tisdag 2 februari 2010

Kvinnor, mat och kropp


I går var jag och såg föreställningen Matdesperat. Det är egentligen mer än en föreställning. Det är ett så kallat underhållningsseminarium. En föreställning, en föreläsning.


Det är Mi Ridell, Paula Ternström och Grynet Molvig som har satt ihop en föreställning om kvinnor och deras förhållande till mat och sin kropp. I små korta scener får man se hur mammor för över sin bantningshysteri på sina döttrar, hur tjejer tävlar om att dissa sin kropp och mycket mycket mer. Det var mycket igenkänning, många klumpar i magen och en hel del skratt.
Texterna var skrivna av bland andra Carin Mannheimer, Moa Herngren, Karin Thunberg och Linda Skugge. Linda hade skrivit en jättefin text om hur en anorektisk tjej försöker få kontroll över sin kropp. Verkligen berörande. Men jag blev lite ledsen när jag läste det här i dag...

Föreställningen ordnas i samarbete med 1,6- och 2,6-miljonersklubben och spelas på olika Elite Hotel runt om i landet. Har ni möjlighet, gå och se!


Efter föreställningen föreläste en psykologidoktor, Christin Mellner, om kvinnorkroppen genom historien. Hon berättade också om en alldeles ny studie om hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar.


Det var riktigt sorgligt att lyssna på. Egentligen ingenting nytt. Men det är verkligen tragiskt. Ju mer vi går mot kvinnlig frigörelse och jämlikhet, desto mer känner kvinnorna att de måste tygla sina kroppar. Den nya studien bekräftar att nästan alla kvinnor tänker på sina kroppar och sitt utseende extremt mycket. Få är nöjda med sig själva som de är. De flesta vill gå ner några kilo. Många, många säger att självkänslan sitter i utseendet. Läste i en annan studie att kvinnor i SNITT tänker 36 negativa tankar om sin kropp. Om dagen!
Tycker att jag har en rätt sund inställning till min kropp och till mat - men jag känner ändå igen mig. Och under föreställningen poppade det upp minnen från min ungdom som jag nästan hade glömt bort! Som att jag förde bok över all styrketräning jag gjorde varje dag, och hur jag sträckte ut tungan 50 gånger om dagen för att inte få dubbelhaka! Min mormor sa ofta till mig att jag hade så vacker profil... Och hon brukade försöka jobba bort sin dubbelhaka genom att slå på den och sträcka ut tungan... Och jag mindes hur min mamma tog med mig till Viktväktarna när jag bara var 14 år... Jag vägde minst tio kilo mindre då än nu, till samma längd, jag tyckte att jag var tjockare då än vad jag tycker att jag är nu... Och när jag någon gång kom hem på kvällen och sa: Åh, jag har inte ätit på hela dagen! Så svarade min mamma: Vad bra!
Är det inte sjukt? Jag hatar fortfarande att prova kläder. Hatar provrum. Hatar särskilt att prova byxor. Så någonstans sitter det nog fortfarande i. Fast jag slutade banta (ett aktivt beslut) när jag var runt 23-24. Och jag lovade då mig själv att aldrig äta i smyg, aldrig skämmas för vad jag äter, aldrig banta, aldrig klaga på min kropp inför andra (jo, jag har nog gjort det inför min man någon gång, men inte inför mina barn!). Och träna för att må bra och bli stark, inte för att bli smal!
Jag känner att det är superviktigt att jag inte för över något till MINA döttrar (ja, inte min son heller - dagens utseendefixering gäller ju killar också, även om det inte är lika extremt).
Så läser jag sånt här...
Hur tänker ni andra? Vore intressant att höra era reflektioner. Hur förhåller ni er till era kroppar och mat inför era barn? Och. Är vi inte långt ifrån jämställda när vi har ett kvinnokroppsideal som bara några få procent kan uppnå på naturlig väg?

6 kommentarer:

Helga sa...

Ja och amen, syster. Jag håller så totalt med. Som så många andra håller jag på med ett viktminskningsprojekt neverending story. Ett motiverat projekt eftersom mitt BMI är uppemot 29. Men sedan jag började blogga om saken tänker jag alltmer på det sjuka i hur kvinnor förhåller sig till sina kroppar. Jag bör av medicinska skäl gå ner i vikt, men jag tänker nöja mig med att landa på BMI 26 ungefär, och det finns gott om åsikter om att det inte räcker! Vidare känner jag mig rätt ensam bland bloggvärldens viktminskare om att faktiskt BEHÖVA gå ner. De flesta andra behöver minska några kilo för att se snygga ut i bikini, typ.

Linda Skugge är ju bara helt sjuk. Vilket ideal är hon för sina döttrar? Jösses.

Så, ett jätteintressant ämne! Värt att debattera mera.

Sara sa...

Svårt. Jag är ganska nybliven mamma. Och före detta anorektiker. Jag tänker så mycket på vilket arv jag vill ge min dotter. För att vara väldigt privat nu, men jag tycker att det är viktigt, så gick jag i terapi under graviditeten, just pga de här tankarna, och min psykiater sa: allt du jobbar med nu, gör din dotters "ryggsäck" lite lättare.
Men för mig som är normalviktig är varje dag en liten kamp, det är så svårt att släppa kroppsfixeringen, som håller i princip alla kvinnor fångna i någon sorts dålig självkänsla.

Sara sa...

Madame Skugge förresten. Så ledsamt. I synnerhet som BMI 18 faktiskt är ett hett ideal bland unga kvinnor, precis som size zero.

exklusivvardag sa...

Säger hej när jag kikar förbi:-)

Anna sa...

Bra inlägg! ja det är helt sjukt med allt vi kvinnor måste stå ut med när det gäller kroppsfixering. Kvinnor uppfostras till att ha dåligt självförtroende och lär sig att man måste vara smal och snygg för att få uppmärksamhet - vår psykiska hälsa kretsar runt vår vikt och vårt utseende. Tråkigt!

Anders sa...

Instämmer till fullo, tack för ett bra inlägg. Jag visste inte att Linda var så snett ute.
Låt barn istället se den mänskliga kroppen i alla dess former och ha en ärlig inställning. Visst, sjuklig fetma är farligt men det är den sjukliga gramjakten också.
Om du accepterar och tillslut älskar din kropp tar du hand om den och ser till att den mår bra.