och fröken säger: "Åh, vad du är mysig. Vad jag tycker om dig! Och vad jag tycker om att mysa med dig!" Och min dotter svarar: "Hm, det är mysigt. Jag är mysig!"
Det går inte att räkna gångerna jag har hämtat mina barn på dagis. ALDRIG har jag klivit in och kommit på någon fröken (förskollärare) med att vara dum, arg eller orättvis. Däremot har jag ofta klivit in mitt i sådana här ljuvliga scener. Och jag tänker: Vilken gåva till mina barn! Att de har relationer med andra vuxna som också tycker om och ser dem!
Åh, vad jag älskar dagis!
Tack!
Det är en klyscha, men det är ju för att folk ska läsa boken som man skriver den... Därför blir man så otroligt glad för feedback. Signaturen Richard skrev en fantastisk fin kommentar i ett av inläggen här nedan. Jag måste dela med mig av det... Och så vill jag säga TACK! Jag blev hur glad som helst när jag läste det!
Så här skriver Rickard:
"Rebecka och Tinni: Jag ställer mig upp och applåderar, bockar och bugar. Har precis läst ut Skriet från kärnfamiljen. Bestämde mig för att köpa den inför semestern och efter ett par kvällar med aha-upplevelser, viss frustration, medhållande och avståndstagande måste jag säga att den boken behövs i debatten, kalas!! Som den småbarnspappa jag är så är det inte svårt att känna igen sig i många av de situationer ni beskriver, såväl fiktiva som reella. Visserligen har jag och min fru ”bara” en dotter på 1 år men många glädjeämnen och vissa tragi(?)komiska situationer är som sagt inte svåra att känna igen sig i och inte heller svåra att få sig en tankeställare från.Jag kanske inte riktigt håller med er i exakt allt men helt klart måste det till en förändring i vår syn på familj, jämställdhet, feminism (jag har så fruktansvärt svårt för det begreppet!) och hur vi väljer att hantera mamma-pappa-barn-prylen. Därom råder det ju ingen diskussion. Det som är svårt är ju också vad ni själva skriver, HUR ska man då göra och vad är det vi vill uppnå med en eventuell förändring, vad är syftet? Jag har fällt några kommentarer tidigare i denna blogg och påstått att kommunikation och dialog måste väl ändå vara den viktigaste starten oavsett vart vi vill komma. Diskussionerna hemma vid köksbordet, inte monologerna, inte gnällandet utan riktiga, ärliga, KÄRLEKSFULLA diskussioner där varje part använder sina TVÅ öron och EN mun och kärleksfullt och respektfullt diskuterar den egna familjens situation ur alla vinklar och vrår. Där måste det ju börja. Precis som ni skriver så är ju inte kärlek att utnyttja den andra, att glida vid sidan av på räkmackan, att smita undan, det är sannerligen inte kärlek, tvärtom. Sen däremot, resultat av alla dessa samtal som sker i hemmen måste få bli väldigt olika. Vissa familjer kan och vill dela på alla uppgifter och allt annat rakt av medan andra inte gör det etc. Det viktigaste är väl dock att man agerar som EN familj (jag utgår också från det heterosexuella pappa-mamma-barn-perspektivet i detta sammanhang) och inte enskilda små öar som i alltför stor utsträckning lever sina egna, missnöjda, frustrerande, besvikna liv. I så fall är det väl inget liv? Självklart är jämställdhet och en sund och ärlig dialog där hemma en bra grund för kärlek och förhoppningsvis långa stabila relationer, det är min absoluta uppfattning. Jag är uppväxt med det rakt motsatta tyvärr. Ja ja, just detta inlägg hade egentligen inget med det bloggämne du nämner men jag ville bara droppa en kommentar ang. boken och samtidigt ge er cred för det arbete ni gör, keep it up!!"
