Nyligen träffade jag en kvinna som berättade om sitt destruktiva förhållande till sin man som hon levt ihop med i över 20 år. Kvinnan ifråga är en mycket karismatisk och energirik kvinna.
Hon berättade hur mannen straffade henne med tystnad, kränkte henne, nedvärderade henne, styrde med sitt dåliga humör, kritiserade henne, lät henne ta hand om vardagen...
Hon avslutar med att säga något jag hört så mycket på sista tiden: "Vilken tur ändå att det är JAG som lever med honom. JAG som är så stark, jag som kan hantera honom, jag som inte låter mig kuvas, jag som vågar säga ifrån... Tänk om det var lilla Greta från Sveg som levde ihop med min man, en sån kvinna skulle ju totalt knäckas."
Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta från kvinnor som lever i dåliga förhållanden. Att de KLARAR AV det. Att de är så starka. Att de är jämlika och tar ingen skit.
Vad de gör är att de distanserar sig från "den misshandlade kvinnan", "den kuvade kvinnan".
Jag har också hört kvinnor i min omgivning berätta om sina passionerade, dramatiska förhållanden där de ibland "ryker ihop" och "pucklar på varandra". Det beskrivs inte som misshandel, det beskrivs som att "de slår varandra". Och så kommer tillägget: "Jag är ju ingen stackars misshandlad kvinna, jag säger ju ifrån, jag slår honom också, jag biter ifrån och är stark och det är därför vi har våra duster..."
Men vad tror de? Att den misshandlade kvinnan är en stackars Julia Roberts-typ i filmen Sova med fiender som står och sorterar konserver och hänger handdukarna raka för att mannen inte ska bli rasande? Jag tror att urtypen för misshandelsförhållanden är när både kvinnan och mannen bråkar högljutt, när hon är "stark" (hatar det uttrycket) och säger ifrån, när hon utmanar honom. Men där han faktiskt går över gränsen och använder sin styrka för att få tyst på henne eller dominera. Och det är inte tillåtet. Jag har hört riktigt medvetna feminister säga så här. Att de blivit slagna med att de slagit tillbaka. Att de minsann inte är någon misshandlad kvinna.
Den här distanseringen från "de andra", "de förtryckta kvinnorna" är bara av ondo, tror jag. Ingen vill identifiera sig med henne. Hon är ett offer, och ingen vill vara ett offer. Och när någon stark kvinna går ut och berättar att hon blivit slagen är det få som tror henne - hon stämmer ju inte in i bilden av den stackars Sova med fiender-kvinnan. Som Unni Drougge som trots en fällande dom blir ifrågasatt. Det händer gång på gång. Och jag blir lika förbannad varje gång.
Det är som arketypen av det mobbade barnet – ni vet det underviktiga lilla stackars barnet som inte törs öppna munnen, med stora glasögon som smyger längs väggarna. Som ALLA vet att det är dumt att mobba. Men de flesta mobbade barn ser inte ut så. De är obekväma, passar inte in, tar mycket plats, ifrågasätter. Och då plötsligt är det inte lika synd om dem... Och det kallas inte för mobbing. Har blivit så arg varje gång man ser den där bilden av det mobbade barnet reproduceras i tv-reklamen mot mobbing... Det är få som ger sig på de tysta, undergivna - de blir kanske utfrysta (och det är också mobbing), men det är de "besvärliga" som framför allt blir mobbade. Även i vuxenvärlden. Det är sådana starka kvinnor som Elisabet Höglund som blir mobbade.
En annan kvinna i min närhet som är enormt "stark" och självständig vittnar om hur hon skrämdes av sin mans ilska. Skrämdes till tystnad. "Han skulle aldrig slå mig, men man vill ju inte reta upp honom, man undviker att göra honom arg." Och så: "Men det är tur att det är jag, jag som är så stark..." Att ha en partner som säger sig älska en, som skrämmer en till tystnad - i min bok är det misshandel, psykisk sådan!
På samma sätt hör man hur kvinnor i alla tider distanserat sig från våldtäkt. "Jag ville inte, men det var ju inte så att han våldtog mig..."
