På tidningen mamas webbplats frågar man just nu hur länge man skulle vilja vara hemma om man fick full föräldrapenning hur länge man ville...
Ja, man kanske inte ska dra så stora växlar på svaren. Det är väl många gånger önsketänkande. Men ändå! Tur att vi inte har fri föräldrapenning. Över en fjärdedel skulle då välja att vara hemma i 5 år... Är det månne en dröm om att vara hemmafru vi ser här? Finns det någon tanke på vart karriären i så fall skulle ta vägen? Eller hur pensionen skulle komma att se ut den dagen den sorgen?Här har ni hela resultatet som det ser ut nu:
1. 8 månader (delar 50% med min partner)– 8 %
2. 1 år – 5 %
3. 1,5 år – 22 %
4. 3 år – 39 %
5. 5 år – 28 %
Jag skulle kunna tänka mig att ha full föräldrapenning i 3 år mot att vi tog 1,5 år vardera. Eller hade råd att jobba 50 procent båda två i några år när barnen är små.
Hur länge skulle ni vilja vara hemma?
Inlägg
12 kommentarer:
Nej jag skulle bli tokig.
För mig skulle idealet vara att låta barnet vara hemma heltid i ett år och sen dagis 3-4 timmar om dagen i ytterligare 1-2 år. Sen när de är 3+ kan man utöka dagistiden. Föräldraledigheten delas naturligtvis med pappan på lämpligt sätt. Om man saxar kan båda jobba rätt mycket trots att barnen är kort tid på dagis.
Båda mina barn hade stort utbyte av dagis redan när de var små så jag skulle inte vilja att de fick vara hemma tills de blev 5, de behöver träffa andra barn utan mamma/pappa ibland.
Håller med. Mina barn har börjat runt 1,5. Så jag skulle nog kunna tänka mig 10-11 månader var hemma på heltid. Och sen halvtid båda två tills barnet är 3 (och då går det på dagis kanske 9-14). Det vore nog optimalt. Fast den bistra sanningen är att jag inte hade varit där jag är om jag inte hade frilansat under alla mina föräldraledigheter. Jag skrev ju boken under min tredje föräldraledighet. Sånt är lätt att glömma.
Jag älskade att vara mammaledig, och ser verkligen fram emot nästa ledighet. Men efter 14 mån klättrade jag på väggarna och det var underbart skönt att börja jobba igen! Min man var då hemma i 8 mån. Vår son var 2,5 när han började hos dagmamma, men han är adopterad och då kan det vara klokt att dra ut på f-ledigheten för att stärka anknytningen.
Nä, max ett år hemma var säger jag. Fem år, aldrig! Och var ska förresten pengarna komma ifrån? Småbarnsföräldrar gynnas redan rätt mycket av samhället, tycker jag.
Rebecka och Tinni: Jag ställer mig upp och applåderar, bockar och bugar. Har precis läst ut Skriet från kärnfamiljen. Bestämde mig för att köpa den inför semestern och efter ett par kvällar med aha-upplevelser, viss frustration, medhållande och avståndstagande måste jag säga att den boken behövs i debatten, kalas!!
Som den småbarnspappa jag är så är det inte svårt att känna igen sig i många av de situationer ni beskriver, såväl fiktiva som reella. Visserligen har jag och min fru ”bara” en dotter på 1 år men många glädjeämnen och vissa tragi(?)komiska situationer är som sagt inte svåra att känna igen sig i och inte heller svåra att få sig en tankeställare från.
Jag kanske inte riktigt håller med er i exakt allt men helt klart måste det till en förändring i vår syn på familj, jämställdhet, feminism (jag har så fruktansvärt svårt för det begreppet!) och hur vi väljer att hantera mamma-pappa-barn-prylen. Därom råder det ju ingen diskussion.
Det som är svårt är ju också vad ni själva skriver, HUR ska man då göra och vad är det vi vill uppnå med en eventuell förändring, vad är syftet? Jag har fällt några kommentarer tidigare i denna blogg och påstått att kommunikation och dialog måste väl ändå vara den viktigaste starten oavsett vart vi vill komma. Diskussionerna hemma vid köksbordet, inte monologerna, inte gnällandet utan riktiga, ärliga, KÄRLEKSFULLA diskussioner där varje part använder sina TVÅ öron och EN mun och kärleksfullt och respektfullt diskuterar den egna familjens situation ur alla vinklar och vrår. Där måste det ju börja. Precis som ni skriver så är ju inte kärlek att utnyttja den andra, att glida vid sidan av på räkmackan, att smita undan, det är sannerligen inte kärlek, tvärtom. Sen däremot, resultat av alla dessa samtal som sker i hemmen måste få bli väldigt olika. Vissa familjer kan och vill dela på alla uppgifter och allt annat rakt av medan andra inte gör det etc. Det viktigaste är väl dock att man agerar som EN familj (jag utgår också från det heterosexuella pappa-mamma-barn-perspektivet i detta sammanhang) och inte enskilda små öar som i alltför stor utsträckning lever sina egna, missnöjda, frustrerande, besvikna liv. I så fall är det väl inget liv?
