Det är dags att komma ut nu. Som den ruffhäxa jag är. Seglingen är min blinda jämställdhetsfläck. Där jag är som sämst på att leva jämställt.
Vi seglade i helgen. Kanske var det sista sommarhelgen i år? Och det var förstås alldeles underbart! Men. Det finns ingenstans vi blir så konventionella som på segelbåten...
Min man är kapten och seglar. Jag ser efter barnen, passar upp nere från ruffen. Jag är en ruffhäxa, helt enkelt.
Det är skitsvårt att bryta! Varje gång jag har försökt ta lite mer plats på båten har något barn kommit i vägen. Jag är inte så duktig att jag kan segla båten själv, som min man kan.
Nästa år... DÅ ska jag börja segla lite mer. Kanske ta skepparexamen till och med. Då är vår minsta tre...
Undrar över detta med att man blir så mycket mer konservativ på semestern. Vi är inte de enda som faller tillbaka i könsrollerna under semestern. Varför är det så? Är det någon som känner igen sig? OCH. Ge mig lite inspirerande storys om hur ni lyckats bryta mönstret!
Inlägg
4 kommentarer:
Rebecka, jag har just läst er bok och jag tycker den är jättebra, ni är klarsynta och lyfter viktiga jämställdhetsfrågor på ett fantastiskt sätt. Men när jag läser ditt inlägg här och även de tidigare diskussionerna på detta ämne tycker jag du kraschar rakt in i duktighetsfällan.
Du beskriver själv hur svårt det är att få tid att lära dig att segla eftersom barnen kräver sitt. Det är väl självklart att ni inte kan låta barnen vingla på relingen bara för att pappa är upptagen med att lära mamma segla. Detsamma gäller det mesta när man är i den mest intensiva småbarnsperioden. När du har ambitionen att kunna allt din man kan så lägger du till ytterligare en pusselbit i livspusslet som kommer ta tid från barnen. Det är inte alls samma sak som att man lär barnen gradvis nya färdigheter (som någon kommenterat tidigare) för när man lär barnen en ny färdighet tillbringar man tid med barnen, jag finns där för barnen och barnen får kvalitetstid med sin förälder. När du ska lära dig något blir båda föräldrarna upptagna med projekt lära mamma bli som pappa.
Nu tycker jag visserligen det är självklart att båda föräldrarna ska ha koll på de viktigaste sysslorna och ur säkerhetsaspekt är det viktigt att du kan hantera båten om något händer din man, men snälla, gör det inte till ytterligare en börda. I de bästa av världar skulle man fixa detta innan barnen kommer, när det fortfarande finns tid. Ibland måste man kunna luta sig tillbaka och vila i tanken att det är ok om bara mannen vet hur man syr gardiner eller om det bara är jag som kan byta bromsbelägg på bilen. Och som jag skrivit tidigare, under de pressade småbarnsåren, passa på att utnyttja varje persons kompetens för att göra livet lite lättare. Eller varför inte hyra in en yrkesman/kvinna (ok funkar inte i ditt exempel)?
Visst är det bra att ha ambitionen att bemästra även de traditionellt manliga sysslorna, men låt det inte lägga sig som en blöt kravmatta utan ha en målsättning att ta tag i det när det finns utrymme.
Åk på seglarläger! När man väl sitter där med mycket ojämna kunskaper, barn att ta hand om och en båt att segla (t.ex.) är det ju jättesvårt att börja dela lika och lära sig. Så skaffa kunskapen SJÄLV!
Och sen kan ni kanske prova segla utan barn några dagar, så att ni lär er sköta skutan tillsammans. Efter det är det bara ett vältrimmat sinne för milimeterrättvisa som gäller. ;-)
(Vi har rätt lite semesterojämställdhet, men det är nog mest för att ingen får något gjort ...)
Och när jag ser FiaLisas kommentar här ovan, som dök upp medan jag skrev, känner jag mig tvungen att tillägga "... om du tycker att det är roligt!" till min seglarlägeruppmaning.
Men jag fick intrycket att du tycker det är roligt att segla – annars är förstås svaret: Stanna på land och gör något lajigt med barnen, så får maken segla på egen hand. Och så gör du något kul på din hand när han kommit i land.
En annan aspekt är vad barnen upplever. Om han ska lära och tillrättavisa henne hela tiden kan det också vara en anledning till att ta eventuella lektioner i ett sammanhang när inte barnen är med.
Mina barn sa en gång i somras "mamma låt pappa starta motorbåten nu så vi kommer iväg nån gång". Det gillade jag INTE eftersom min man och jag kan precis lika lite om nya båten. Han babblar dock desto mer och har uppenbarligen lyckats lura barnen att han är duktigare än jag. Helt på bekostnad av min värdighet.
Skicka en kommentar