Så här skriver Rickard:
"Rebecka och Tinni: Jag ställer mig upp och applåderar, bockar och bugar. Har precis läst ut Skriet från kärnfamiljen. Bestämde mig för att köpa den inför semestern och efter ett par kvällar med aha-upplevelser, viss frustration, medhållande och avståndstagande måste jag säga att den boken behövs i debatten, kalas!! Som den småbarnspappa jag är så är det inte svårt att känna igen sig i många av de situationer ni beskriver, såväl fiktiva som reella. Visserligen har jag och min fru ”bara” en dotter på 1 år men många glädjeämnen och vissa tragi(?)komiska situationer är som sagt inte svåra att känna igen sig i och inte heller svåra att få sig en tankeställare från.Jag kanske inte riktigt håller med er i exakt allt men helt klart måste det till en förändring i vår syn på familj, jämställdhet, feminism (jag har så fruktansvärt svårt för det begreppet!) och hur vi väljer att hantera mamma-pappa-barn-prylen. Därom råder det ju ingen diskussion. Det som är svårt är ju också vad ni själva skriver, HUR ska man då göra och vad är det vi vill uppnå med en eventuell förändring, vad är syftet? Jag har fällt några kommentarer tidigare i denna blogg och påstått att kommunikation och dialog måste väl ändå vara den viktigaste starten oavsett vart vi vill komma. Diskussionerna hemma vid köksbordet, inte monologerna, inte gnällandet utan riktiga, ärliga, KÄRLEKSFULLA diskussioner där varje part använder sina TVÅ öron och EN mun och kärleksfullt och respektfullt diskuterar den egna familjens situation ur alla vinklar och vrår. Där måste det ju börja. Precis som ni skriver så är ju inte kärlek att utnyttja den andra, att glida vid sidan av på räkmackan, att smita undan, det är sannerligen inte kärlek, tvärtom. Sen däremot, resultat av alla dessa samtal som sker i hemmen måste få bli väldigt olika. Vissa familjer kan och vill dela på alla uppgifter och allt annat rakt av medan andra inte gör det etc. Det viktigaste är väl dock att man agerar som EN familj (jag utgår också från det heterosexuella pappa-mamma-barn-perspektivet i detta sammanhang) och inte enskilda små öar som i alltför stor utsträckning lever sina egna, missnöjda, frustrerande, besvikna liv. I så fall är det väl inget liv? Självklart är jämställdhet och en sund och ärlig dialog där hemma en bra grund för kärlek och förhoppningsvis långa stabila relationer, det är min absoluta uppfattning. Jag är uppväxt med det rakt motsatta tyvärr. Ja ja, just detta inlägg hade egentligen inget med det bloggämne du nämner men jag ville bara droppa en kommentar ang. boken och samtidigt ge er cred för det arbete ni gör, keep it up!!"
tisdag 4 augusti 2009
Hemma i 5 år?
På tidningen mamas webbplats frågar man just nu hur länge man skulle vilja vara hemma om man fick full föräldrapenning hur länge man ville...
Ja, man kanske inte ska dra så stora växlar på svaren. Det är väl många gånger önsketänkande. Men ändå! Tur att vi inte har fri föräldrapenning. Över en fjärdedel skulle då välja att vara hemma i 5 år... Är det månne en dröm om att vara hemmafru vi ser här? Finns det någon tanke på vart karriären i så fall skulle ta vägen? Eller hur pensionen skulle komma att se ut den dagen den sorgen?Här har ni hela resultatet som det ser ut nu:
1. 8 månader (delar 50% med min partner)– 8 %
2. 1 år – 5 %
3. 1,5 år – 22 %
4. 3 år – 39 %
5. 5 år – 28 %
Jag skulle kunna tänka mig att ha full föräldrapenning i 3 år mot att vi tog 1,5 år vardera. Eller hade råd att jobba 50 procent båda två i några år när barnen är små.
Hur länge skulle ni vilja vara hemma?
Könstypiska intressen...
I en av kommentarerna här på bloggen skriver Lotta (med bloggen Silverknuten) så här:
"Vad gör man när man har könstypiska intressen och färdigheter? Jag försöker se det som att bara det faktum i sig att jag har en egen hobby som jag låter ta tid bryter (lite) mot könsnormen."
Ja, så kan man väl se det. Men, just det här ger mig ändå väldigt dåligt samvete... Jag är urusel på allt "manligt". Hittills har jag kommit undan rätt bra eftersom jag är totalt ointresserad av allt som anses vara "kvinnligt" också: baka, laga mat, städa, odla, sticka, sy, inreda, mode, smink... you name it!
