fredag 18 juni 2010

Varför pratar vi inte om männen?

Malin Ullgren har skrivit en jätteintressant text i DN kultur om varför vi inte vågar prata om män som grupp och om problemen med den manlighet vi har i dag (det finns förstås olika sorters manlighet).

När hemska brott begås letar vi efter en massa olika förklaringar. Vi försöker hitta samband, nu senast har det varit exempelvis jämställda män som nog är rätt farliga (när Kapten Klänning visade sig vara sexköpare), eller småstadsbor (Bjästa), eller så skyller man på tv-spel, kyrkan, muslimer, alkohol, psykisk sjukdom.

Malin skriver så här:

"Den politiska retorikens ”ta krafttag” styr också jakten på allt som inte är grundorsaken till problemet.

Det är lättare att ”agera bestämt” mot kyrkor och asylsökande än mot könsmönster och maktordningar vi alla är del av.

Men no worry, ma’am. Vi kommer snart att erbjuda dig en förklaring som tyder på att det som hände inte hände, såvida vi inte talar om katoliker, muslimer, Svenska kyrkan, jämställda män, invandrare, killar från Örnsköldsviksområdet, skådespelare, poliser, buskage, lastbilschaufförer, med fler avvikelser som vi fortfarande jobbar på att ringa in.
Om vi inte snarast återvänder till att tala om kön betyder det att vi i grunden har accepterat en ordning i vilken kvinnor måste förbli offer för män. Någon som törs störa valrörelsen med ett talibantal?"

Jag säger inte att de här andra faktorerna inte spelar någon roll. Men få vågar prata om den främsta gemensamma nämnaren, att de flesta förövare är män.

Om man nu ska våga prata om detta så finns det ju två riktningar resonemanget kan gå.

1. Antingen är man biologist, man tror att det här ÄR en del av manligheten. Att män är födda mer eller mindre aggressiva. Och då är det ju inte så mycket att göra. Eller, om man tycker att det är ett problem så är det ju klart att det finns saker att göra...

2. Sedan kan man vara en sån som tror att denna variant av manlighet till största delen är något skapat, av samhället, av oss tillsammans. Och att människan är föränderlig och att män inte är värre än kvinnor, egentligen. Det som stödjer den här tesen är att män i vissa kulturer är betydligt fredligare än i andra. Och att det ofta har just sociala, kulturella förklaringar. Och det betyder i sin tur att det inte är den enskilda mannens fel eller skuld, utan en skuld som vi alla i detta samhälle gemensamt måste ta på oss (hur vi uppfostrar våra barn, hur vi beskriver manlighet och kvinnlighet, vad vi accepterar och inte accepterar). Och tror man på detta viset så finns det ju hopp. Då kan man göra något åt situationen. Man kan påverka, genom diskussion, debatt, opinion, lagstiftning, utbildning och på en massa andra sätt.

Det första synsättet är en typisk "män är djur"-syn på livet och människan. Det intressanta är att det inte är feminister som står för detta synsätt (trots hela Irene von Wachenfeldt-debatten för några år sedan), utan främst antifeminister som tycker att "män ska få vara män (som de biologiska varelser de är) och kvinnor kvinnor".

Jag tror på det andra sättet, jag tror inte att män är djur (inte mer än kvinnor i så fall, för djur är vi förstås), jag tror inte att det är så stor skillnad på män och kvinnor (vissa skillnader finns säkert, men inte så stora som många gärna vill tro). Det bevisas av att det är så otroligt många män som INTE gör sånt här. Det är alltså inget problem att vara man! Man är människa! Men vi har en syn på hur manlighet ska se ut och en acceptans för en viss sorts manlighet. Och vi hyllar det manliga våldet i film, tv, böcker och så vidare. Vi behandlar våra småpojkar annorlunda än vi behandlar våra småflickor. Och det är det vi borde diskutera och försöka göra något åt. Och det handlar inte om att män är svin eller att män har en kollektiv skuld. Människor har en kollektiv skuld möjligen. Både kvinnor och män. Och vi har en skyldighet att förändra den kulturen.

