Att leva jämställt är inte lätt. Det är skitsvårt. Det vet alla som har försökt. Men för mig och för många med mig är det ännu svårare att stå ut med ojämställdhet. Därför fortsätter man att försöka. Man lyckas inte alltid. Fine. Jag driver opinion kring frågor om jämställdhet och familjeliv. Jag trampar alltid folk på tårna. Det är ofrånkomligt. Tycker man något så gör man det. Vill man förändra samhället på något sätt (politik!) så kommer man att stöta sig med folk som vill ha det som man har det. Vill man inte förändra något kommer man att stöta sig med fok som vill förändra.
Jag ska vara helt ärlig. Jag strävar inte efter att varje familj ska dela precis, exakt lika. Det är inte det som är målet. Mitt mål är att mammor och pappor ska ses som föräldrar och inte ha en massa skilda förväntningar på sig, beroende på kön. Jag vill att pappor ska ses som likvärdiga föräldrar, att mammor ska vara lika välkomna på arbetsmarknaden.
Jag vill luckra upp föreställningar kring kön och föräldraskap. Jag vill att mina barn, oavsett kön, ska växa upp och kunna välja sina liv. Det tror inte jag de kan i dag.
Självklart får varje individ välja hur den vill leva sitt liv. Men det finns saker individen inte kan påverka. Som arbetsgivarnas inställning till kvinnor i barnafödande ålder. Eller den allmänna föreställningen att en mamma som bara är hemma med sitt barn i tre månader är en dålig mamma, medan en pappa som är hemma tre månader med sin bebis är en toppenpappa.
Föreställningarna kring kön och hur vi förväntas tycka, tänka och agera sitter så djupt. Det är därför en mamma så mycket oftare får dåligt samvete för ett missat julspel på skolan än en pappa. Och det är nog därför döttrarna tar hand om sina gamla föräldrar och inte sönerna. Hur som helst så har vi ett samhälle som till stora delar förlitar sig på kvinnors omvårdande förmåga, hennes skuldkänslor och inbyggda förväntningar på henne hur hon ska bete sig. Samhället skulle krackelera om kvinnor krävde samma villkor som männen. Detta förlorar inte bara kvinnorna på - ekonomiskt (samtidigt som de vinner på sina nära relationer) - männen förlorar också. I sin relation till sina barn, sina gamla föräldrar. Det är ingen tävlan om vem som har mest pengar vid sin död det handlar om. Det handlar om att det är en illusion att våra barn skulle växa upp och helt fritt kunna VÄLJA sina liv.
Så länge vi lever ojämställt i familjerna, kommer vi att göra det ute i arbetslivet, och så länge vi gör det kommer kvinnor diskrimineras redan från början i arbetslivet. Trots att kvinnor har högre utbildningsnivå i dag hamnar de efter både när det gäller lön och högre befattningar. Och kvinnor har betydligt oftare ofrivilliga deltider.
Den dagen vi får ett jämställt samhälle kommer det inte att spela någon roll att en kvinna väljer att vara hemma med sina barn i flera år (jo, det kommer att spela roll för henne, men inte för övriga samhället). Då kanske en man också väljer det. Och självklart är vi olika, så folk kommer att välja olika. Men kanske med större variation än vad vi väljer nu (då i princip alla småbarnspappor väljer att jobba 100 procent och i princip alla småbarnsmammor (69 procent eller vade det är, det står i min bok) väljer att jobba deltid).
Hur man än väljer så kan det finnas en poäng att fundera över dessa tre frågor:
1. hur skulle jag klara mig om jag blev ensamstående?
2. vad får jag för pension?
3. vad för jag vidare för mönster till mina barn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
15 kommentarer:
Jag tycker du tar alldelse för lätt på målet att fritt kunna välja sitt liv som man vill. Du bara kastar ur dig det utan att ens komma med en motivering till varför det är eftersträvandsvärt.
Vad innebär det att kunna välja helt fritt?
Är det bra att kunna välja helt fritt? Varför? Är det viktigt? Varför?