Men, men. På senare år är det inte lika lätt. I sommar har jag bakat fantastiskt mycket med mina barn på landet - och till min fasa upptäckt att det var riktigt kul! Jag har plötsligt blivit med trädgård (andra sommaren nu i hus) och fascineras något enormt av allt som växer och frodas där.
Och inredning, nja, intresserad kan jag väl inte påstå. Men åren som redaktionschef på inredningstidning satte väl i alla fall några spår.
Samtidigt, under samma tid har inget hantverks- eller motorintresse väckts...
Jag klipper inte gräset, jag sätter inte upp hyllor, jag är urusel på allt tekniskt, jag borrar inte, jag tankar knappt... (usch, jag skäms!) Jag gör inget "manligt" (utom att vara rätt ointresserad av det mesta som kallas kvinnligt).
Min man däremot har byggt en altan nu i sommar... Han klipper gräset. Fixar med båten. Byter till sommardäck. OCH tvättar, lagar mat, handlar barnkläder, bakar, städar...
Har ingen poäng med det här inlägget. Bara att detta verkligen är min akilleshäl!
fredag 31 juli 2009
Gå ner i hemarbetstid
Åh, vad bra:
"Nästan alltid när deltidsfällan diskuteras dyker kommentarer upp där en kvinna skriver att hon går ner i arbetstid för att hon vill ha mer tid med barnen. Jag har ALDRIG sett något inlägg som skriver att de har gått ner i hemarbetstid med 50% för att få mer tid för barnen. Det är som att den enda faktor man kan ändra är arbetstiden. Sen vittnar kvinna efter kvinna som blivit 50+ om att det var en pensionsfälla. För hur mycket av tiden som de inte arbetade ägnades åt barnen och hur mycket åt hemmet? Oftast blir det ju så att den som jobbar mindre utanför hemmet jobbar mer innanför hemmets väggar."
Man ska går ner i hemarbetstid för att få mer tid för barnen. Just så!
Detta hittade jag på FiaLisas blogg. Kolla här.
"Nästan alltid när deltidsfällan diskuteras dyker kommentarer upp där en kvinna skriver att hon går ner i arbetstid för att hon vill ha mer tid med barnen. Jag har ALDRIG sett något inlägg som skriver att de har gått ner i hemarbetstid med 50% för att få mer tid för barnen. Det är som att den enda faktor man kan ändra är arbetstiden. Sen vittnar kvinna efter kvinna som blivit 50+ om att det var en pensionsfälla. För hur mycket av tiden som de inte arbetade ägnades åt barnen och hur mycket åt hemmet? Oftast blir det ju så att den som jobbar mindre utanför hemmet jobbar mer innanför hemmets väggar."
Man ska går ner i hemarbetstid för att få mer tid för barnen. Just så!
Detta hittade jag på FiaLisas blogg. Kolla här.
Home styling
Alltså, det kunde varit jag i denna videosnutt om kvinnor och alla förbättra-där-hemma-projekt som finns i ens undermedvetna hela hela tiden. Klart utmattande.
Ännu mer om hemmafrutrenden
Vad är det med denna hemmafrutrend?
I senaste Glamour (finns ute nu) är jag intervjuad apropå den senaste hemmafrutrenden (den sprider sig neråt i åldrarna - HJÄLP!).
Och ja, de brittiska kvinnorna skrev vi också om i boken. Så det är inget nytt för mig att så många av dem vill vara hemmafruar. Men det är lika sorgligt varje gång jag läser det.
(Tack till Lilla O som tipsade om artikeln!)
Det sorgligaste med artikeln är nästan kommentaren under: "jag vill också vara en hemmafru! jag var hemma när barnen var små tack vare min snälla man – så jag vet hur det känns ekonomiskt - csn tom ville att jag bevisar att jag hade inkomst 0. det riktigt svårt för en hemmafru är dock ensamheten. man kan bara längta efter good old days - kvinnorna vann ingenting på jämställdheten, bara 8-timmars extra arbetspass."