Självklart är jämställdhet och en sund och ärlig dialog där hemma en bra grund för kärlek och förhoppningsvis långa stabila relationer, det är min absoluta uppfattning. Jag är uppväxt med det rakt motsatta tyvärr.
Ja ja, just detta inlägg hade egentligen inget med det bloggämne du nämner men jag ville bara droppa en kommentar ang. boken och samtidigt ge er cred för det arbete ni gör, keep it up!!
Feminister har förstått att karriären är det viktigaste i en kvinnas liv. Men det finns faktiskt konstiga kvinnor som sätter barnen främst. Kanske har de fel på hormonerna? Karriären är ju det viktigaste vi har, livets mening! Jag är en sann feminist, skulle aldrig drömma om att slösa bort en minut på barn. En del bakåtsträvare tycker att även föräldrarnas barnomsorg ska ha samma stöd som dagis. Helt galet! Egna barn är ju inget arbete, man är ju hemma! Arbete sker borta, med andras barn. Basta!
Jösses så underligt det skulle bli för barnet att börja i förskoleklass sen om de inte varit på dagis och alla andra har det. Världen ser inte ut så att det finns kompisar hemma för barnen på vardagarna. Sju månader till mig, sju månader till pappan men inte heltid för någon då man jobbar. Sen dela 50% i ett halvår och sen jobba 75% var med en ledig dag i veckan blir nog mitt svar. Så gjorde vi med Lillasyster och det funkade ypperligt för oss...
Jag skulle vara helledig i ett halvår, sedan jobba 50 procent fram till 3,5 år parallellt med min man som också skulle vara ledig på 50 procent. Därefter skulle jag göra barnen en otjänst genom att hålla dem hemma. Det ser ju inte ut som det gjorde när vi växte upp, det finns inga andra föräldrar i grannhusen som också är hemma på dagarna, parken är tom fram till tre, barnen är på dagis.
Jag älskar att vara hemma med mina barn – till en gräns. Jag har svårt att gå helhjärtat i mammeriet på 100 procent, det gör mig knäpp, sur och deppig. Jag behöver tid att tänka, skriva, vara med andra vuxna utan att det handlar om blöjeksem eller vilket fik man kan ta med sig barnvagnen in på.
Vid min första barnledighet började jag smygjobba från fem månader. Jag gjorde en kväll här, en lördag där. Det var min underbara ventil som jag inte hade kunnat vara utan. Vid min andra jobbade jag 10-20 procent från start. Det gjorde att de övriga procent jag var hemma var helsköna. Min man gjorde likadant. Vi gick lite om varandra och trixade, men det var det värt för att få barntid och egen jobbtid.
För mig vore det optimala att vara hemma tre år och dela lika på den tiden. Sen efter det ha kanske 20 timmar i veckan på dagis. Och att föräldrarna såklart delar på tiden hemma.
Tyvärr ser det inte ut så hos oss. Vi kommer va hemma tre år, men mannen tar bara ett av dom åren.
Ja, det är tur att det inte är fri f-penning i evigheters evigheter. Jag misstänker dessutom att önskemål av typen att vara hemma i fem år inte har så mycket att göra med att man tror att det är bäst för barnen, utan att man helt enkelt inte vill jobba (för att jobbet ät tråkigt/ostimulerande/har hemsk chef/dåliga arbetstider eller någonting liknande). Men att lyfta fram barnens bästa låter mycket bättre.
Nu skulle jag inte heller använda oss själva som måttstock för hur man bör lägga upp sin f-ledighet, då jag är fullt medveten om att vi är extrema. Jag var hemma i ungefär två månader, sedan delade vi fifty-fifty fram till att dottern började på förskola när hon var 15 månader. Det var perfekt för oss - och vi skulle upprepa samma modell en gång till om vi lyckades få ett barn till. Rent ekonomiskt hade vi kunnat stanna hemma betydligt längre men vi tror båda på att det är bra att komma ut ur hemmet och att arbeta. Och att både vi och dottern gillar dagis betyder inte att vi är hjärtlösa föräldrar ;)
nej Gud så fruktansvärt. Efter fem år hemma skulle jag förmodligen inte kunna föra en vettig diskussion med vuxna människor. men så är jag ju en sån där barnhatande arbetande mamma också
Ta bort föräldrapenningen helt och hållet. Det är en skam att lämpa över sitt eget ansvar att försörja sig själv och de barn man sätter till världen på andra medborgare. Har man inte råd att försörja sig själv och sina barn ska man heller inte skaffa barn!
Samhället behöver färre parasiter som lever på andra, inte fler! Och definitivt inte de som parasiterar på samhället på heltid i fem år!
Varför ska föräldrar behöva slösa bort flera månader på värdelöst strunt som barn? Personalen ska ha barnen, basta! Obligatorisk förskola direkt från BB! Den yttersta konsekvensen av feminismens krav på barnbefrielse är att barnen tillverkas i provrör på barnfabriker. Man kan då få exakt antal barn (framtidens arbetare) som samhället har behov av utan att vuxna behöver avstå från enda dags arbete. Barnbefrielse är lyckan! Arbetet är meningen med livet!
Skicka en kommentar