Så min önskan för framtiden är att slippa höra om "starka" kvinnor. Om sådana som kan "hantera" sådana män. Och att man slutar dela upp i vi och dem. För det hjälper verkligen inte de misshandlade kvinnorna.
Inlägg
22 kommentarer:
Kan bara instämma. Det är tragiskt att det ska vara så som du säger, men inte desto mindre sant.
Det är bara så svårt att veta, när det är för mycket. "För alla bråkar väl ibland" är ju just det som man säger till sig själv gång på gång?
Jag känner igen det där beteendet, månne i en mildare form. Tystnad, grinighet, ovilja att hjälpa till, han tar viktiga beslut utan att involvera dig, hans åsikt hans mål i livet år viktigast, hans @$%¤ skoter är viktigare än dig, tar skotern och åker iväg när du ställer frågor som är för svåra, sen är allt "ditt fel" att "ni" när han försvann i flera timmar hade bråkat. Hälften av grabbarna från min gamla skolklass beter sig såhär mot sina fruar och flickvänner. Gissa om jag blev glatt överaskad när jag flyttaade till ett annat land och upptäckte att att män faktiskt kan lära sig prata, bete sig som folk och till och med köpa snygga kläder. Fotnot. Ja jag är norrlänning.
Nilla,
Fast kvinnor vill ju vanligen inte ha snälla, fogliga och undergivna män heller. Så mallen för idealmannen kan inte vara så speciellt enkel att fylla. Vilket är landet där männen kan prata och köpa snygga kläder?
Men Anna, det finns väl fler möjligheter än surande egocentrisk karl eller foglig undergiven karl? man kan till exempel tänka sig en jämställd man som man kan diskutera besluten med (jo, de finns, jag har en).
Kristina
Har träffat på "starka" kvinnor av alla de sorter i alla samhällsklasser och från alla landsändar. Ingen vill se sig som ett offer... Jag tänker att om man är Mannen/Kvinnan, vännen och lekkamraten för varandra så kväver eller tvingar man inte varandra. Och det handlar inte om mesighet, båda får uttrycka sin vilja och så resonerar man tills man kommer fram till en lösning.
Men jag förstår att det är lätt att fastna i dåliga mönster eftersom det inte är lätt att leva ihop med någon.. Kommunikation är a och o och män är ofta mer fostrade till att handla än att prata men de kan lära sig...
En lösning kan komma när vi kvinnor lär oss uppskatta män som är snälla och oförargliga. Som vi varken behöver vara rädda för eller tycka syn om. En anledning till att jag stannade kvar i mitt förra äktenskap så länge, trots att min man hade ett fruktansvärt humör och misstrodde allt jag sa och gjorde, var att jag visste hur dum hans familj var mot honom och tyckte synd om honom. "Jag behöver ju bara ändra lite till så kommer han nog bli trygg och så får vi det sådär bra som jag känner att bara vi kan ha det, för vi vet ju bägge två hur det är att bli illa behandlade". Efter många år insåg jag att han inte alls uppfattade sig som illa behandlad av sin familj och att han var stolt varje gång han "sa ifrån" till mig. Då började min svåra väg att ta sig ut från äktenskapet. Om jag blev laglös när jag gifte mig så behandlades jag som kriminell när jag ville skilja mig.
Bra skrivet ur andemenings kontext men tråkigt att ni reducerar ned det till ett könskrig istället för vad det verkligen är, dvs förövare/misshandlare-problematik.
Att förneka sin offersituation och fokusera på sin styrka blir ofta en sista livlina när allt annat brutits ned. Det har absolut inget med kön att göra.
Förövare/offer-problematik skulle det givetvis vara...
Du är en stark (ursäkta) kvinna när du inser att en snäll och självständig man är det bästa som hänt dig. Utseendet spelar mindre roll, men se upp med väninnorna som inte kan förstå vad du ser hos honom. Pengarna tjänar ni ihop gemensamt - han måste inte vara en krösus.