"Bara 8-timmars extra arbetspass"... Vad är det för sorglig värld hon lever i... Fortsätter hon göra allt där hemma även när hon lönearbetar? Ser hon inget positivt med att tjäna sina egna pengar? Och. Kanske viktigast – mannen och hans relation till barnen då? Att vara hemma med barnen och låta mannen försörja är ju på bekostnad av hans tid med barnen. Egoistiskt om ni frågar mig.
torsdag 30 juli 2009
ojämställdhet gynnar relationen?
Bra rutet, Gudrun! Jag är så trött på alla relationsexperter och psykologer som påstår att jämställdheten pajar relationen. Skulle orättvisa och ojämställdhet gynna relationen? Hur kul är det att leva med någon som inte respekterar en så mycket att man delar på vardagens slit.
Läs här!
Vad tycker ni? Förstör jämställdhet relationen?
Läs här!
Vad tycker ni? Förstör jämställdhet relationen?
Pappor och abort
Den amerikanska delstaten Ohio har lagt ett förslag om att pappan ska kunna hindra kvinnan från att göra abort. Läs här!
Klart inte pappan måste godkänna aborten! Det vore helt absurt. Jag lider verkligen med de män som vill att kvinnan ska behålla barnet, men att lagstifta om en sån sak är ju helt uppåt väggarna. I så fall måste vi lagstifta om att alla pappor ska ta lika stort ansvar för barnen som mammorna.
Men även om man gjorde det, eller om det någon gång i framtiden skulle bli så att män tar lika mycket ansvar över barnen som mammorna gör - och då menar jag inte i individuella fall utan i stort - så skulle det vara absurt att tvinga en mamma att vara gravid och föda ett barn mot sin vilja!
Klart inte pappan måste godkänna aborten! Det vore helt absurt. Jag lider verkligen med de män som vill att kvinnan ska behålla barnet, men att lagstifta om en sån sak är ju helt uppåt väggarna. I så fall måste vi lagstifta om att alla pappor ska ta lika stort ansvar för barnen som mammorna.
Men även om man gjorde det, eller om det någon gång i framtiden skulle bli så att män tar lika mycket ansvar över barnen som mammorna gör - och då menar jag inte i individuella fall utan i stort - så skulle det vara absurt att tvinga en mamma att vara gravid och föda ett barn mot sin vilja!
onsdag 29 juli 2009
Vill du bli hockeyfru?
Det ville tydligen de flesta som svarade på Wendelas (Aftonbladet) undersökning om vem de helst ville byta liv med: Hockeyfrun Emma Andersson, den enda av alternativen som inte hade en egen aktiv yrkeskarriär, vann. Läs här!
Jag kan inte tänka mig något tråkigare än att vara hockeyfru och flytta med min man till nya städer när han byter lag och inte ha ett eget jobb, egen försörjning...
Jag kan inte tänka mig något tråkigare än att vara hockeyfru och flytta med min man till nya städer när han byter lag och inte ha ett eget jobb, egen försörjning...
tisdag 28 juli 2009
När blev du hetero?
"Därför behövs Pridefestivalen. Den är även en påminnelse om att vi skulle klara oss bättre utan de falska masker som könsrollerna innebär. Stereotyper bygger i grunden på rädsla och osäkerhet. Att klamra sig fast vid dem är ofta den lättaste utvägen i människors identitetssökande. Men identiteter som bygger på förtryck av andra hör inte hemma i ett upplyst samhälle. Kön, sexuell läggning eller etnicitet ska inte behöva påverka våra livschanser. Det är ingen politiskt korrekt floskel – det är en självklarhet."
Bra i DN i dag om vikten av Pride. Tycker att årets tema är suveränt: Hetero!
Så därför ställer jag här några frågor till er läsare:
1. När kom du på att du var heterosexuell?
2. Hur har straightkulturen förändrats de senaste åren?
3. Hur skulle du reagera om ditt barn visade sig vara heterosexuell?
4. När berättade du att du var hetero för någon första gången?
Läs hela DN-ledaren här!
Bra i DN i dag om vikten av Pride. Tycker att årets tema är suveränt: Hetero!
