måndag 24 augusti 2009

Duktighetsfällan

FiaLisa! Jag blir rörd när jag läser din kommentar! Du låter så omtänksam och gullig! Och ja, självklart har du rätt! Jag skriver under på vartenda ord du skriver!!

Tror att det finns en förklaring till varför jag gjort den här typen av inlägg på sistone. Jag har bloggat nu sedan i mars. Nästan varje dag. Jag började tröttna på mina egna beskäftiga inlägg som sa åt alla andra hur de skulle göra. Det här med jämställdhet är så lätt i teorin! Men så oerhört svårt i praktiken. Jag ville nog någonstans bjuda på mina egna tillkortakommanden. Jag är ju också mitt i det här! Och jag kämpar med jämställdheten hela tiden! Och det är det vår bok handlar om.

I samtalen, i diskussionerna, här på bloggen och på en massa andra smarta bloggar, finner jag ny kraft. För jag tror mycket på medvetandegöring. Att se mönstren, strukturen. Se vad man själv håller på med.

Jag är rätt bra på jämställdhet. Jag, min man och jag, har hållit på länge. Med den praktiska jämställdheten. Vi bråkar väldigt sällan om städning, undanplockning, tvätt. Vi delade 50-50 på föräldrardagarna. Vi delar 50-50 på vabben. Vi hämtar och lämnar varannan dag. Ja, allt. Men trots att vi varit så medvetna, trots att vi så medvetet delat så mycket så sitter vi fast i vissa mönster.

Och det är så svårt. För när man synliggör de där mönstren så lägger man ju ännu mer börda på, framför allt, kvinnorna!

I helgen när vi seglade hade vi några goda vänner med oss, också med tre barn. De är lika måna om att leva jämställda som vi. Och jag kände hur de reagerade på att min man hela tiden seglade, och på att jag kravlade nere i ruffen och serverade kaffe och kex... De fällde en hel del kommentarer. Inte illasinnade. Inte alls. Tvärtom. Men det var inte min man de bearbetade med goda råd, det var mig! Det var JAG som skulle förändras. Det var JAG som skulle ta tag i situationen. Lära mig segla båten på egen hand. Ta skepparexamen. Dra ihop ett gäng tjejer och segla en helg (skulle jag aldrig klara med den båten, eller framför allt inte i det skick båten är i...).

Det ligger på kvinnan. På mig. Och det är ett misslyckande för mig om jag inte lever upp till vår jämställdhetsnorm där på båten. Och ja, precis som du skriver: Jag lägger ännu en pusselbit på mina axlar. Och jag dignar under bördan och känner skuld för att jag vacklar.

Det är inte lätt ;-)

6 kommentarer:

FiaLisa sa...

Nej gudarna ska veta att det inte är lätt. Och varför är vi kvinnor alltid så snabba på att ta på oss ansvar för precis allt? Jag är likadan själv...

Malinka sa...

Om du inte lär dig kan ni inte segla jämställt, så är det ju. Det funkar inte att han springer efter kex och du seglar.

Hur ska han kunna ta ansvar för seglingssituationen? Genom att inte göra något han kan? Känns det som en bra lösning? (Om du nu är ute efter en lösning – du kanske bara vill gnälla!)

Rebecka Edgren Aldén sa...

Jag förstår inte riktigt vad du frågar, Malinka. Men kanske är det så att det just nu inte går att vara jämställd på båten.

Jag vill inte gnälla, jag vill diskutera hur svårt det kan vara. Usch - jag hatar ordet gnäll. Eller, jag hatar inte ordet gnäll. Jag hatar hur nedlåtande det låter när man anklagas för att gnälla. Kvinnor får ofta höra det. Att de gnäller.

Malin sa...

Jag fattar inte grejen, om den ena är jätte intresserad av att segla och den andralite vagt tycker det är OK och trevligt, oavsett kön. Kan man då inte segla en vecka där den intresserade seglar mest och den andra sköter markservice och är lite lagom intresserad av just seglingen utan att göra det till en jämställdhetsfråga? För mig är helheten viktig. Vi har inte delat 50-50 med varje barn eftersom vi har haft olika förutsättningar på våra jobb och när man är hemma med barn nummer två eller fyra även är med de övriga. Men räknar vi nu i efterhand så har vi delat lika sånär som på någon vecka. Sådär har vi det nog OK tycker jag, men städningen...hur jag än sliter med städområden, varannan gång, fast städ-tid etc blir det nog 80-20 och här vill jag verkligen dela lika. Vi hatar städa båda två men vill ha ordning omkring oss.
/M

Ulrika- sa...

Intressant diskussion. Känner så väl igen mig, det är enkelt med terori och svårt i praktiken.
Faktum kvarstår att det inte går att dela på "hans" sysslor om man inte behärskar dem. Hur får man tid att öva/träna då barnen tar all tid? Denna fas i livet är svår.
Malinka det handlar INTE om att gnälla, det handlar om att lyfta en problematik som är så tydlig i alla familjer.
Den riktiga jämställdheten är uppnåd först då man kan dela på allt. Inte sjutton vill jag vara beroende av min man jämt. Ska allt hänga på honom om vi ska göra några större fritidsaktiviteter så är det ju en enorm begränsning.
Han kan ju klara sig utan mig.
Kunskap = självkänsla och makt och frihet.

Malinka sa...

Nu tror jag att ni missförstår mig!

Ibland kan man visst vilja gnälla, i betydelsen "lufta sina känslor kring något problematiskt" – d.v.s. utan att nödvändigtvis vara ute efter en direkt lösning. Jag gnäller ofta lite, om saker som jag inte ska lösa genast. Problemen kanske behöver ligga till sig innan man är färdig att attackera dem!

Vad jag menar med själva seglingsproblemet är att det finns några sätt att attackera det:

1) Behåll status quo, d.v.s. om ni seglar så är det såhär eftersom du inte har hans seglingskunskaper. Men du uppskattar seglandet, tillräckligt mycket för att agera ruffhäxa eftersom det är ett undantag i ett annat jämställt tillstånd (och det kanske finns annat som kompenserar).

2) Lära dig segla så att du kan framföra den båt ni har, så kan ni turas om att ruffhäxa.

3) Strunta i ge dig ut, om varken 1) eller 2) känns som bra lösningar – d.v.s. suget efter segling är inte så stort.

Vad som inte finns är någon lösning nr 4, där ni seglar tillsammans med de kunskaper som du har och han sköter ruffhäxandet. För då kommer ni ingenstans.

Därför menar jag att ansvaret för att förändra situationen i den här frågan nödvändigtvis hamnar hos dig. Han har redan alla möjligheter att både segla och ruffhäxa, du har bara den ena.

Blev jag klarare nu?