Anonym (13 februari 2010 01.05),
Ja, alternativet är väl idealmannen? Eller? Hur skulle du annars beskriva en man som kvinnor vanligen skulle vilja gifta sig med och leva tillsammans med och som samtidigt inte är idealmannen? Eller menar du att det räcker för en man att vara jämnställd och kunna diskutera? Det var inte hög krav må jag säga.
"Hon berättade hur mannen straffade henne med tystnad, kränkte henne, nedvärderade henne, styrde med sitt dåliga humör, kritiserade henne, lät henne ta hand om vardagen.."
"Att ha en partner som säger sig älska en, som skrämmer en till tystnad - i min bok är det misshandel, psykisk sådan!"
om man klassar alla destruktiva beteenden som en partner har som "psykisk misshandel så tror jag att så gott som alla icke jämställda förhållanden blir misshandlade. Det är inte så enkelt. Det handlar om strukturella, inlärda könsroller.
Kvinnan lär sig att bli offer, ta på sig skulden och mannen lär sig att vara dominant och styrande.
Tror detta är omedvetna mönster, svåra att se och förstå.
Det som gör skillnad är kunskap och bra dialog. Att se sina egna mönster och ha respekt för varandra. Om personen inte är medveten om vad problemen beror på kan man ju inte heller förändra.
Alla är offer. Vem bär skulden ?
Ulrika,
Intressant kommentar som du gärna får utveckla. Jag förstår det som att du menar att om man lever i ett jämnställt förhållande slipper man (så väl kvinna som man) att bli psykiskt misshandlad pga/genom destruktiva beteenden. Eller menar du endast att ett jämnställt förhållande är en nödvändighet för att slippa detta men inte tillräckligt?
Det är för visso enkelt att hävda att så är fallet men är det VERKLIGEN så? Om man lever jämnställt förekommer inte härskartekniker? Om man lever jämställt behandlar man varandra kärleksfullt och respektfullt? Om man lever jämställt tar man inte varandras energi? Om man lever jämnställt förolämpar man inte varandra? Om man lever jämställt är man inte elaka mot varandra?
Nu förstår jag lite bättre varför folk lägger ner så mycket energi på att förverkliga den här visionen om ett jämställt förhållande. Ett jämnställt förhållande är liktydigt med en kärleksfull utopi.
Det problematiska med resonemanget att det krävs jämnställdhet för att inte bli psykiskt misshandlad är att det medför att det beror på hur man definierar jämnställdhet huruvida ett par kan leva utan psykisk misshandel eller ej. Detta är förstås en absurd orimlighet som tydligt visar att resonemangt (eller din hypotes, om man så vill) är ogilltigt (falsk).
Jag tycker nog att jämställdhet (dvs den genuina respekt om omtanke som kommer av att man ser varandra som likar, inte som roller) och att man kan prata om allt knappast är lågt ställda krav. Det betyder att leva utan härskartekniker, utan passivt-aggressiva konflikter, och att uppträda kärleksfullt och omtänksamt mot varandra. Man kan gräla utan att vara elak och förolämpande.
Att leva så är inte en utopi, i bemärkelsen omöjligt att förverkliga. Däremot tar det förstås tid och energi, men det gör ju alla förhållanden.
Anonym (14 februari 2010 13.56),
Fast då uppfattar jag det ändå som att din syn på jämnställdhet skiljer sig avsevärt från din bilden av jämnställdhet jag brukar möta. Du pratar mer om (som jag uppfattar det) att i ett jämnställt förhållande behandlar man varandra ungefär så som alla relationsexperter rekommenderar. Typ grälar på rätt sätt, kommunicerar konstruktivt och proaktivt med mera. Respekt, omtanke med mera.
Det jag inte förstår är varför du väljer att kalla ett sådant förhållande för just jämnställt, då jämnställdhet vanligen associeras med att dela föräldraledigheten, könskvotering, karriär, bortlämnade barn med mera.