Så därför ställer jag här några frågor till er läsare:
1. När kom du på att du var heterosexuell?
2. Hur har straightkulturen förändrats de senaste åren?
3. Hur skulle du reagera om ditt barn visade sig vara heterosexuell?
4. När berättade du att du var hetero för någon första gången?
Läs hela DN-ledaren här!
måndag 27 juli 2009
Deltidsfällan
Tillbaka på jobbet i dag efter fyra veckor. I dag har vi igen diskuterat hur viktigt det är för kvinnor att tjäna sina egna pengar. Är man 50+ så har man förstått det. Vi får hur många brev som helst från kvinnor som insett det. Ofta försent. Och av egna dåliga erfarenheter...
Och så hittade jag det här inlägget på bloggen Mariakoden:
"Själv jobbade jag deltid ett tag. Det är den värsta tiden i mitt liv. Stressnivån var på max. Eftersom jag jobbade mindre timmar om dagen så var det outtalat men ändå så att jag skulle ta barnen till läkaren, tandis, gå på föräldramöten, handla, laga mat, plocka, tvätta, vika tvätt...osv....detta för att jag var ju hemma mer. Egentligen blev det bara 1.5 timme varje dag när jag jobbade deltid. 45 min av detta gick åt till att hämta barn från skolan.Vad får man för det då? Jo, en lägre pension då det är dags."
Nej, deltid är alltför ofta bara deltid i pengar. Inte i saker att göra... Eller vad säger ni?
Läs hela inlägget här!
Och så hittade jag det här inlägget på bloggen Mariakoden:
"Själv jobbade jag deltid ett tag. Det är den värsta tiden i mitt liv. Stressnivån var på max. Eftersom jag jobbade mindre timmar om dagen så var det outtalat men ändå så att jag skulle ta barnen till läkaren, tandis, gå på föräldramöten, handla, laga mat, plocka, tvätta, vika tvätt...osv....detta för att jag var ju hemma mer. Egentligen blev det bara 1.5 timme varje dag när jag jobbade deltid. 45 min av detta gick åt till att hämta barn från skolan.Vad får man för det då? Jo, en lägre pension då det är dags."
Nej, deltid är alltför ofta bara deltid i pengar. Inte i saker att göra... Eller vad säger ni?
Läs hela inlägget här!
söndag 26 juli 2009
tisdag 21 juli 2009
Smuts är frihet
Oj, oj, så många dagar utan något blogginlägg!! Kom hem i morse från min utlandssemester i drygt tre veckor (är inte lika fancy som det låter, vi har landställe i Finland). Har ingen aning om vad som debatteras här hemma. Har precis läst igenom kvällstidningarnas webbplatser och ska ge mig på morgontidningarnas snart, när barnen lagt sig.
Så, med det sagt vill jag framför att jag inget har att säga. Jag tycker ingenting just nu. Känns lite annorlunda ;-)
Men jag skrev faktiskt en liten krönika under semestern. Och den klistrar jag in här så länge.
Smuts är frihet!
Jag har köpt två ursöta sjömansklänningar med tillhörande Emil-mysse till mina två småtjejer. Svindyra, men bedårande. Britta och Kerstin vill flickorna bli kallade nu. De ser precis ut som tagna ur en Bullerbyfilm.
Men rätt snart ser de inte ut som små filmstjärnor längre. Klänningarna är blöta och stela av salt havsvatten, blålila av smultron- och blåbärsfingrar, sotiga av jord och sand och solkiga av matrester. Ena mössan ramlade av när det grävdes metmask. Deras hår som var så omsorgsfullt borstat för någon dag sedan påminner nu mer om fågelboet uppe i trädet utanför vårt lilla sommarhus. Jag suckar och tänker att det ändå är bra. Att de trivs med att vara lortiga och rufsiga. Det visar att de har lekt, busat och haft kul.
För dem var det inga problem att ställa om till sommarhuslivet utan rinnande vatten. För mig som är van att duscha och tvätta håret varje dag var det värre. Jag längtar till bastudagarna då jag äntligen kan bli riktigt ren.
Men sakta infinner sig en frihetskänsla även hos mig. Skönt att slippa vara slav under schampot. Slippa det där överdrivna tvättandet, smörjandet, rakandet man håller på med där hemma. Det är bara dyrt och tidskrävande.
Tänker att det där kravet på flickor och kvinnor att de ska vara så rena, prydliga, välansade, nytvättade, väldoftande hela tiden gör något med dem.
Det begränsar.
