Var på stor förlagsfest i tisdags kväll. Där träffade jag en trevlig kulturjournalist som sa något klokt som jag har tänkt mycket på sedan dess. Hon hade kommit på att kvinnor är väldigt bra med och för varandra i motgång, men inte i medgång. Och för männen är det precis tvärtom.
Jag kan ibland känna att mina vänner och bekanta gillar mig mer när jag har problem, när jag är svag, när jag "gnäller", än när jag är stark och mår bra. Och jag kan erkänna att jag ibland blir lite skeptisk om någon alltid är positiv och allt är bara bra, bra... Jag har dessutom flera exempel på en enorm uppslutning kring vänner och bekanta som hamnat i kris.
Jag har inte riktigt hunnit tänka färdigt på detta, men vad säger ni? Är det så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Jag håller helt med. Jag kan ofta komma på att jag blir bemött av illa dold irritation eller avundsjuka om jag inte har något direkt att klaga på eller om jag fått ett bra jobb för att inte tala om en bra lön. Tror att vi oftare ser varandra som ett hot istället för att glädjas med sin medsyster.
Nej, inte alls faktiskt. Jag trodde att det var en myt.
Men jag kanske har tur?
Jag hatar egentligen den här typen av generaliseringar själv. Men just på senaste tiden har jag verkligen känt av det. En kvinna i kris i bekantskapskretsen - alla sluter upp, stöttar och tröstar. Samtidigt kan det vara väldigt gnabbigt mot de som mår bra. Och särskilt ifrågasättande av de som säger att de lever jämställt och har en bra man...
Kanske finns det tre olika sorters vänskaper, *motgångsvänner, vilket ofta är för egen vinning, personerna får perspektiv på sitt liv och känner att de inte har det så tokigt...
*Medgångsvännerna som vill hänga på när man är lyckad
* Sällsyntast av alla är nog de som hänger med i både med och motgång, dom ska man vara rädd om...
Jag håller med. Sa till och med upp bekantskapen med ett antal "vänner", de trivdes som fisken i vatten när jag hade motgång men hatade när det gick bra. Tillslut fungerade det inte längre.
Håller även med Kaos-Jenny, det finns de vänner som funkar i allt. De ska man vara rädd om.
Hm... intressant. Jag tycker Kaos-Jennys uppdelning var klockren. Och de där vännerna med dubbel kompetens ska man vårda ömt om man har turen att stöta på dem. När jag ser till mig själv vet jag att jag är en bra motgångsvän, jag har vänner jag nästan bara har kontakt med när de mår dåligt. Förutsättningen för att det ska funka är dock att jag själv mår prima, vilket ju faktiskt inte alltid är fallet. Då är de dubbelkompetensvännerna jag förlitar mig till.
Kan det hela bottna lite i att vi kvinnor gärna vill känna oss behövda? (Generalisering det med.)
Eller det faktum att vi uppskattar när vi får dela något äkta med varandra?
När vi får en glimt av baksidan på det där vi är lite avundsjuka på? Allting ser ju bättre ut än vad det är, och om någon blottar en svaghet så känner vi oss själva mer "ok"?
Lite funderingar, vore intressant att höra mer om detta.
Jag har hört OM det där men jag vet inte om det går att generalisera. Kanske ligger det något i det och kanske beror det isåfall på att det är så jämrans ont om bra platser för kvinnor att vi inte har råd med samma generositet när det gäller framgång.
Motgångar och tillkortakommanden tycker jag att det finns massor av. Ingen konkurrens alls.
LV, och ni andra - jag vill bara förtydliga en sak! Jag tror absolut inte på att män och kvinnor skulle vara olika i detta och andra fall - från börja (precis lika lite som jag tror att kvinnor av naturen skulle ha svårare att hålla sams, som vissa hävdar...). Jag har alltid kallat mig likhetsfeminist. Jag menar förstås att det har sina förklaringar. Och den förklaring du kommer med LV är nog väldigt trolig. Det har förstås med den kvinnliga könsrollen att göra. Och det har med konkurrens att göra. Och det har med vårt inlärda behov av att vara omhändertagande och behövda att göra.
Skicka en kommentar