Isobel Hadley-Kamptz kommenterar också Malins artikel på sin blogg. Hon skriver jättebra. Läs bara här:

"Om vilken annan grupp som helst utövade nästan allt våld i världen skulle man inte kunna låta bli att diskutera om det kanske fanns ett kollektivt problem. Om det var något särskilt med just män som gjorde att de våldtog, misshandlade, mördade i så ohyggligt mycket högre utsträckning än andra. Än kvinnor då. Vissa säger att vi måste tala klarspråk om vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken, men samma personer vill nästan aldrig tala klarspråk om den groteska överrepresentationen för män. Att utöva våld mot någon är den ultimata makten samtidigt som psykologisk forskning visar att vi har lättare att ta till våld mot människor vi redan i utgångsläget känner att vi har makt över. Det enda våldsbrott där kvinnor är överrepresenterade är våld mot barn, och även om det såklart skulle kunna handla om att kvinnor har mer kontakt med barn än män har finns där också en uppenbar maktaspekt. Vuxna har makt över barn och spärrarna mot att utöva våld är lite lite lägre då. Jag känner det själv i förhållande till min son. Ibland vill jag bara slå honom, ibland känns en örfil som den enda rimliga responsen på det eviga treårtrotset, och även om jag aldrig gör det är själva lusten att göra det intressant och otäck. Jag må tala mordiskt om vuxna idioter, men jag måste extremt sällan trycka tillbaka tanken att slå dem om jag har dem framför mig. Makten verkar också i mig, korrumperar mig, förvrider mig."

Och det här är så viktigt! Det är inte att de är män, det är att de faktiskt har makt och KAN utöva våld. Precis på samma sätt som mammor KAN utöva våld mot barn. Makt korrumperar. Problemet är inte män. Problemet är makt. Men vi måste våga prata om män och deras makt för att komma till rätta med detta problem. Inte minst för att även andra män drabbas av männens våld! Detta är ingen kvinnofråga! Det är en människofråga!

Isobel avslutar så här (och jag tänker avsluta det här blogginlägget med detta citat):

"Jag är inte revolutionär. Jag vill varken avskaffa polisen, bilen eller mannen. Jag tror inte ens att man kan avskaffa makt eller maktlöshet. Vi är människor, vi kommer hitta sätt att utöva makt mot varandra. Det vi kan göra är att begripa maktaspekterna och agera utifrån de insikterna, försöka öka människors makt över sig själva så att de bättre kan stå emot den makt som andra har över dem. Vi kan reglera makten, dela den, skapa insyn. Hat kan vara en bra drivkraft."

10 kommentarer:

Anonym sa...

"Och det här är så viktigt! Det är inte att de är män, det är att de faktiskt har makt och KAN utöva våld. Precis på samma sätt som mammor KAN utöva våld mot barn. Makt korrumperar. Problemet är inte män. Problemet är makt. Men vi måste våga prata om män och deras makt för att komma till rätta med detta problem. Inte minst för att även andra män drabbas av männens våld! Detta är ingen kvinnofråga! Det är en människofråga!"

Precis så ja!

Ana sa...

fan vad bra! heja. Det är samma med kvinnoförtrycket i en kärnfamilj: felet är inte kärnfamiljens, felet är kärleken - det vi kallar kärlek.

cruella sa...

Otroligt bra, det finns inget att tillägga.

Anonym sa...

Forskning visar ju förövrigt att det är vanligare att män blir misshandlade av kvinnor än tvärtom!
DET talas det aldrig om!
Det talas ju bara om att män är svin hela tiden!! Fan vakna!

* 9 av 10 som dör på sin arbetsplats är män.
* 3 av 4 av de hemlösa är män.
* 7 av 10 som tar sitt liv är män.
* Vi lägger 50 miljarder kr mer på kvinnors sjuklighet per år än på mäns sjuklighet.
* Det är snart dubbelt så många kvinnor som män tar ut en examen från universitet och högskola.
* Flickor presterar bättre än pojkar i skolan, och även när pojkar presterar lika bra som flickorna på nationella prov får de sämre betyg.
* En nybliven pappa som är sambo med sin partner får inte gemensam vårdnad av sitt barn, även när faderskapet fastställts. Det är bara om mamman godkänner det, som han får bli vårdnadshavare till sitt eget barn. Detta är svensk lag år 2010.
* Hela barnbidraget tillfaller alltid mamman, även för separerade föräldrar som är växelvis boende.
* Män har det oerhört svårt i vårdnadstvister, och mer än 90 procent av all enskild vårdnad tillfaller modern.
* Män dör 4,2 år före kvinnor - och detta anses inte vara en jämställdhetsfråga. Skulle det varit en viktig fråga om det var kvinnor som dog tidigare?
* Våld i nära relationer anses vara synonymt med mäns våld mot kvinnor, trots att all forskning visar att män och kvinnor tar till våld lika ofta.
* Manlig omskärelse är tillåten i Sverige, på gossebarn som inte har någon möjlighet att försvara sin kroppsliga integritet.
* Den finns en allmän uppfattning om att vi inte har lika lön för lika arbete i Sverige, trots att Jämos stora rapport Miljongranskningen visade att bara c:a en procent av kvinnorna hade en oförklarligt låg lön.
* Det finns en speciell lagstiftning om att kvinnors organisering ska stödjas med statsbidrag, men inte mäns organisering. Varför har denna ojämställda lag införts på 2000-talet? Var inte syftet med jämställdhet att vi alla skulle vara lika inför lagen?
* Det heter att kvinnor dubbelarbetar medan männen slipper. Men man glömmer då att män utför många viktiga uppgifter i ett hem, och SCB:s tidsanvändningsundersöktning visar att bägge könen jobbar lika många timmar per vecka.