Den typen av förhållanden jag uppfattar att du pratar om tror jag säkerligen i slutändan resulterar i en relation som med fördel kan beskrivas som jämnställd. Men jag tror inte att jämnställdhet är något som krävs för att man ska komma till det stadiet du pratar om. Då måste ju repsekt och omtanke med mera vara mycket viktigare än att vilja dela föräldraledigheten för att "det är så det ska vara år 2010".
Jämställdhet är en bra grund för att skapa ömesidig respekt för varandra. Jämställda förhållanden har inga behov av makt, härskartekniker eller överordnade roller.
Men att skapa jämställdhet är en process som tar tid, det är inget handfast och färdigt paket. Det är en vision, ett förhållningsätt, värdegrund som båda gemensamt strävar emot, småsteg framåt. De destruktiva mönster/ roller som finns måste synligöras och bearbetas. En del saker tar tid att förändra.
Det räcker inte alltid med kärlek, för det är inte brist på kärlek. Det är brist på insikt.
Givetvis finns det inga utopier, alla bråkar. Men skillnaden då man är medveten om sina handlingar är att man kan skapa dialog och förändra. Båda ser sin roll i de destruktiva mönster som finns.
men att klassa alla icke jämställda par som har problem som psykisk misshandel är en tuff dom-
Det finns inget svart eller vitt.
Jämställdhet handlar om mycket mer än att dela föräldraledigheten lika (även om det är ett viktigt inslag). Det handlar om att respektera allas lika värde, och i ett förhållande om att bådas önskemål, framtidsplaner, och behov väger lika tungt.
Om man inte ser sin partner som lika mycket värd som man själv, och med samma rättigheter, finns det heller ingen genuin respekt i den relationen.
Till Anna :
definitionen av jämställdhet för mig är väldigt enkel.Båda parterna är lika mycket värda,och respekterar varandra.Det handlar omfördelning makt,bestämmande,ansvar
Bådas åsikter är lika mycket värd, båda har lika mycket att säga till om. Kärlek och respekt. håller helt med anonym om det.
Det gäller alla relationer och genomsyrar hela samhället, ovsett sexuell läggning, kön eller samhällsklass.
Håller med Ulrika, jämställdhet handlar inte om att den ena ska bestämma över den andra med olika maktmetoder utan att bådas tankar, känslor och vilja ska respekteras lika mycket. Vänskap... och den kan inte vara ensidig utan måste vara något som båda parter vill få till. Och när det finns vänskap och respekt i ett förhållande tjänar kan båda två trivas på riktigt
Jag ser iofs ingen försvarbar anledning till att man ska bestämma över någon annan oavsätt om man lever jämnställt eller inte. Min poäng var snarare att det förmodligen mer eller mindre förekommer härskartekniker med mera även i familjer som delar på föräldraledigheten, vabbdagarna, städningen, med mera.
Som jag uppfattar det förekommer det nästan alltid en obalanserad maktfördelning inom mänskliga relationer. Och en viss del av destruktivt eller nedtryckande beteende. I hur många kompisarelationer, kompisgäng, eller släkter har alla individer lika mycket makt och möjlighet av påverka och blir behandlade på samma sätt?
I detta perspektivt kan jag inte se att det hänger på hur man delar föräldraledigheten, yrkeslivet och hushållsarbetet huruvida man behandlar varandra som jämlikar. Det är väl inte svårt att tänka sig en kvinna som tar all föräldraledigheten men som samtidigt bestämmer över mannen. Känner ni ingen sådan kvinna?
Att ta hela föräldraledigheten är inte jämlikt. Att bestämma över sin partner är inte jämlikt. jag ser inte riktigt hur två ojämställda handlingar bevisar att jämställdhet inte motverkar maktobalans?
Anonym,
Poängen var att om en kvinna kan ta ut hela föräldraledigheten och samtidigt vara den som bestämmer i familjen så är det även fullt möjligt att en kvinna tar ut all föräldraledigheten men att hon och mannen bestämmer lika mycket och är varandras jämlikar.
Vidare har jag inte sett några bevis i den här tråden för att en 50/50 uppdelning av hushållsarbetet och barnpassning skulle bidra till en balanserad maktfördelning eller motverkar det omvända.
Skicka en kommentar