Tack!

Det är en klyscha, men det är ju för att folk ska läsa boken som man skriver den... Därför blir man så otroligt glad för feedback. Signaturen Richard skrev en fantastisk fin kommentar i ett av inläggen här nedan. Jag måste dela med mig av det... Och så vill jag säga TACK! Jag blev hur glad som helst när jag läste det!

Så här skriver Rickard:

"Rebecka och Tinni: Jag ställer mig upp och applåderar, bockar och bugar. Har precis läst ut Skriet från kärnfamiljen. Bestämde mig för att köpa den inför semestern och efter ett par kvällar med aha-upplevelser, viss frustration, medhållande och avståndstagande måste jag säga att den boken behövs i debatten, kalas!! Som den småbarnspappa jag är så är det inte svårt att känna igen sig i många av de situationer ni beskriver, såväl fiktiva som reella. Visserligen har jag och min fru ”bara” en dotter på 1 år men många glädjeämnen och vissa tragi(?)komiska situationer är som sagt inte svåra att känna igen sig i och inte heller svåra att få sig en tankeställare från.Jag kanske inte riktigt håller med er i exakt allt men helt klart måste det till en förändring i vår syn på familj, jämställdhet, feminism (jag har så fruktansvärt svårt för det begreppet!) och hur vi väljer att hantera mamma-pappa-barn-prylen. Därom råder det ju ingen diskussion. Det som är svårt är ju också vad ni själva skriver, HUR ska man då göra och vad är det vi vill uppnå med en eventuell förändring, vad är syftet? Jag har fällt några kommentarer tidigare i denna blogg och påstått att kommunikation och dialog måste väl ändå vara den viktigaste starten oavsett vart vi vill komma. Diskussionerna hemma vid köksbordet, inte monologerna, inte gnällandet utan riktiga, ärliga, KÄRLEKSFULLA diskussioner där varje part använder sina TVÅ öron och EN mun och kärleksfullt och respektfullt diskuterar den egna familjens situation ur alla vinklar och vrår. Där måste det ju börja. Precis som ni skriver så är ju inte kärlek att utnyttja den andra, att glida vid sidan av på räkmackan, att smita undan, det är sannerligen inte kärlek, tvärtom. Sen däremot, resultat av alla dessa samtal som sker i hemmen måste få bli väldigt olika. Vissa familjer kan och vill dela på alla uppgifter och allt annat rakt av medan andra inte gör det etc. Det viktigaste är väl dock att man agerar som EN familj (jag utgår också från det heterosexuella pappa-mamma-barn-perspektivet i detta sammanhang) och inte enskilda små öar som i alltför stor utsträckning lever sina egna, missnöjda, frustrerande, besvikna liv. I så fall är det väl inget liv? Självklart är jämställdhet och en sund och ärlig dialog där hemma en bra grund för kärlek och förhoppningsvis långa stabila relationer, det är min absoluta uppfattning. Jag är uppväxt med det rakt motsatta tyvärr. Ja ja, just detta inlägg hade egentligen inget med det bloggämne du nämner men jag ville bara droppa en kommentar ang. boken och samtidigt ge er cred för det arbete ni gör, keep it up!!"