Anonym sa...

Med tanke på att personer (män och kvinnor) som inte har speciellt mycket makt (är arbetslösa, socialt utslagna, har psykiska sjukdomar, etc.) är rejält överrepresenterade när det kommer till att misshandla andra personer så kan man verkligen fråga sig om det handlar om MAKT.

Skulle tro att det i betydligt högre grad handlar om personer som känner en betydande VANMAKT som tar till våld m.m.

Anonym sa...

JA! Bästa jag läst på länge!
Och Anonym, vad är du så upprörd över? Texten ovan försöker ju precis belysa att män också far illa i det samhälle vi har idag! Var är det vi inte förstår varandra? /Pysslan

Grannfrun sa...

Otroligt intressant det här med relationen mellan makt och våld.
relationen mellan fysisk överlägsenhet och våld är central ju. den jag kan slå utan att bli slagen tillbaka, den slår man/vill slå/fantiserar om att slå.
det är förfärligt.
vi måste prata mer om det där fysisk överlägsenhet också. om hur vi kan kompensera den.

Anonym sa...

Håller med 17.48, det är nog mest de maktlösa som tvingas i i hörnen och som ser våld som enda vägen ut. Män är ju mest utsatta i dagens samhälle, precis som 15.49 visar på. Då är det knappast konstigt att de reagerar med det enda sättet som den maktlöse kan reagera. Med våld.

Anonym sa...

Att män uppvisar mer aggressivitet än kvinnor är en del av vår biologi. Det säger ingenting om att män är sämre än kvinnor utan enbart att evolutionen har bidragit till att män har ett större beredskap för aggressivitet än kvinnor. I en farlig värld är det gynnsamt för artens överlevnad att de som inte bär fram barnen kan uppvisa aggressivitet och undanröja faror.
Konkurrensen mellan män om möjligheten att få fortplanta sig är också en orsak till ökat aggressivt beredskap hos män.
Sedan är det livsvillkoren som avgör om männens större aggressiva beredskap kommer till uttryck.
Traditionell manlighet lade vikt vid känslokontroll, självbehärskning etc. Detta bidrog givetvis till minskat våld.I dag finns inte sådana inslag i uppfostran av pojkar.
En annan sak som bidragit till mer våld är att konkurrensen som den enskilde man utsätts för är mycket större i dag än tidigare. På arbetsmarknaden ser vi hur kvinnor tar över mer och mer, liksom de arbeten som kvinnor inte vill ta flyttas till utvecklingsländer då lönerna är lägra här.
Män utsätts också för större konkurrens i den reproduktiva sfären. Den seriella polygamin som i dag är karakteristisk för det moderna samhälle gör att allt fler män hamnar utanför familjer. Ensamma män är mer benägna att använda våld.
Vad kan vi göra? Ja, vi måste minska den konkurrens som samhällets sämst ställde män är utsatt för. Men det är svårt. Det finns alldeles för många ekonomiska och könspolitiska intressen för att öka denna konkurrens.
Vi kan initialt försöka med mer kraftfull repression av de dåligst ställde männen. Det vill säga ta i med skärpta straff, minska beviskraven så att våldsmän lättare kommer i fängelse etc.
På längre sig tror jag att den bästa lösningen är att införa könsselektiva aborter av pojkfostra så att det blir färre män i samhället.
Det finns inget i sig optimalt för samhället med en 50/50 könsfördelning. Att könsfördelningen är så beror på konkurrensen mellan generna.
Det finns inte heller några etiska invändningar. Abort är abort oavsett skälet. Samtidigt får vi konstatera att många män i dag lever ett liv i elände och utanförskap, hatade och föraktade av samhället. Ett liv som man gärna skulle ville bespara kommande generationers pojkar.

DrKejs sa...

Misandrin är väldigt tydlig i Ullgrens text, denna text hyllar du. Du kanske hyllar Solanas också?