Och så läser jag Våtmarker av Charlotte Roche. Som blev en sådan oväntad succé i det konservativa hemmafru-landet Tyskland. Där skapade den en rejäl debatt och sålde i över en miljon exemplar. I våras gavs den ut i 25 länder till, bland annat på svenska.
Romanen är en rasande uppgörelse mot all renlighetsiver bland små och vuxna flickor. Mot allt rakat, vaxat, fixat, sprejat, sanitetsbehandlat. Huvudpersonen Helen har inga hämningar och bryter alla kroppsliga och sanitära tabun som tänkas kan. Hon gnider lustfyllt sitt underliv mot offentliga toasitsringar, vänder ut och in på trosorna när de blir smutsiga, tillverkar sina egna tamponger som hon sen glatt byter med sin väninna. Hon skyr alla parfymer, krämer och sprejer, njuter i stället av sin egen lukt, sitt blod, sina pormaskar, svett och sekret.
Äckligt? Ja, men också enormt befriande.
När jag har läst klart är jag mer vän med min kropp än på länge. Känner mig inte ett dugg äcklig. Trots att jag trampar omkring här på landet i otvättat hår och matsolkiga svettiga kläder. Lika skitig som mina barn.
Tänker att smuts är frihet.
Så, med det sagt vill jag framför att jag inget har att säga. Jag tycker ingenting just nu. Känns lite annorlunda ;-)
Men jag skrev faktiskt en liten krönika under semestern. Och den klistrar jag in här så länge.
Smuts är frihet!
Jag har köpt två ursöta sjömansklänningar med tillhörande Emil-mysse till mina två småtjejer. Svindyra, men bedårande. Britta och Kerstin vill flickorna bli kallade nu. De ser precis ut som tagna ur en Bullerbyfilm.
Men rätt snart ser de inte ut som små filmstjärnor längre. Klänningarna är blöta och stela av salt havsvatten, blålila av smultron- och blåbärsfingrar, sotiga av jord och sand och solkiga av matrester. Ena mössan ramlade av när det grävdes metmask. Deras hår som var så omsorgsfullt borstat för någon dag sedan påminner nu mer om fågelboet uppe i trädet utanför vårt lilla sommarhus. Jag suckar och tänker att det ändå är bra. Att de trivs med att vara lortiga och rufsiga. Det visar att de har lekt, busat och haft kul.
För dem var det inga problem att ställa om till sommarhuslivet utan rinnande vatten. För mig som är van att duscha och tvätta håret varje dag var det värre. Jag längtar till bastudagarna då jag äntligen kan bli riktigt ren.
Men sakta infinner sig en frihetskänsla även hos mig. Skönt att slippa vara slav under schampot. Slippa det där överdrivna tvättandet, smörjandet, rakandet man håller på med där hemma. Det är bara dyrt och tidskrävande.
Tänker att det där kravet på flickor och kvinnor att de ska vara så rena, prydliga, välansade, nytvättade, väldoftande hela tiden gör något med dem.
Det begränsar.
Och så läser jag Våtmarker av Charlotte Roche. Som blev en sådan oväntad succé i det konservativa hemmafru-landet Tyskland. Där skapade den en rejäl debatt och sålde i över en miljon exemplar. I våras gavs den ut i 25 länder till, bland annat på svenska.
Romanen är en rasande uppgörelse mot all renlighetsiver bland små och vuxna flickor. Mot allt rakat, vaxat, fixat, sprejat, sanitetsbehandlat. Huvudpersonen Helen har inga hämningar och bryter alla kroppsliga och sanitära tabun som tänkas kan. Hon gnider lustfyllt sitt underliv mot offentliga toasitsringar, vänder ut och in på trosorna när de blir smutsiga, tillverkar sina egna tamponger som hon sen glatt byter med sin väninna. Hon skyr alla parfymer, krämer och sprejer, njuter i stället av sin egen lukt, sitt blod, sina pormaskar, svett och sekret.
Äckligt? Ja, men också enormt befriande.
När jag har läst klart är jag mer vän med min kropp än på länge. Känner mig inte ett dugg äcklig. Trots att jag trampar omkring här på landet i otvättat hår och matsolkiga svettiga kläder. Lika skitig som mina barn.
Tänker att smuts är frihet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