Finns det någon som kan välja helt fritt idag? Vem eller vilka kan välja att göra vad dom vill, hur dom vill? Finns det verkligen inget som begränsar? Blir man lyckligare eller nöjdare av att kunna välja helt fritt?
Man kan diskutera och problematiser en hel del kring detta, och det finns nog en hel del att vinna på detta.
Tex finns det ju forksning som visar att människor får det svårare att bli riktigt nöjda om de har för många valmöjligheter. Många valmöjligheter leder till psykisk stress både för och efter man har gjort sitt val, och så vidare.
Hej.
Har läst det du skriver och känner lite att du precis som alla andra ägnar dig åt ett navelskådande självbedrägeri.
Anledningen till att jag påstår detta är.
1. Du förutsätter att pappor jobbar för att främja sin karriär i småbarna åren, när det i praktiken handlar om att försörja sin familj med alla dess krav.
2. Du förutsätter att om bara kvinnor fick göra på samma sätt så skulle allt bli så mycket bättre, vilket i sig är ett kontrafaktiskt påstående då det inte finns några som helst belägg för varken det ena eller andra.
3. Du utgår ifrån att pappor inte umgås med sina barn då dessa jobbar, detta är ett felslut som på något sätt blivit sanning. Pappor umgås och knyter an till sina barn precis på samma sätt som mammorna och har ungefär lika mycket tid till det utslaget på hela barndomen förutsatt att föräldrarna håller ihop.
Detta är mina invändningar mot ditt sätt att resonera dvs du utgår från dig själv som en allmän sanning, vilket givetvis är din rätt på din blogg, men om du ska försöka övertyga ett bredare lager människor får man kanske be om lite objektivitet också..
Bra blogg annars.
/maggan
"Jag vill luckra upp föreställningar kring kön och föräldraskap. Jag vill att mina barn, oavsett kön, ska växa upp och kunna välja sina liv. Det tror inte jag de kan i dag."
Just det skälet är det viktigaste tycker jag. Att vi inte begränsar våra barn, utan ger dem fler möjligheter att välja. Förhoppningsvis är det inte för sent för vår generation, men ibland undrar jag...
Jag håller helt med dig Rebecka om att båda föräldrarna måste få en chans att vara det och att båda dessutom kan få plats på arbetsmarknaden på mer lika villkor än de får idag. Att fortfarande tankegångar som de maggan skriver att pappor måste försörja sin familj är så utbredda är riktigt skrämmande. Varför ska det kravet ställas på bara papporna, varför måste en av två nödvändigtvis försörja en familj. Frågan är hur mycket valfrihet det ska finnas när utvecklingen mot ett jämställt samhälle går snarare bakåt än framåt.
Viktigt det du skriver om att inte kritisera varandra och tex se ned på en mamma som "bara" varit hemma tre månader. Vi måste kunna välja om vi och hur länge vi ska vara hemma. Det ska inte "anses" bra eller dåligt. Vi borde stötta varandra mer som kvinnor.
Väl formulerat!
Gillar!
Yes! Precis vad jag också tycker och de tre frågeställningarna i slutet är högst relevanta.
De tre frågorna i slutet tror jag också är jätteviktiga att fundera över...
När det gäller förändring så tror jag att världen förändras oavsettt vi vill det eller inte. Och som vanligt finns det för och nackdelar med förändringarna. Hur man än gör kommer familjer aldrig att bli prick likadana men jämlikhet på alla håll och kanter i världen vore fint :-)
Jag gillar denna blogg. Ibland behöver man bara surfa hit och sen har man fått nya krafter. Tack!
Du glömmer att vi är många kvinnor som faktiskt _trivs_ bäst hemma. För att gå till mig själv, så har jag aldrig varit intresserad av någon karriär. Under de perioder då jag yrkesarbetat har jag mått direkt dåligt.
Det passar säkert vissa som har en tävlingsmentalitet och lätt att hävda sig, men för mig har det varit rädsla att inte räcka till, mobbning och intriger på arbetsplatsen, elaka chefer...
