Vilken inspirerande historia! Tack Ulrika! (Ulrika skrev i en kommentar till ett blogginlägg, men jag måste lyfta upp det hit så att ingen missar det! Läs hela hennes kommentar här nedan i kursivt!)
Är mycket imponerad av hur ni lyckades vända skutan! Sånt där sitter ju så djupt. Och har man en gång börjat gå den ojämställda vägen med familjen är det inte det enklaste att byta väg. Jag och min man hade fördelen att vi kom överens om målsättningen redan innan barnen kom. Och vi har ändå det tufft med mycket. Särskilt det du skriver om de "manliga sysslorna"!
Ja, jag vill gärna också hör hur ni andra löser detta. För vart jag än vänder mig bland mina jämställda väninnor, och det jag läser här i bloggen, så ser jag jämställda män som klarar alla uppgifterna, medan kvinnorna mer är fast i de "kvinnliga". Ett problem så klart. Samtidigt, som vi också skriver i boken, tycker jag inte man ska skämmas ihjäl sig för det. Om kvinnan tagit jämställdhetskampen åt ett håll, kan väl mannen ta den åt det andra hållet? Kräv av din man att han kräver jämställdhet av dig ;-)
Hur du får din man att läsa boken? Tja, den är ju verkligen inte MOT männen, utan MED. Kanske kan han läsa Rickards kommentar här längre ner i bloggen? Det är ju från en man som läst boken!
Här är kommentaren:
"Hej !
Jag har läst boken även jag och ville lämna lite reflektioner som jag gjort över vår jämställdsresa.
Jag och min sambo har varit tillsammans i 15 år och verkligen gjort stora framsteg.
Vi har varit fast i den klassiska fällan där min Sambo jobbat halv ihjäl sig, 60 tim/vecka och jag varit hemma med två små barn med hus på landet. Jag drev eget friskvårdsföretag och tog inte ut någon lön. Vi gick båda på knäna och var djupt stressade och olyckliga tills vi en dag vaknade upp och tog tag i våra liv för hela famijens överlevnad. Det låter drastiskt men om inte vi hade förändrat oss så skulle vi vara separerade idag.
NU fyra år senare har vi båda två bytt karrär och fått nya jobb, flyttat. jag jobbar 90% och min sambo börjar gå 80% från mitten av september. Vi har även fått ett tredje barn som är tre år idag. Han har fått lika stor tillgång till båda föräldrarna från start. Vi ser en enorm skillnad på hans kontakt med Pappa och hur naturligt det blir att vi båda kan trösta, natta och finnas i vardagen jämfört med då de andra var små. Vårt förhållande är just nu mycket bra och harmoniskt. Vi lever det liv vi vill leva, aktivt på landsbygden. Vi försöker leva istället för att konsumera och jobba ihjäl oss. Vi har under vår omställningsfas då min man studerat och vi var färäldralediga levt på en lön. Vi lärde oss verkligen att lyckan ej finns i pengar. Det viktia är tid tillsammans.
Så mycket av det som står i boken blev verkligen bekräftat.
Det som är vår utmaning vad gäller jämställdhet och verkligen min svaga punkt är det som ni skrev om i tidigare inlägg. Min förmåga att ta mig an min karls "manliga" sysslor. Dvs han bygger, servar bilar, hugger ved tex. Medans han även har stora delar av hushållssysslorna tex matlagning, städning och barnen.
Han tycker att all feministisk litteratur är så vinklad till kvinnans fördel vad gäller detta. Jämställdhet åt båda hållen liksom.
Hur får jag honom att läsa boken ?
Den är den bästa och mest konstruktiva bok jag läst, helt såld.
Känner även igen mig i att vi har ett mer stormigt förhållande än innan, med långa och hetsiga diskussioner om förhållandet. Men de leder oftast framåt, ventilerar och utvecklar vår relation. Tidigare var det liksom ingen dialog kring detta alls. Men som sagt var står vi och stampar kring de "manliga" sysslorna. Några tips???
Min sambo har dragit de stora vinsterna med en gladare, piggare och mer självständig och kaxig sambo. Inte en nertryckt martyr.
Han har en bra kontakt med barnen, känner sig inte utarbetad pga den stora försörjningsplikten och har även fått större personlig mognad och kompetens.
Vi är ett bevis på en lyckad resa.
kram"
Inlägg
3 kommentarer:
Jag säger som Anna i kommentar till förra inlägget: Det är bara att gå ut och göra. Faktiskt.
Låt honom visa momenten i hur man hugger ved, och be honom sedan gå därifrån (men lämpligen stanna inom hörhåll med tanke på yxa etc ;-)). Om han är en person som klarar att ge praktiska råd utan att ta över eller bli för hetsig kanske han kan stanna kvar.
Det trixiga tycker jag är att verkligen inse att det är en mental spärr det handlar om.
Sen behöver man inte ta över alla hans eventuella "grabbiga" hobbys, om man inte är intresserad av dem. Däremot kan man försöka visa intresse och kanske lyssna lite bättre när han berättar, det kan räcka ganska långt tycker jag. Och då i förhoppningen om att han ska göra detsamma för ens egna hobbies, förstås!
Tips till mannen för jämställdhet: om t ex en krok går sönder och barnet ser det, säg gärna 'vi får be mamma fixar det när hon kommer hem'. Lägg kroken och skruven synligt nånstans och så får barnet fråga sin mamma sen, det blir garanterat svårare för henne att erkänna att hon inte vill (fast hon kan!) inför sitt barn än inför sin man.
Om bilen ska fixas, ta upp det när ni båda sitter i den. 'Ska vi åka bort och kolla oljan? Vi har inte gjort det på länge'. Se sen till att hon går och köper olja så att hon vet vilken sort som ska användas, medan du tar hand om barnet, går och letar upp en serietidning till honom/henne el dylikt, det vill säga ordna det så att även hon får kunskap om vad en bil behöver.
Pengaplanering är också viktigt: under de perioder då du som man tjänar mer, lägg över mer av planeringen på kvinnan. Då blir det mer jämbördigt på det sättet att den ene inte känner sig som inkomsbringare och den andre som utgiftsgenererare -- en del av ekonomin i ett hem är ju planering och kontroll, och om kvinnan får full kontroll över alla hushållets pengar ökar medvetenheten om alla utgifter och mannen riskerar inte att bli bitter för att han drar in pengar men hon 'bara' köper upp dem. Sen tvärtom då mannen är föräldraledig.
När jag och min man flyttade sist va det jag som tapetserade och han som servade med lunch och städade lgh eftersom den innan oss hade städat dåligt. Gräset har han klippt ett par gånger bara på de år vi bott nu, även när jag va gravid va det jag som klippte : ) Men vi är inte såhär på alla punkter, men som någon skrev, det är bara att gå ut och göra! Det man inte kan lär sig, det är ofta roligt också!
Min man tyckte er bok va jättebra! Han va skeptisk innan han läste men tycker han den har givit honom en hel del!
Skicka en kommentar