Och under en period ett mycket fysiskt tungt jobb, då jag gick och stod hela dagarna och gjorde många tunga lyft, som min kropp inte orkade med. Jag var "död" när jag kom hem och orkade absolut inget med barnen. Hemmet grodde igen för jag orkade inte med hushållsarbetet också. Jag bara grät.
Under perioder då jag kunnat vara hemma, har jag däremot mått bra. Jag har haft tid att sköta mitt hem, orkat med mina barn, kunnat gå med dem på aktiviteter och hjälpa med läxorna, och haft tid att lyssna på alla deras små funderingar... När man arbetar ute finns ju inte den tiden: den lilla fritiden måste gå bara till det absolut nödvändiga som att ge barnen mat i magen och rena kläder.
För att inte tala om hur tråkigt det är för maken att ha en hustru som alltid är utarbetad, ledsen, trött och nervös.
Jag är helt enkelt en mycket bättre mamma, hustru och medmänniska när jag får vara hemma!
Dina - och övriga feministers - fyrkantiga hål passar inte alla kvinnor. Försök förstå det!
Bra skrivet.
Att kunna få välja utan att vara en dålig människa oavsett vad man väljer är viktig.
Ser fram emot den dagen man kan välja.
Är just nu gravid i en bransch med bara män i stort sett. Kan tala om att det suger. Min valfrihet har begränsats till noll, får inte längre göra saker. Har inget att säga till om, när jag säger att vi ska dela lika på fl. Får jag veta att jaja, det tror du nu.
Jag vill välja utan att dömmas
Till Helena: Synd att du har haft så dåliga arbetsplatser men att vara hemma kommer inta att lösa dina problem. Har du någonsin tänkt på hur dålig din pension kommer att vara om du bara stannar hemma?
För din framtids skull borde du söka ett nytt och bättre jobb med tiden då du mår bättre.
lilithsvalin: Man kan klara sig bra på bara garantipensionen om så krävs. Det är ett större belopp än vad 95 procent av världens befolkning har att leva på.
Jag finns hellre för min familj nu när barnen är barn, och mår bra själv och har livskvalitet NU, än har några hundralappar mer när jag är gammal, och antagligen har mycket små behov i alla fall. De flesta gamla människor har ju inga stora ekonomiska behov.
Dessutom vet man inte ens om man blir så gammal att det blir aktuellt med någon pension. Det känns ju också skumt att sätta hela livet i pant för att få lite mer pengar i en ålder när man kanske inte ens lever längre...
Helena, det låter verkligen som om du har haft riktigt riktigt dåliga arbetsgivare. Och mellan raderna läser jag att du verkar ha en man som inte gör speciellt mycket hemma heller, men det vet jag förståss inget om.
För min del får du gärna gå hemma och inte jobba hela livet om du vill. Men jag vill fortfarande ha kvoterad föräldraförsäkring, vill, eller kan inte din man vara hemma, får väl de dagarna helt enkelt brinna inne.
Ni verkar ju dessutom inte heller ha några problem att klara er på små medel som du skriver, så det borde ju inte vara ett problem för er.
Men är det inte det Helena vill som skrivs i inlägget, varför skulle bara kvinnor må dåligt av att gå till jobbet? Tänk om din eller din grannes man kände som du medans hans fru älskade att jobba? Det är ett fyrkantigt hål att säga att en del kvinnor kan vilja vara hemma, en man kan ju känna likadant.
Och med det här när barnen blir äldre och pensionen, jag är ett sådant där priviligerat barn med en mamma hemma (min bror var sjuk som liten och sen är det svårt att komma in på arbetsmarknaden och följden blev att hon var hemma hela min uppväxt). Idag har jag lämnat min hemstad för studier och jag önskar verkligen att min mamma jobbat, visst är jag tacksam för allt jag fick, men min mamma är väldigt ensam nu, arbete ger mer än pengar, i bästa fall och ganska ofta också vänner och ett socialt sammanhang.
Skicka en kommentar